Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Papegojor - Papegojsjuka, psittacosis (ornithosis) - Papel - Papen, Franz von
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
809
Papegojsjuka—Papen
810
emedan makarna äro så fästa vid varandra, att
den ena sällan överlever den andra. Jakon,
Psit-tacus erithacus, från Västafrika är den papegoja,
som bäst lär sig människans tal. Släktet Amazona
från Sydamerika omfattar ett flertal stora, gröna
arter, som alla mer el. mindre lätt lära sig att
eftersäga ord och vissla melodier. Om
arapape-gojan se Ara.
Papegojsjuka, psittacosis (även
orni-thosis), en hos papegojor och åtskilliga andra
fåglar förekommande virussjukdom, som kan
överföras på människor. Psittacosen angriper hos
människan huvudsaki. lungorna och åtföljes av
hög feber. Dödligheten är stor. Hos fåglarna är
det främst tarminflammationer, som behärska
sjukdomsbilden. Goda behandlingsresultat med
antiobiotica (aureomycin, kloromycetin) ha
rapporterats. På grund av de epidemier, som 1929
och 1930 härjade på kontinenten och i England,
är det i Sverige sedan 1930 importförbud på
papegojor. Enstaka fall ha observerats i
Sverige.
Pa’pel (av lat. pa’pula), en hudförändring,
som utgöres av en liten, välbegränsad, solid
upphöjning i huden, som täml. raskt uppstår och i
de flesta fall försvinner utan att kvarlämna ärr.
Jfr Hudsjukdomar.
Päpen, Franz von, tysk politiker (f. 1879),
urspr. kavalleriofficer, 1913 militärattaché i
Mexico och Washington, misstänktes för att här
organisera spioneri
och
sabotageverksamhet, återvände till
Tyskland 1915 och
gjorde 1916—18
fronttjänst vid
västfronten och i Orienten.
Efter freden levde han
som godsägare i
West-falen och invaldes 1921
i preussiska lantdagen.
Han anslöt sig som
katolik till Zentrum
men stod på partiets
yttersta högerflygel
och opponerade så
kraftigt mot partiledningens samarbete med
vänstern, att han isolerades och ströks från Zentrums
listor vid lantdagsvalen i april 1932. Ett visst
politiskt inflytande hade han dock som stor
delägare i ocb ordf, i styrelsen för partiets
huvudorgan Germania, och han var livligt verksam
inom Herrenklub. För den stora allmänheten var
han helt okänd, då president Hindenburg efter
brytningen med Brüning — säkerligen på inrådan
av general Schleicher — i maj 1932 anmodade
P. att bilda regering. P. trädde i juni i spetsen
för en regering av opolitiska, högerorienterade
högre ämbetsmän (”baronernas kabinett”) ;
Schleicher ingick i regeringen som krigsminister. P.
vann samma mån. en utrikespolitisk framgång,
då han på konferensen i Lausanne utverkade,
att det tyska krigsskadeståndet i praktiken
avskrevs. I juli löstes en konflikt mellan den
högerorienterade riksregeringen och Preussens
vänster
regering genom den senares avsättning och P:s
utnämning till rikskommissarie för Preussen. Han
bebådade energisk kamp mot arbetslösheten och
begagnade presidentens rätt att utfärda
nödförordningar till att i detta syfte genomföra en del
åtgärder, som tack vare en begynnande
omsvängning till bättre konjunkturer syntes ge vissa
resultat. Den parlamentariska basen för P:s
regering var redan från början utomordentligt svag.
Kort efter regeringens bildande satte sig P. i
förbindelse med Hitler och utverkade dennes
försäkran, att de manstarka nationalsocialisterna
skulle tolerera hans regering. Till gengäld
upphävde P. rådande förbud mot SA. De val, som
ägde rum 30/7, sedan Hindenburg på P:s förslag
upplöst riksdagen, skapade ett hopplöst förvirrat
parlamentariskt läge. Efter dem var det icke
längre tänkbart att bilda någon
majoritetskoali-tion utan antingen nationalsocialisternas el.
kommunisternas deltagande. Hitler var valens
segerherre och ville som sådan icke längre tolerera
P:s regering utan krävde, då denne i aug.
erbjöd honom ställningen som vicekansler, hela
ledningen för sig och sitt parti. Härtill nekade
Hindenburg. Följden blev en våldsam kampanj
från nationalsocialisterna mot P., som ånyo lät
upplösa riksdagen. Valen i nov. 1932 gingo i
annan riktning än de föregående.
Nationalsocialisterna förlorade 33 platser men förblevo
alltjämt med 197 mandat riksdagens starkaste parti.
Den partipolitiska situationen i den nyvalda
riksdagen var i grunden oförändrad. 17/n inlämnade
regeringen P. sin avskedsansökan, och P. följdes
2/i2 som rikskansler av Schleicher. P., som vunnit
presidentens förtroende, förblev dock även efter
sin avgång dennes personlige rådgivare. 4/i 1933
ägde ett möte rum i Köln mellan P. och Hitler,
om vars syfte, innebörd och följder
motsatta uppgifter föreligga. Kort därefter trädde
de tysk-nationella i opposition mot Schleicher
och rekommenderade P:s återinsättande som
rikskansler. Då Schleicher 28/i hos Hindenburg
begärde riksdagens upplösning, vägrade denne.
Schleicher avgick, och Hindenburg utnämnde 30/i
regeringen Hitler—Papen—Hugenberg. Hitler
blev chef för en ministär av högre opolitiska
ämbetsmän och högerpolitiker men med få
nationalsocialister. P. skulle bli vicekansler och som
sådan nästan sidoordnad med Hitler, då han jämte
denne alltid skulle deltaga vid ärendenas
föredragning för Hindenburg — han återfick
därjämte den viktiga nyckelposten som
rikskommissarie för Preussen. Emellertid visade det sig
snart omöjligt att som avsetts utnyttja och
oskadliggöra Hitler och hans parti. P:s politiska
begåvning och politiska syften voro alltför
begränsade, hans karaktär alltför svag och obeständig,
för att han skulle kunna behärska el. ens hävda
sig mot Hitler. De nya riksdagsvalen i mars
gåvo dessutom nationalsocialisterna en
överväldigande seger, och sedan de kommunistiska
representanterna uteslutits ur riksdagen och ur den
likaledes nyvalda preussiska lantdagen, hade de
absolut majoritet i båda dessa representationer.
Vidare lyckades Hitler vinna presidentens förtro-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
