- Project Runeberg -  Nordisk familjebok / Fjärde upplagan. 16. Nomader - Payen /
431-432

(1951) [MARC] - Tema: Reference
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Olav Haraldsson, den digre och den helige (norsk konung) - Olav Haraldsson Kyrre (norsk konung) - Olav Håkansson (norsk och dansk konung) - Olav (Norges kronprins) - Olav Engelbrektsson - Olavsorden, Sankt - Olbers, Wilhelm - Olbia - Olbracht, Ivan - Olbrich, Joseph

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

431

Olav Engelbrektsson—Olbrich

432

Se bild vid Bungemästaren och bild 5 å pl. vid
Norsk konst. — Litt.: O. Moberg, ”O.
Haralds-son, Knut den store och Sverige” (1941).

3) Olav Haraldsson Kyrre, konung
(d. 1093), son till Harald Hårdråde, som han
1066 följde till England. Efter Haralds död
slöt O. fred och blev sin äldre broder Magnus’
medkonung i Norge. Efter dennes död (1069)
var O. ensam konung. Hans milda och fredliga
regering gjorde honom älskad.

4) Olav Håkonsson, norsk och dansk
konung (1370—87), son till norske konungen
Håkon VI Magnusson och Margareta, Valdemar
Atterdags dotter. Efter sin morfars död 1375
valdes O. 1376 till konung i Danmark under
för-mynderskap av sina föräldrar, och efter faderns
död (1380) blev han även konung i Norge. Han
blev myndig 1385 men stod dock fortfarande
under moderns ledning. — 1402 uppträdde i
Danzig en äventyrare med anspråk på O:s namn
och herravälde (”den falske Olav”), men han
avslöjades och brändes s. å.

5) Olav, Norges kronprins (f. 1903), urspr.
som dansk prins Alexander Edvard Kristian
Fredrik, blev vid faderns tronbestigning i Norge
(som Håkon VII)
landets kronprins, erhöll
1921 säte i statsrådet,
blev 1924
premiärlöjtnant i inf. och
marinen, 1936
överste, 1939 general och
amiral. Omedelbart
före konungens och
den norska
regeringens avresa till
England i juni 1940
erbjöd sig O. att
kvar-stanna i Norge under
ockupationstiden, om
konung och regering

så önskade, vilket dock ej var fallet. O. vistades
därefter intill Norges befrielse i Storbritannien
och U.S.A; han var överbefälhavare för de
norska styrkorna ih 1944—l5h 1945. O. är sedan
1929 förmäld med sin kusin, den svenska
prinsessan Märtha, med vilken han har sonen Harald
(f. 1937) samt döttrarna Ragnhild (f. 1930) och
Astrid (f. 1932). O. har gjort sig känd som
en av Norges framgångsrikaste segelsportsmän.

Olav Engelbrektsson, norsk prelat (d. 1538).
Han blev 1516 dekan vid domkapitlet i Nidaros
och 1523 ärkebiskop. Under det kort därefter
inträdande upplösningstillståndet kunde O. icke
i längden hävda sin ställning. Han konspirerade
med Kristian II under dennes försök att
återvinna Norge 1531—32. Vid Fredrik I:s död
1533 blev O. i egenskap av riksrådets ordf,
inte-rimsregent och motarbetade, särskilt av
kyrkopo-litiska skäl, den av danskarna valde Kristian III.
Vintern 1535—36 försökte O. en statskupp,
fängslade flera av herrarna och lät mörda Vincents
Lunge (se Lunge). Då han icke ville erkänna
Kristian III som konung, hade han att befara
ankomsten av en dansk krigsstyrka och flydde

april 1537 till Nederländerna, där han dog. ”O.
E:s jordebog” utgavs 1926.

Olavsorden, Sankt O. (no. Den kongelige
Sanct Olavs orden), Norges enda statligt
auktoriserade orden, instiftad 1847 av Oskar I. De
nuv. statuterna av 1928 ange som ordens syfte
att belöna ”utmerkede fortj enester av
fedrelan-det og menneskeheten”. Även damer ha tilldelats
o., dock ytterst sällan (f. ggn 1915). 5 klasser:
storkors, kommendör av 1 :a klass (kommandör
med stjerne), kommendör av 2:a klass
(komman-dör), riddare av 1 :a klass och riddare av 2:a
klass. Ordenskorset är av maltesertyp,
vitemalje-rat och guldinfattat, i korsets mitt riksvapnets
gyllene lejon på högröd botten. Storkors och
kommendör av 1 :a klass bära 8-uddig
silverkraschan, resp, sedvanligt förstorat ordenskors.
1882 infördes som särskild grad över storkors
halskedja med bl. a. devisen Ret og Sandhed, en
övers, av stiftarens, Oskar I:s, valspråk ”Rätt
och sanning”. Devisen försvann från kedjan
efter unionsbrottet (1905) men finns alltjämt kvar
på ordenskor sens frånsida. Band högrött med
vit-blå-vita kanter. — Se fig. 11 å pl. vid Orden.

Olbers [åT], Heinrich Wilhelm Matthias,
tysk amatörastronom (1758—1840). Han var
praktiserande läkare i Bremen men gjorde
sådana insatser inom astronomien, att han måste
räknas till en av sin samtids mera framstående
forskare. O. är mest känd genom sitt arbete
(1797), om hur en komets bana skall ”lättast
och bekvämast” beräknas ur ett antal
observationer av dess skenbara läge. O. företog även
förtjänstfulla undersökningar ang. kometsvansarnas
ursprung samt upptäckte 6 kometer.

O’lbia, från Miletos anlagd grekisk koloni i
s. Ryssland, på högra stranden av floden
Hy-panis (Bug), som utmynnar i samma liman som
Borysthenes (Dnjepr). O. var på 400- och
300-talen f. Kr. en blomstrande handelsstad (i
synnerhet spannmålsexport), hörde sedermera till
Mithridates’ rike, återuppblomstrade under
romerska kejsartiden och förstördes av goterna.

Olbracht [åHbraljt], Ivan, pseud. för
Kamil Zeman, tjeckisk författare (f. 1882). O.
debuterade 1911 med novellsamlingen ”O zlych
samotänch” (Om onda enstöringar; novellen
”Rackaren och hunden” finns i sv. övers, i ”Nya
tjeckiska noveller”, 1927). Därefter har O. i
flera arbeten, t. ex. romanerna ”Podivné pfåtelstvi
herce Jesenia” (Skådespelaren Jesenius’
sällsamma vänskap; 1919) och ”Anna Proletåfka”
(1928; ”Proletären Anna”, 1932), kämpat för
kommunistiska ideal. I sin senare produktion,
bl. a. ”Nikola Suhaj loupeznik” (Rövaren Nikola
Suhaj; 1933; da. övers. 1934), har han
specialiserat sig på Karpatoukraina. 1945 tillträdde han
en betydande post i det tjeckiska
propagandaministeriet. O. är en av förgrundsfigurerna i nyare
tjeckisk litteratur.

Olbrich [å’lbrik], Joseph, österrikisk
arkitekt (1867—1908). Han studerade i Wien, var
från 1899 prof, i Darmstadt och blev
huvudmannen i den moderna arkitekturriktningen där.
O. uppträdde som nydanare redan i Wien med

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sun Dec 10 19:20:27 2023 (aronsson) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/nffp/0290.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free