Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Ortoceratiter - Ortoceratitkalk, ortocerkalk - Ortoderivat, ortoföreningar - Ortodox - Ortodoxa kyrkan
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Ortoceratitkalk—Ortodoxa kyrkan
597
med kroppsgaser el. med vatten och därigenom
höja och sänka sig i vattnet. — O. uppträda först
i undersilur och ha sin huvudförekomst i
under-silur och översilur samt leva kvar in i trias. I
Sverige ha o. sin största utbredning i nedre och
mell. delarna av undersilur, som också kallas
ortoceratitkalk, ortocerkalksten
el. ortocerkalk och är en tjockplattig
kalksten, röd el. grå i olika nyanser. Denna finnes
i Skåne, Västergötland, Östergötland, Närke,
Da-larne och Jämtland samt på Öland. På Bornholm
och i Osloområdet förekommer också ortocerkalk.
Ortoceratitkalk, ortocerkalk, se
Ortoce-ratiter.
O’rtoderivät, o’rtoföreningar,
förekomma bland såväl oorganiska som organiska
föreningar. Oorganiska o. äro ortosyror. O
r-g a n i s k a o. äro dels ortosyror av samma typ
som de oorganiska, dels cykliska.
Ortodox [-å’ks] (grek. ortho’doxos av ortho’s,
rätt, sann, och do’xa, mening), rätt troende,
”renlärig”, den, som noga ansluter sig till sitt
kyrkosamfunds troslära. Motsats: heterodox,
he-retisk (h eretiker).
Ortodoxa kyrkan, eg. ”österns ortodoxa
katolska och apostoliska kyrka”, tidigare ofta kallad
”grekisk-katolska kyrkan”, är den huvudsaki. på
Balkanhalvön, i Ryssland och östligaste
Medel-havsbäckenet utbredda delen av kristenheten. Den
redan under 200-talet framträdande motsättningen
mellan en västerländsk (latinsk, romersk) och en
österländsk (grekisk) kyrko- och fromhetstyp går
tillbaka på djupgående olikheter mellan romerskt
och grekiskt-orientaliskt väsen, vilka efter
Romerska rikets tudelning 395 fingo allt större
spelrum. Medan Roms biskopar kunde samla
Västerns katolska kristenhet kring påvedömet, kom
kyrkan i ö. rikshälften att sönderfalla i fyra
patriarkat (Alexandria, Antiokia, Konstantinopel
och Jerusalem), av vilka det i Konstantinopel
(Bysantion), som från 451 intog en viss officiell
ledarställning, var helt beroende av kejsarmakten.
Inom den bysantinska kyrkan utbildades under
500- och 600-talen den ”ortodoxa” egenart, som
mer än alla yttre olikheter fjärmat den
grekiskorientaliska kyrkan från den västerländska. Hade
Augustinus i Västern ställt det praktisk-religiösa,
frågan om synd och nåd, i centrum, så kom
denna motsats med dess fördjupning på paulinsk
grund icke att spela någon roll i östern. Där
dominerade det spekulativa momentet. Mot den
västerländska kristendomens inriktning på
praktisk verksamhet ställde bysantinaren den
inåtvända, overksamma kontemplationens ideal.
Redan med Nicaeakonsiliets (325) treenighetslära
och Chalkedonkonsiliets (451) kristologi (vartill
kan läggas läran om bilderna, se Bilddyrkan) var
dogmbildningen väsentligen avslutad. Under
inflytande av Dionysios Areopagitas nyplatonism
ersattes det dogmatiska intresset nu av en
kult-och mysteriefromhet, som alltjämt förblivit det
mest karakteristiska uttrycket för den ortodoxa
kristendomens säregna kynne. Varje detalj i
kulten anses försinnliga en gudomlig sanning och
598
kraft, som på ett mystiskt sätt kommer den
fromme deltagaren i ceremonierna till del. Den
liturgiskt rikt utsmyckade huvudgudstjänsten
utgör ett stort mysterium, vilket dramatiskt återger
Jesu liv och död och till andäktiga åskådare
förmedlar frälsning och himmelsk salighet. Även i
övriga mysterier (sakramenten) möter det
gudomliga människan med en frälsning, som
odöd-liggör.
Till en första schism med Rom kom det 484
—519 (jfr Henotikon), varunder patriarken i
Konstantinopel genom den ännu bevarade titeln
”ekumenisk patriark” markerade sitt anspråk på
att vara den östromerska rikshälftens högsta
kyrkliga myndighet. Sedan påvedömet sökt
anknytning hos Frankiska riket och Karl den
store i Västern skapat ett nytt romerskt
kejsardöme, föranledde motsättningen till östern 867
en ny, av patriarken Fotios underblåst schism
(betoning av olikheterna i kulten; förkättring av
Västerns tillägg till den
nicensk-konstantinopoli-tanska trosbekännelsen; se Filioque). Denna
schism hävdes snart men förberedde i
folkmedvetandet den definitiva, av patriarken Michael
Caerularius 1054 genomförda brytningen.
Redan i samband med de monofysitiska
striderna (se Monofysiter) avsöndrade sig en rad
orientaliska nationalkyrkor (den armeniska,
kop-tiska och syriska) från den bysantinska
rikskyrkan, så att denna därefter väsentligen blev
begränsad till den grekiska befolkningen i Orienten.
Genom islams segertåg på 600-talet led den
ytterligare förluster men vann under de närmast följ,
årh. ersättning på slaviskt område genom
bulgarernas, serbernas och framför allt ryssarnas
övergång till ortodox kristendom. Under medeltiden
ökades Konstantinopels inflytande över hela den
ortodoxa världen, men sedan Ryssland 1589 fått
ett självständigt patriarkat i Moskva, gled
tyngdpunkten i den ortodoxa kristenheten över dit.
Inom o. ha den nationella egenarten och den
intima förbindelsen mellan kyrka och stat alltid
spelat en stor roll. I brist på ett centralt, mot
påvedömet svarande regeringsorgan har den
sönderfallit i ett antal självständiga (”autokefala”)
landskyrkor, styrda av resp, patriarker, exarker
el. metropoliter, vanl. med biträde av en synod.
Av dessa autokefala kyrkor intar
Konstantinopel alltjämt en viss ideell rangställning.
Dess patriark, faktiskt blott primus inter pares,
betraktas fortfarande som ett slags symbol för
enheten inom o. Trots uppdelningen i autonoma
landskyrkor präglas den ortodoxa kristenheten
alltjämt av stor enhetlighet. Denna framträder:
1) På det kyrkorättsliga området, där den
kort efter lustinianus I:s tid tillkomna
lagsamlingen Nomokanon ännu utgör den gemensamma
grundvalen. Lagstiftningen för de autokefala
kyrkorna, förvaltningen och oftast tillsättningen av
högre kyrkliga ämbeten inom dessa handhavas av
landskyrkornas heliga synoder (utskott av
några el. samtliga biskopar). — 2) I 1 ä r a n, som
bygger på den heliga skrift (med apokryferna)
och traditionen, sådan den återfinnes hos
kyrkofäderna och i de sju ekumeniska konsiliernas
be
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
