Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Peru, Perú - Historia - Litt. - Perubalsam - Perugia - Perugino, Pietro di Christoforo Vannucci
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
121
Perubalsam—Perugino
122
2:a världskriget. P:s utrikespolitik följde nära
den amerikanska, de diplomatiska förbindelserna
med axelmakterna brötos i jan. 1942, och i febr.
1945 förklarade P. Tyskland och Japan krig.
Krigsåren utgjorde en ekonomisk högkonjunktur,
som bl. a. underlättade det av Benavides
påbörjade utbyggande av vägnätet. Den sekelgamla
tvisten med Ecuador om suveräniteten över
vidsträckta, i det närmaste obebyggda men, som
det troddes, oljerika områden i Amazonbäckenet
sökte Prado lösa med våld. Peruanska trupper
invaderade 1941 s. Ecuador, som kunde bjuda
endast ringa väpnat motstånd. Efter ett par
veckors krigshandlingar accepterade parterna
medling, och gränsen fastställdes på kartan genom ett
i Rio 1942 undertecknat protokoll. Vid
presidentvalet 1945 segrade José Bustamante, vars
tillträde hälsades med stora förväntningar. Han
ansågs vara rätte man att leda det täml. feodala
och av ålder autokratiskt styrda P. in på nya
liberalare vägar. Härav blev emellertid intet.
Apra var kongressens största parti, men Haya
de la Torre vägrade åtaga sig offentliga uppdrag,
och flera av partiets övriga ledare ådagalade
brist på medborgarsinne. Strejker och
revoltförsök förekommo från både höger och vänster.
1948 övertog en militär junta, ledd av general
Manuel Odria, makten, och vid val 1950 utsågs
Odria till president.
Litt.-. O. Bürger, ”P.” (1923); W. E. Dunn,
”P., a commercial and industrial handbook”
(1925); O. Schmieder, ”Länderkunde
Südameri-kas” (i ”Enzyklopädie der Erdkunde”, 29, 1932);
C. Munthe, ”Sydamerika. En resehandbok”
(1948). — H. Cunow, ”Geschichte und Kultur
des Inkareiches” (1937); H. Bingham, ”Lost city
of the Incas” (1951). — M. R. Wright, ”The old
and new P.” (1909); Ph. A. Means, ”The fall
of the Inca empire and the Spanish rule in P.
1530—1780” (1932).
Peru’balsam fås av Myroxy/on balsamum var.
Pereirae, ett träd av fam. Leguminosae, utbrett
över n. v. Sydamerika och Mellanamerika norrut
till Mexico. P., som ej har det ringaste att skaffa
med republiken Peru, är en mörkbrun,
tjockflytande vätska, med vanilj liknande lukt samt
harts-artad, bitter smak. P. nyttjas vid lungkatarrer
till att lätta upphostningen och minska katarren
samt utvärtes mot skabb. Den ingår även i
po-mador och i st. f. vanilj i billig choklad.
Perugia [pero’d$a], huvudstad i prov.
Peru-gia i Umbrien i mell. Italien, nära övre Tiber,
på en isolerad höjd c:a 500 m ö. h.; 95,000 inv.
P., antikens Perusia, en av de 12 etruskiska
för-bundsstäderna, blev romerskt 309 f. Kr.
Formellt tillhörde staden från 774 påvarna; i
realiteten voro dess stadsherrar självständiga. Under
1400-talet konsoliderades makten i staden hos
familjen Baglioni. Pierluigi Farnese intog 1534
P., berövade det dess privilegier och införlivade
det med Kyrkostaten. 1860 kom P. till
konungariket Italien. Skadegörelsen under 2:a
världskriget inskränkte sig till en förstörd 1200-talsbro,
Ponte San Giovanni. Det centrala P. ligger i
föreningspunkten mellan flera höj dstråk och mot-
Fontana Maggiore i Perugia.
svarar den gamla etruskiska staden, Gades, som
omgavs av en delvis ännu väl bevarad mur med
mäktiga portar, särsk. Arco d’Augusto och Porta
Marzia. Från centrum sträcker sig bebyggelsen
utåt längs krönet av höjderna, som åtskiljas av
djupa dalar. Bland kyrkorna märkas Sant’
Angelo, som på 500-talet tillkom genom
ombildningen av ett romerskt rundtempel, och San
Pietro de Cassinensi, urspr. en gammalkristen
byggnad, till vilken man använt antika kolonner,
med synnerligen rik interiör, tavlor av Perugino,
Rafael m. fl.; vidare San Domenico (1300-talet)
med glasmålningar samt domkyrkan San
Loren-zo, en sengotisk hallkyrka. I San
Severo-klost-ret utförde Rafael sin första freskomålning 1505.
Palazzo Comunale, framför vilket torget prydes
med en ståtlig brunn, Fontana Maggiore från
1200-talets slut av N. och G. Pisano, är en
gotisk byggnad, som innehåller präktiga salar och
saml.: ”Mercanzia”, med glänsande träinredning,
och ”Cambio”, som av Perugino smyckades med
fresker. P. har univ., gr. 1276, lantbruks- och
veterinärinst., musik- och konstakad. Livlig
turisttrafik; ylleindustri och tillverkning av
lantbruksmaskiner. — Litt.: W. Heywood, ”A
hi-story of P.” (1910).
Perugino [perod^fnå], Pietro di C h
rist o f o r o Vannucci, kallad P., italiensk
målare (omkr. 1450—1532). Han är den
um-briska konstens främste representant men har
därutöver även på ett betydelsefullt sätt ingripit
i hela det italienska måleriets utveckling. Han
tillhör de mästare, som leda över från
ungrenässansens brokiga detaljrikedom till
högrenässansens enkla och stort uppfattade stil. En stilla,
andaktsfull stämning är grunddraget i hans konst.
P. fick sin första utbildning i Perugia men röjer
tidigt även florentinsk skolning. P:s förnämsta
fresker äro de, som han 1479—82 utförde i
Sixtinska kapellet, bl. a. den berömda
komposition, som framställer nyckelämbetets
överlämnande åt Petrus. I Florens målade han 1496 i
Santa Maria Maddalena dei Pazzi en stor,
tredelad fresk av korsfästelsen med ett av sina
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
