Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Oxenstierna, 3. Jöns Bengtsson - Oxenstierna, 4. Sten Kristiernsson - Oxenstierna, 5. Kristiern Bengtsson - Oxenstierna, 6. Gabriel Kristiernsson - Oxenstierna, 7. Kristiern Gabrielsson (af Eka och Lindö) - Oxenstierna, 8. Axel (af Södermöre)
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
681
Oxenstierna
682
till Öland, där han dog s. å. Han var en ärelysten,
högt begåvad man. Titeln Sveciae primas, som
han från 1457 tilläde sig, ger ett uttryck för
hans kyrkliga och världsliga maktsträvanden.
4) StenKristiernsson (O.), den föreg:s
brorson, riddare (d. 1516), blev riddare 1497 och
gjorde sig politiskt bemärkt genom att 1501 börja
uppror mot kung Hans. Han erhöll härefter
Nyköpings län, gjorde 1511 uppror mot Svante
Nilsson, vilket ledde till dennes avsättning som
riksföreståndare, men stödde Sten Sture d. y. vid
dennes riksföreståndarval. 1516 bedrev han
opposition mot Sten Sture, som intog Nyköping och
fängslade O. Denne dog kort därefter.
5) Kristiern Bengtsson (O.), den
fö-reg:s brorson, riksråd (d. 1520), hörde till
Stu-rarnas anhängare, blev riddare 1497, riksråd 1504
och avrättades vid Stockholms blodbad 8 nov.
1520.
6) Gabriel Kristiernsson O., den
fö-reg:s son, frih. (d. 1585). O. blev riksråd 1544
och anlitades av Gustav Vasa i olika
förvaltningsärenden; 1561 blev han friherre vid Erik
XIV:s kröning. 1563 deltog han i en svensk
frierilegation till Filip av Hessen men kvarhölls i
fängelse i Danmark till 1567; om dessa händelser
har han skrivit en berättelse. Av Johan III
utnämndes han till riksmarsk 1569 och var 1568—70
ståthållare i Estland, där han för en kort tid
råkade i händerna på Claes Kursell vid dennes
myteri 1570. O. var stor godsägare; han ligger
begraven i Uppsala domkyrka. — Litt.: R.
Eländer, ”Den svenska beskickningens fängslande i
Köpenhamn våren 1563” (1929).
7) Kristiern Gabrielsson O. (af
Eka och Lindö), den föreg:s son, frih.,
riksråd (1545—92), var hövitsman på Kalmar slott
1575—78, blev lagman i Södermanland 1582,
ståthållare i Narva 1584, hovråd hos hertig Karl
1585, riksråd 1586 men föll i onåd efter
Reval-mötet 1589, emedan han f rånrått Sigismunds
återresa till Sverige.
8) A x e 1 O. (af S ö d e r m ö r e), den föreg:s
brorson, greve, statsman (1583 16/e—1654 28/s), son
till riksrådet frih. Gustaf Gabrielsson O. och
Barbro Bielke. Efter studier vid tyska univ., i
synnerhet ägnade åt teologien (1599—1603), fick O.,
tjugoårig, anställning i hovtjänst och mottog i det
följ, av Karl IX flera offentliga uppdrag, ss.
beskickningar till Mecklenburg (1606) och Estland
(1609). Kallad till riksråd 1606, framträdde han
inom kort som en av de ledande männen inom
rådskretsen. Han var från början övertygad om
nödvändigheten att föra den yngre Vasagrenens
sak till seger men på samma gång i flera
avseenden kritiskt stämd mot Karl IX :s
regeringssystem. Vid dennes död senhösten 1611 var O.
närvarande och kom nu att på ett avgörande sätt
påverka händelserna, framför allt som
föreståndare för Kansliet under den i dec.
sammanträdande riksdagen i Nyköping. Han tog där
verksam del i avfattningen av de framställningar från
råd och ständer, varur Gustav II Adolfs
konungaförsäkran framgick, och visade sig såväl
härigenom som genom sin medverkan i tillkomsten av
1612 års adelsprivilegier som en framgångsrik
målsman för nya styrelseprinciper, åsyftande
konungamaktens bindande i konstitutionella former
och en stegring av adelns betydelse som ledande
samhällsklass. Det redan vid nämnda riksdag
inledda förtroendefulla samarbetet mellan O. och
den nye konungen blev emellertid grundvalen för
allt politiskt arbete i Sverige under de följ, två
årtiondena. Till rikskansler utnämndes O. i jan.
1612. Första frukten av den nya ordning, som
gjort O. till Kansliets chef, var avskaffandet av
det ofrälse ”sekreterareregemente”, som under
Karl IX hunnit utbilda sig.
Med häpnadsväckande arbetskraft och knappast
någonsin svikande rådighet förstod O. att lösa
vitt skilda uppgifter. Diplomatiska förhandlingar,
med åren alltmer förgrenade, organisatoriska
uppdrag, avseende krigsväsendet, ofta av ytterst
maktpåliggande art, finanspolitiska utredningar
och avgöranden i tidslägen, som i detta hänseende
i regel voro bekymmersamma och stundom
hotfulla (Älvsborgs lösen), en kyrkoministers sysslor
i stort och smått togo O. oavbrutet i anspråk.
På de mest olikartade områden spordes hans
administrativa förmåga, och mångfaldiga blevo de
initiativ, ej minst till näringslivets förkovran i
enlighet med tidevarvets ledande idéer, som
utströmmade från honom. På riksdagarna spelade
O. en utomordentligt viktig roll, bl. a. genom sitt
inflytande över adel och prästerskap;
riksdagsordningen 1617 kan närmast betraktas som hans
verk. Det råder intet tvivel om att O.
målmedvetet styrkte konungen till den uppgörelse med
den territoriella arvfurstemakten, som icke
undgick att leda till konflikter. Under Gustav Adolfs
frånvaro på främmande krigsskådeplatser intog
han en ställning i riket, påminnande om
vice-konungens, och var den självskrivne ledaren i
den hemmavarande regering, som av konungen
tillförordnades vid anträdandet av 1621 års
fälttåg. Upprepade gånger vistades O. för kortare
el. längre tid i Livland (1614, 1615, 1622, 1625),
där efter Rigas erövring viktiga uppgifter
till-föllo honom för tryggandet av stadens försvar
och arméns underhåll ävensom i samband med
förhandlingarna med Polen. O., som varit den
främste av de svenska kommissarierna vid
fredsunderhandlingen med Danmark kring årsskiftet 1612
—13, ledde senare de svenska ambassaderna vid
gränsmötena i Sjöryd 1619 och 1624; på det
sistnämnda framtvang han motpartens nära nog
fullständiga eftergift.
Med sommaren 1626 ingick i O:s historia en
tioårsperiod, varunder han utan avbrott vistades
utanför Sverige. Med en i Finland samlad styrka
förenade han sig i aug. s. å. med konungen i
Preussen och kvarstannade vid dennes hemfärd
i okt. som generalguvernör med säte i Elbing.
Härmed underställdes honom den civila
förvaltningen av de svenska erövringarna i landet,
samtidigt med att kontrollen över militärförvaltningen
och ledningen av förhandlingen med Polen
anförtroddes honom. En tillfällig beskickning till
Stral-sund och Danmark sensommaren 1628 övertygade
honom om oundvikligheten av en ny och större
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
