Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Piazzi, Giuseppe - Pic - Pica - Picard, Émile - Picard, Jean - Picardie - Picasso, Pablo
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
189
Pic—Picasso
190
Hans st järnkataloger, som äro av grundläggande
betydelse för kunskapen om stjärnornas
egenrörelser, omfatta orter för drygt 7,500 stjärnor.
P. upptäckte 1 jan. 1801 den första av
småplaneterna, C e r e s.
Pic [pi’k], fr., bergstopp.
Pica, lat., eg. ”skata”, med., i synnerhet hos
havande kvinnor förekommande lystnad efter
onaturliga födoämnen (t. ex. krita, kol).
Picard [pikä’r], Charles Émile, fransk
matematiker (1856—1941), prof, vid univ. i Paris
1886. P:s namn är bl. a. knutet till den
märkliga Picardska satsen om hela funktioner, som
säger, att om en sådan funktion icke kan antaga
två ändliga värden, så är den en konstant. Inom
differentialekvationernas områden har han gjort
viktiga insatser samt delar med Noether
förtjänsten av att ha utvecklat teorien för
alge-braiska ytor såsom i vissa fall en intressant
generalisering av algebraiska kurvor och därtill
hörande Abelska integraler. Även teorien för
integralekvationer har i väsentliga avseenden
förts framåt genom P:s insatser.
Picard [pikä’r], Jean, fransk astronom (1620
—82), prof, vid Collège de France. P., som var
en framstående praktisk astronom, utförde 1669—■
70 en gradmätning av stor geodetisk betydelse.
Picardie [-di’], gammal provins i n.
Frankrike, omfattande nuv. dep. Somme samt delar av
dep. Oise, Aisne och Pas-de-Calais. Huvudstad
var Amiens. — Namnet P. uppkom först under
1200-talet. Ett fruktbart jordbruksområde med
en genom flamländsk immigration uppkommen
textilindustri, baserad på fåraveln på
kritplatåer-na, blev P. under medeltiden ett stridsäpple
mellan Flandern och franska kronan. Den senare
erhöll övre P. 1186 och 1213, nedre P. 1369.
Genom fördraget i Arras 1435 tillföll P.
Flanderns herre, hertigen av Burgund, men kom 1477
åter under franska kronan.
Pica’sso [-å], P a b 1 o Ruiz, spansk-fransk
målare, skulptör, grafiker, keramisk artist m. m.
(f. 1881), den moderna nittonhundratalskonstens
dominerande
konst-närsgestalt, jämte
Bra-que upphovsman till
och den främste
företrädaren för kubismen.
Son till en nordspansk
målare, ägnade sig P.
alltifrån unga år åt
konstnärsbanan. Vid
16 års ålder vann han
inträde vid konstakad.
i Madrid men
stannade där endast ett
halvår. 1900 kom
P. f. f. g. till Paris
men återvände under
de följ, åren i flera etapper till sitt hemland, där
han bl. a. var ledare för det unga konstnärsgardet
i Madrid (Arte jovcn). Från 1904 bosatt i Paris,
har han knutits till Frankrike som parisskolans
främsta och mest omdebatterade namn. Under 2:a
världskrigets tyska ockupation vann han något av
en hjältegloria genom att hårdnackat fullfölja sin
verksamhet i ateljén i Paris. 1944 inträdde P. i
kommunistiska partiet. — I sina ungdomsbilder
gav P. prov på en virtuost skicklig, inträngande
realism i gammalspansk anda; i hans måleri kring
1900 uppsamlas intrycken från Paris, från
impressionismen och främst från Toulouse-Lautrecs
konst. Impulser från denne och El Greco
återspeglas i hans scener ur den fattiga
Montmartre-bohemens och gycklarnas miljö. Den långt drivna
manierismen i flera av dessa bilder gav vika för
en lugnare och lyriskt positiv uppfattning under
hans s. k. ”rosa period” (”Familjen och apan”,
1905; i Göteborgs konstmuseum), under vilken en
första orientering mot klassiska skönhetsideal
(”Gossen med hästen”, s. å.) avlöstes av en
hårdskuren stilisering, inspirerad av förromersk spansk
skulptur (”Porträtt av Gertrude Stein”, 1906).
Hans huvudarbete från denna period är den stora
bordellscenen ”Kvinnorna från Avignon” (1907).
Med detta starkt experimentella verk gav han
upptakten till kubismen, som han under de följ,
åren utvecklade och berikade. Från omkr. 1915
orienterade han sig mot en klassisk figurstil.
Hans gestalter fingo omkr. 1920 en ny mogen
fullrundhet och materiell tyngd (”Källan”, 1921).
Parallellt med neoklassicismens realistiska
modellerande odlade han även en färglysande,
ytmässigt kubistisk figurstil (”Tre
musikanter”, s. å., "Arlequin”, 1923), ur vilken
vid 1920-talets mitt en fritt kurvlinjig
formgivning växte fram. Samtidigt började hans
bilder fyllas av ett nytt innehåll av oro, demoni,
destruktiv brutalitet, ibland med viss släktskap
med surrealismen (”Tre dansöser”, 1925), drag,
som i stort sett prägla hans disparata
produktion under det senare 1920-talet samt under
1930-talet (”Sittande baderska”, 1929). Sitt mest
monumentala och mest betydande verk, ”Guernica”,
målade P. för spanska paviljongen på
internationella utställningen i Paris 1937. Tillkommen i
en häftig reaktion mot den tyska utbombningen
av den baskiska staden Guernica, framstår denna
målning i sin dystra skala av svart, grått och
vitt och med sin hänsynslösa deformering,
såsom vår tids våldsammaste protest mot krigets
grymhet. P:s rika produktion under och efter
2:a världskriget visar en slags typisering av
motivvalet till vissa temata, ”Liggande modell”,
”Kvinnohuvud”, ”Sittande kvinna”, "Stilleben
med husgeråd” m. fl., vilka varieras och
behandlas med ett maximum av uttryckskraft och vital
deformering. Vid tiden för Paris’ befrielse
(1944) målade P. en parafras över Poussins
”Backanal”, och s. å. påbörjade han en ny
sam-hällsprotest, ”Benhuset”, en symbol över
koncentrationslägrens och gaskamrarnas offer. Mot
slutet av 1940-talet har P:s måleri blivit ljusare
och lekfullare. Hans samtidskritik har
emellertid ej förstummats, och han har under de
senaste åren bl. a. målat bilder med syftning på
Korea-kriget. — P:s skulpturala alstring är till
tiden spridd över hans verksamhet alltifrån
kubismen (”Kvinnohuvud”, 1909) men
koncentreras särsk. kring decennieskiftena 1930 (”Tupp”,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
