Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Ornamentik - Ornat - Orne - Orne (flod) - Ornera - Ornithogalum - Ornithopter - Ornitin, α-δ-diaminovaleriansyra - Orintofil, fågelblommig - Ornitologi - Ornstein, Leonard Salomon
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
585
Ornat—Ornstein
586
I den grekiska konsten utbildas den på
akan-tusbladet byggande o., som vidare utformas på
romerskt område. Den klassiska konstens o.
inspirerar särskilt kelterna. Under de av keltisk
kultur starkt påverkade förkristna årh. nå vissa
enkla keltiska ornamentsmotiv Norden. Omkr.
500 e. Kr. utvecklar sig på klassisk grundval den
germanska dj urornamentiken, som övar sitt
inflytande även utanför germanskt område. Redan
under 500-talet blir den en karakteristisk
invecklad flätornamentik, som får sin högsta
fulländning i Norden på 600—700-talet (Vendelstil).
Langobarderna föra den germanska dj
urornamentiken till Italien, där de även införa
bandflät-ningsornamentiken i arkitekturen.
Med Karl den stores tid äger ett nytt
genombrott av de klassiska formerna rum, den k a r
o-lingiska renässansen. Växtornamentet
återvinner då sin dominerande plats, om än efter
vissa omdaningar. Under tiden stod inom Irland
den s. k. irländska o. i sin högsta
utveckling. Vad engelsmännen kalla late celtic (en
omvandling av grekiska akantusrankan)
sammanstäl-les med den germanska o:s djur- och bandmotiv,
varur uppstår en i sitt slag oöverträffad
utsmyck-ningskonst. Vid vikingatidens början uppträder
en ny o., som i rent nordisk dräkt anses bygga
på den karolingiska konstens lejonbilder. Vid
sidan härom uppstår Jellingestilen, varur
utvecklar sig det allmänt kända runstensdj uret (förr
vanl. oriktigt kallat drakslinga). En
nordisk omvandling av växtornamentiken är den s. k.
Ringerikestilen. Den kalligrafiska
handskriftsor-namentiken fick stor betydelse för
utsmyckningen av såväl småföremål som romanska
portomfattningar etc.
På den karolingiska konsten följer på
kontinenten den romanska, vars rikt utbildade o.
efter antika traditioner och med germanska
tillsatser upptar såväl djur- som växt- och
geometriska motiv. Vid flera tillfällen gör sig
österländskt inflytande gällande. — Med gotiken
framträda naturalistiska motiv, dock utan att helt
undantränga de antika. Fantastiska djurgestalter,
t. ex. den bevingade draken, och
sammanställningar av djur- och människogestalter
förekomma ofta. Renässansen upptog i stort sett
den antika o., ehuru renässansornamenten förete
stora avvikelser från sina förebilder. 1500-talets
tyska ”småmästare” liksom senare franska
mönstertecknare och kopparstickare (J. Bérain, J. A.
Meissonnier, G. M. Oppenord) utarbetade och
spredo de nya formerna. Kartuschen, som blev
vanlig under renässansen, brukades länge som
ornamentsdetalj, särskilt under barocken.
Under rokokon förändrades i viss mån
principerna för o. Alltsedan den klassiska konstens
blomstringstid hade o. ofta följt arkitektoniska
lagar. Rokokon följde andra grundsatser, delvis
under påverkan av den samtida målningskonsten.
Böjda linjer, snäckor och voluter hopställas,
hu-vudsakl. ur det pittoreskas synpunkt. Mitt i all
stilisering förekommer också en viss naturalism.
Nyklassicismen och empirestilen
opponerade mot rokokons överdrifter i o.;
ny
gotiken och andra försök att pånyttföda
historiska stilar införde en mångfald äldre
ornamentsdetalj er, främst i konsthantverk och
inrednings-konst. 1890-talets Jugendstil, 1900-talets
nyklassicism och funktionalism gå ut på en förenkling,
resp, bortrensning av den historiska o., särskilt
i anslutning till den industriella fabrikationens
och konstruktionsarkitekturens betingelser.
Litt.: F. S. Meyer, ”Systematisch geordnetes
Handbuch der Ornamentik” (i2:e uppl. 1927);
P. Jessen, ”Meister des Ornamentstichs” (4 bd,
1922—24); H. Th. Bossert, ”Das Ornamentwerk”
(1924); Hj. Stolpe, ”Collected essays in
ornamental art” (1927).
Omät, högtidlig prästskrud.
Orne, fullvuxen hanne bland svindjuren.
Orne [å’rn]. 1) Flod i Normandie, faller ut
på s. kusten av Seinebukten; 152 km. Segelbar
från Caen. — 2) Dep. i v. Frankrike, en del
av forna prov. Normandie; 6,144 km2, 273,000
inv. O. uppfylles huvudsaki. av det normandiska
höglandet (Monts des Avaloirs, 417 m ö. h.).
Framstående boskapsskötsel. Livsmedelsindustri.
Huvudstad: Alenqon.
Ornèra (lat. ornare), smycka, fint utstyra.
Ornitho’galum, bot., se St järnlöksläktet.
Ornithopter [-å’p-] (av grek. o’rnis, fågel, och
ptero’n, vinge), flygmaskin med rörliga vingar,
vilka liksom fågelns föras uppåt och nedåt under
flygning (”slagvingflygare”). Redan Lionardo da
Vinci utarbetade skisser till dylik konstruktion,
och Otto Lilienthal byggde en försöksmaskin. O.
har dock aldrig kommit till praktisk användning.
Ornitin, α-δ-diaminovaleriansyra, en
alifatisk aminosyra. Den synes ej förekomma fritt
i naturen, men den spelar en viktig roll i den
intermediära ämnesomsättningen och vid
urinämnebildningen. O. uppstår ur den i alla
äggviteämnen förekommande aminosyran arginin genom
inverkan av enzymet arginas, som finnes i lever.
Å andra sidan kan organismen bygga upp arginin
av o., kolsyra och ammoniak. O. reagerar
basiskt, är lättlösligt i vatten men svårlösligt i
alkohol och eter.
Ornitofil, fågelblommig, säges en växt
vara, om dess pollentransport skötes av fåglar.
O mit ologi, gren av zoologien, som behandlar
fåglarna. Härav ornitolog [-å’g], fågelkännare.
Ornstein [å’rn/tåin], Leonard Salomon,
holländsk-judisk fysiker (1880—1940), dr phil.
vid univ. i Leiden 1908, prof, i teoretisk fysik
vid univ. i Utrecht 1915, föreståndare för det
fysikaliska laboratoriet där 1920, prof, i
experimentell fysik där 1926. Under
judeförföljelserna efter den tyska invasionen 1940 berövade
sig O. livet. O. utförde jämte en talrik skara
av honom inspirerade lärjungar utomordentligt
omfattande såväl teoretiska som experimentella
undersökningar över praktiskt taget alla grenar
av modern fysik. Bl. a. ha O. och hans
medarbetare utarbetat en metodik för noggrann
in-tensitetsmätning på fotografisk väg och härlett
flera av de grundläggande lagbundenheterna för
intensitetsförhållandena i atom- och
molekylspektra. Bland O:s skrifter märkes ”Objektive Spek-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
