Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Petropavlovsk-Kamtjatskij - Petropolis - Petroselinum - Petrovaradin - Petrovsk - Petrozavodsk - Petrucci, Ottaviano dei - Petrus (Petros, Simon) - Petrus av Alcantara
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
163
Petropolis—Petrus av Alcantara
164
året. P. var på 1800-talet tidvis Rysslands
krigs-hamn för stillahavsflottan. Staden grundades av
V. Bering och uppkallades efter expeditionens
fartyg ”Petrus” och ”Paulus”.
Petropolis [patrå’polij], stad i Brasilien, 40
km n. om huvudstaden, Rio de Janeiro, vackert
belägen 800 m ö. h.; omkr. 61,000 inv. P. är
de förnäma huvudstadsbornas sommarresidens
med vackra villor och hotell.
Petroselinum, bot., se Persilja.
Petrovaradin [pe’tråvara’din], ty.
Peterwar-dein, stad i Vojvodina i Jugoslavien, inom en
krök av Donau mitt emot Novi Sad, dit
järnvägsbro leder; c:a 10,000 inv. P. var under
1500—1700-talen en omstridd gränsfästning; här
besegrade Eugen av Savojen turkarna 1716.
Petrovsk [pjetrå’fsk], stad i Dagestan, se
Machatj Kala.
Petrozavodsk [pjitrazavå’tsk], karel.
Petro-skoi, huvudstad i Karelsk-finska sovjetrepubliken,
vid Onegasjöns v. strand och Murmanbanan;
69,728 inv. (1939). P. grundades av Peter den
store. I omnejden finnas järn- och kopparmalm.
Järn- och kanongjuteri, sågverk.
Sjöfartsförbindelser med Leningrad.
Petrucci [petro’t/i], Ottaviano de i,
italiensk nottryckare (1466—1539). Han fick 1498
privilegium på att trycka mensuralnoter med
metalltyper och blev den förste, som överförde
not-tryckerikonsten även till den flerstämmiga
musiken. P. tryckte vokalverk av dåtidens mest
berömda tonsättare (Okeghem, Obrecht m. fl.).
Pe’trus (P e’t r o s), apostel, hette urspr. S
i-m o n. Namnet Petros (aram. Kèfä, klippa,
stenblock) skall han ha fått av Jesus, som därigenom
ville ge ett symboliskt uttryck för hans
fundamentala betydelse i Gudsriket. P. bodde i
Kaper-naum, där han var fiskare. Tills, m. sin bror
Andreas samt brödraparet Johannes och Jakob,
Sebedeussönerna, bildade han Jesu äldsta
lärjungekrets och fick inom den en ledande
ställning; han tillhörde Mästarens närmaste förtrogna,
och efter Jesu död var han en tid urförsamlingens
ledande man. — P. spelar en stor roll i den
evangeliska traditionen, där han redan är föremål
för en rik legendbildning. Jesus lär ha utpekat
honom som lärjungarnas ledare efter sin
bortgång (Matt. 18), och P. tyckes som den förste
ha haft uppenbarelser av den uppståndne Messias
(1 Kor. 15). Från sin ledarställning i
urförsamlingen undanträngdes han av Herrens broder
Jakob, ledaren för den lagstränga
judekristendomen. P. sympatiserade tidigt med hednamissionen,
ehuru han ej vågade intaga en så fri ståndpunkt
som Paulus (Gal. 2). Efter en kristenförföljelse
i Jerusalem, som drabbade de mera frisinnade
elementen av församlingen (Apg. 12), lämnade P.
Palestina och begav sig ut på missionsresor. Enl.
traditionen kom han till Rom, där han led
martyrdöden under Nero. Han blev snart den
romerska församlingens och hela den västliga
kristenhetens stora auktoritet; påvarna räkna sig som
hans efterträdare på Roms biskopsstol. P. spelar
en utomordentligt stor roll i den kyrkliga
legendbildningen och konsten (se bild vid Apostel).
Petrusskrifter. I N. T. bära 2 bland de
s. k ”katolska” breven P:s namn: P:s första
brev, en förmaningsskrivelse till kyrkan i
Mindre Asien, förf, av Paulus’ lärjunge Silvanus,
sannolikt i Rom. Huruvida P. har haft något därmed
att göra, kan ej säkert avgöras, men den klart
efterpaulinska prägeln talar för att datera
skriften till omkr. 80. — P :s andra brev är N. T :s
yngsta skrift, förf. omkr. 150 med användning
bl. a. av Judas’ brev. Det polemiserar mot falska
lärare och oandliga element och försöker att
återuppliva tron på Kristi nära återkomst. — P:s
evangelium. Ett fragment av denna skrift
anträffades i Egypten 1887, omfattande delar av
lidandes- och uppståndelsehistorien. Det är förf,
omkr. 150 i Syrien, grundat på de kanoniska
evang. och uppvisar doketiska drag. — Av P:s
uppenbarelse (P:s apokalyps)
anträffades vid samma tillfälle ett fragment; 1910 kom
hela’verket i dagen i etiopisk övers.: Jesus
uppenbarar för sina lärjungar på Oljeberget
människornas lott efter döden och domen. — P:s
predikan (P:s ”kerygma”), som vi
hu-vudsakl. känna genom citat hos Clemens av
Alexandria och Origenes, är förf, i Egypten
omkr. 200 och sammanfattar huvudmotiven i den
kristna missionspredikan. — P. är hjälten i P e
t-rusakterna (Acta Petri), en romanartad
berättelse om P:s verksamhet i Rom och martyrium
där, förf, i Mindre Asien omkr. 250, samt i de
pseudoclementinska skrifterna.
Anknytningen till Rom och påvestolen har givit
P. en av de främsta platserna inom den
romerskkatolska helgonkulten. Bland de festdagar,
som äro förbundna med hans namn, märkas
Petri cathedra (på svenskt folkspråk
Petter katt) till minne av P:s uppstigande på
bi-skopstronen (18/i, resp. 22/2), Petri fängelse
(Vs, resp. 16/s) samt P:s dödsdag (29/e), Petrus’
och Paulus’ dag (”P e r s m ä s s a”), som
firades till minne av de båda apostlarnas
avrättning. Dagen var i Sverige sedan katolsk tid
helgdag, ”apostladag”, till 1772 och har varit en
viktig märkesdag för arbetsåret. I äldre
lagbestämmelser anges, att slåttertiden då är inne,
och den i landskapslagarna angivna ”andfriden”,
som skulle skydda skördetiden, började i
Norrland redan denna dag.
Litt.: E. Caspar, ”Primatus Petri” (1927),
”Geschichte des Papsttums”, 1 (1930); H.
Lietz-mann, ”Geschichte der alten Kirche”, 1 (1932),
”Peter und Paulus in Rom” (2:a uppl. 1927),
”P., römischer Märtyrer” (i ”Sitzungsberichte
der Preuss. Akad. der Wiss.”, Phil. hist. KL,
1936); F. J. Foakes-Jackson, ”Peter” (1927);
K. G. Goetz, ”P.” (s. å.); O. Linton, ”Das
Problem der Urkirche” (1932); P. Schindler, ”P.”
(2 bd, 1944).
Petrus av Alca’ntara, spansk mystiker och
or-densstiftare (1499—1562), inträdde tidigt i
fran-ciskanorden och grundade inom densamma 1555
en egen kongregation, alcantariner el.
”mi-noriter av den strängaste observansen”, utmärkt
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
