Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Pedogenes, larval partenogenes - Pedologi - Pedrell, Felipe - Pedro - Pedro I (konung av Aragonien) - Pedro II (konung av Aragonien) - Pedro III, den store (konung av Aragonien) - Pedro IV (konung av Aragonien) - Pedro I (de Alcántara, kejsare av Brasilien) - Pedro II (de Alcántara, kejsare av Brasilien) - Pedro den grymme (konung av Kastilien) - Pedro I, den stränge (konung av Portugal) - Pedro II (konung av Portugal) - Pedro III (titulärkonung av Portugal) - Pedro IV (konung av Portugal) - Pedro V av Alcántara (konung av Portugal) - Peebles, Peeblesshire - Peel, Sir Robert
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
13
Pedologi—Peel
14
stadiet. P. förekommer bl. a. hos tvåvingar (vissa
gallmyggor) och sugmaskar.
Pedologi, dets. som marklära (se d. o.).
Pedrell [päörä’l], Felipe, spansk musiker
(1841—1922), prof, vid konservatoriet i Madrid
från 1894. Han blev känd som operakompositör
genom flera verk, som med framgång uppfördes
i Spanien och Sydeuropa. Därjämte skrev han
symfoniska verk, kammarmusik, solosånger m. m.
Åt spansk musikhistoria ägnade han ingående
studier och utgav gedigna uppl. av de gamla
mästarnas verk: ”Hispaniæ schola musica sacra”
(8 bd, 1894 ff.), ”Teatro llrico espanol anterior
al siglo XIX” (5 bd, 1897—98).
Pedro [sp. utt. pä’Örå, port. pä’3ro], sp. och
port, namnform för Peter.
Pedro, furstar.
Aragonien. 1) Pedro I, konung (d. 1105),
efterträdde 1094 sin fader, Sancho Ramirez,
erövrade 1096 Huesca från morerna.
2) Pedro II, konung (d. 1213), efterträdde
1196 sin fader, Alfonso II. P. bekämpade
val-denserna samt deltog i det korståg, som vid
Tolosa 1212 bröt morernas makt. Han
inblandades i striden mellan greven av Toulouse och
albigenserna och stupade.
3) Pedro III, den store, den föreg:s
sonson, konung (d. 1285), son till Jakob I, som
han efterträdde 1276. Strax efter sicilianska
aftonsången 1282 blev P. konung av Sicilien men
lyckades ej erövra Neapel. P. tvangs 1283 att
utfärda det s. k. stora privilegiet, som inskränkte
kungamakten.
4) Pedro IV, den föreg:s sonson, konung
(d. 1387), efterträdde 1336 sin fader, Alfons IV.
P. var en kraftig härskare, förde ständigt krig
och erövrade Balearerna 1344. Han understödde
Henrik av Trastamara mot Pedro den grymme.
Brasilien. 1) Pedro I (de Alcåntara),
kejsare (1798—1834), son till konung Johan VI
av Portugal, fördes 1807 till Brasilien och
kvar-stannade där, då fadern 1821 återvände till
Portugal. Då Brasilien följ, år slet förbindelsen med
moderlandet, utropades P. till kejsare av
Brasilien. 1826 ärvde han Portugals krona men
lämnade denna till sin sjuåriga dotter, Maria da
Gloria, med sin broder dom Miguel som regent.
P. kom i konflikt med sina brasilianska
undersåtar, abdikerade 1831 till förmån för sin son
Pedro II och återvände till Portugal, där han
efter långvariga strider 1834 nödgade dom
Miguel att kapitulera och själv blev regent; han
dog dock s. å. P. var först g. m. Leopoldina av
Österrike, sedan 1829 med Amalia av
Leuchten-berg, syster till drottning Josefina av
Sverige-Norge.
2) P e d r o II (d e A 1 c å n t a r a), den föreg:s
son, kejsare (1825—91). Han utropades vid
faderns abdikation 1831 till kejsare och förklarades
1840 myndig. P. var strängt konstitutionell,
gjorde mycket för sitt lands ekonomiska och sociala
uppryckning och förvärvade allmän aktning.
Under en resa, som P. 1887—88 gjorde i Europa,
var P:s dotter Isabella, g. m. greven av Eu,
regent, och då fattades ett förhastat beslut om
slaveriets omedelbara upphävande, vilket jämte
missnöjet med P:s arvingar ledde till en
militärkupp nov. 1889, varefter P. med sin familj
flydde till Europa och Brasilien blev republik.
Kastilien. Pedro den grymme, konung
(1334—69), son till Alfonso XI, som han 1350
efterträdde. Bakslug och lättsinnig, blev P.
allmänt hatad. Hans halvbror Henrik av
Trastamara började flera gånger uppror. Då P. 1362
angrep Aragonien, bildades en liga mot honom,
och P. fördrevs. Med hjälp av Svarte prinsen
blev dock Henrik besegrad 1367. Då P. 1369
besegrats av Henrik, blev han gripen och dräptes
av brodern.
Portugal. 1) Pedro I, den stränge, el
rigoroso (1320—67), konung från 1357. Han fick
sitt namn på grund av den grymhet, varmed
han hämnades mordet på sin älskarinna Ines de
Castro, och för sin stränghet mot förbrytare.
I folkets minne levde P. som de fattigas
försvarare mot adel och prästerskap.
2) Pedro II, konung (1648—1706), son till
Johan IV. Stödd på jesuiterna, ställde sig P. i
spetsen för oppositionen mot sin svage bror
Alfonso VI, som han lät fängsla 1667. Cortes
sanktionerade kuppen, och P. övertog regeringen
men antog först 1683, vid Alfonsos död,
konunganamn. Han slöt sig 1703 till den stora
koalitionen mot Ludvig XIV och ingick s. å.
med England det för Portugals framtida
ställning betydelsefulla Methuenfördraget.
3) Pedro III, titulärkonung (1717—86), son
till Johan V, g. m. sin brorsdotter, den regerande
drottning Maria.
4) Pedro IV, konung (1798—1834), se ovan
Brasilien 1).
5) Pedro V av Alcåntara, konung
(1837—61), efterträdde 1853 sin mor, Maria da
Gloria, men stod till 1855 under sin fars,
Fer-dinands av Sachsen-Koburg, förmynderskap.
Peebles [piblz], Peeblesshire [-[pi’blz-Jia],-] {+[pi’blz-
Jia],+} grevskap i s. Skottland, kring övre Tweed;
899 km2, 15,100 inv., huvudstad: Peebles (c:a
6,000 inv.); ylleindustri.
Peel [pil], Sir Robert, engelsk statsman
(1788—1850). P. uppfostrades i stränga
tory-grundsatser. Redan 1809 blev P. underhusmedlem,
1811 understatssekr. för krigs- och
koloniärenden i Percevals ministär; 1812—18 var han
minister för Irland i Liverpools ministär. 1819 blev
han ordf, i det parlamentsutskott, som skulle
utreda myntfrågan, och bragte s. å. till stånd en
lag, enl. vilken Englands bank åter skulle med
guld inlösa sina sedlar. Sedan P. 1822 som
inrikesminister inträtt i Liverpools kabinett,
genomdrev han bl. a. en serie lagar, som inneburo en
omfattande mildring av den barbariska
strafflagen. Då Canning 1827 blev premiärminister,
ansåg sig P. på grund av sitt motstånd mot
katolikernas emancipation böra avgå, men i
Wellingtons ministär blev han ånyo inrikesminister (aug.
1828) och genomdrev 1829, kraftigt understödd
av Wellington, mot konungens och högtories’
sega motstånd, lagen om katolikernas
emancipation. Sedan Wellingtons ministär 1830 avgått, be-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
