Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Olaus Laurentii - Olaus Magni (finländsk biskop) - Olaus Magnus (ärkebiskop) - Olaus Martini - Olaus Petri el. Olavus Petri (Phase)
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
427
Olaus Magni—Olaus Petri
428
tog magistergraden, domprost i Uppsala och
valdes 1432 av kapitlet till ärkebiskop samt fick i
Rom påvlig utnämning och konsekration.
Konungen, Erik av Pommern, utsåg i stället
dansken Arnold Klemensson, som med våld tog
ärke-stolen i besittning. Men svenska kyrkans
ledande män togo parti för O. Arnold dog redan
1434, och efter Engelbrekts resning kom O. i
besittning av ärkestolen. — Litt.: Aktsamling ang.
O:s val och striden därom, utg. av A. Lindblom
(1903); K. B. Westman, ”Reformationens
genombrottsår i Sverige” (1918).
Oläus Magni, finländsk biskop (d. 1460).
Han studerade länge vid univ. i Paris, där han
blev magister och baccalaureus i teologi samt
lector ethicorum. Han valdes 1432 och 1435 till
univ:s rektor. Återvänd till Finland 1438, blev
han s. å. domprost samt 1450 biskop i Åbo.
Oläus Magnus, ärkebiskop, kulturskildrare
(1490—1557), bror till Johannes Magnus (se
d. o.). Han bedrev sina skolstudier i Linköping
och Västerås samt studerade 1510—17 i
Tyskland. Återkommen till Sverige 1518, fick han
anställning hos avlatsförsäljaren Arcimboldus
och reste med denne genom n. Sverige. Sina
iakttagelser under resan inarbetade O. i sin
”Historia de gentibus septentrionalibus” (se
nedan). Han blev senare kyrkoherde i Stockholm
och omkr. 1522 domprost i Strängnäs. 1524
sändes han på diplomatisk beskickning till Rom,
där han förmådde kurian att åtm. delvis foga
sig efter de svenska kraven på nya
biskopsut-nämningar. En tid var O. föreståndare för
Birgittas hus i Rom. Han anlitades i skilda
diplomatiska uppdrag av Gustav Vasa. Kungens
orientering åt luteranismen medförde dock en
brytning, O. berövades sina ämbeten och fick sin
privategendom konfiskerad. Han vistades
därefter i Danzig och Italien. 1539 bodde han jämte
sin broder i Venedig och slutförde där sin ”Carta
marina”. Han utnämndes 1544 av påven till
ärkebiskop av Uppsala men fick aldrig tillträda
sitt stift. 1545 deltog han i Tridentinska
kyrkomötet och bodde sedan i Rom, där han från 1549
åter var föreståndare för Birgittas hus.
O:s ”Carta marina” över Norden är av
grundläggande betydelse för den följ, tidens nordiska
kartografi (se bild å pl. vid Karta). Än
viktigare är hans kulturhistoriska verk
”Historia de gentibus septentrionalibus” (1555),
som innehåller utomordentligt viktigt
material till kännedomen om äldre tiders folkseder,
hemliv, jakt och fiske, jordbruk, skrock och
vidskepelse, idrott m. m. På olika språk föreligga
från 1500- och 1600-talen många uppl. (sv. övers,
i 4 bd, ”Historia om de nordiska folken”, jämte
1 bd värdefull kommentar av J. Granlund, 1909
—51). — Litt.: Dokument rörande O., bl. a. en
självbiogr., tr. av H. Hjärne i ”Hist.
handlingar”, 12 (1883—92); O:s brev tr. av Buschbell
(jämte brodern Johannes M:s) i ”Hist.
handlingar”, 28 (1928—32); ”Carta marina”, utg. i
faksimil 1949; H. Richter, ”O. och hans Carta
marina” (i Ymer, 1939); I. Collijn, ”Johannes
och O:s brev till Johannes Dantiscus” (i Kyrko-
historisk årsskr., 1910); uppsatser av I. Collijn
i ”Michaelisgillets tillfälliga publikationer”, 2
(1910) och 3 (1912); H. Grape, ”Studier i Olai
Magni författarskap” (1942), ”Det litterära
antik- och medeltidsarvet i O:s patriotism” (1949);
J. Nordström, ”Två okända brev av O.” (i
Lych-nos, 1943).
Olaus Martini, ärkebiskop (1557—1609).
Efter studier i Uppsala och Rostock, där han 1583
promoverades till magister, blev han 1584
skolrektor i Nyköping. Hans oförfärade kamp mot
”Röda boken” under liturgiska striden skaffade
honom stort anseende. Vid Uppsala möte 1593
utsågs han till sekr. 1594 blev han kyrkoherde
i Nyköping. På Linköpings riksdag 1600 ledde
O. prästerskapets häftiga motstånd mot hertig
Karls försök att införa en ny handbok med
något calvinistisk anstrykning. Hans val till
ärkebiskop s. å. bekräftades dock sedermera av Karl.
Med denne förde sedan ärkebiskopen en
mångårig och häftig teologisk kamp och utgav ett
flertal stridsskrifter. O. tog livlig del i
reli-gionssamtalet 1608 med John Forbes. Som
stifts-chef var O. mycket nitisk och ivrade för univ:s
bästa. O. har även författat en rätt märklig
”Läkiare-book” (utg. 1879 av J. V. Broberg).
— Biogr. av C. Annerstedt (i Sv. Akad:s Handl.
1904). Se även H. Block, ”Karl IX som teolog”
(1918), och O. Holmdahl i Kyrkohist. Årsskr.
i9i9-_
Oläus Petri el., som han själv skrev sig,
Olavus Petri (Phase), svenska kyrkans
förnämste reformator (1493—1552), smedsson
från Örebro, äldre bror till Laurentius Petri. O.
studerade i Uppsala och 1516—18 under Luther
i Wittenberg, där han 1518 blev magister.
Hemkommen blev han kansler hos biskop Mattias i
Strängnäs och diakonvigdes 1520. Efter
biskopens död i Stockholms blodbad blev O. lärare vid
Strängnäs domskola och förkunnade där och i
predikningar reformationens idéer, för vilka han
vann sin förman Laurentius Andreæ. Biskop
Brask ville 1523 ha O. dömd som kättare, men
Gustav Vasa avstyrde processen. Konungen tog
”mäster Olof” till Stockholm, där han 1524—
31 var stadens sekreterare, predikade i
Storkyrkan och jämte Laurentius Andreæ ledde
reformationsarbetet, vars centrum Stockholm blev. 1525
överträdde O. kyrkans lag genom att gifta sig.
O:s författarskap blev epokgörande. Han
framlade evangelisk åskådning i enkel, folklig
och varmhjärtad ton med lättflytande stil. Flera
av skrifterna äro helt el. delvis översättningar
från tyskan, ss. ”Een nyttwgh wnderwij sning”
(1526). S. å. utkom Nya testamentet för första
gången på svenska, i allt väsentligt utförd av
O. Ett litet psalmhäfte, nu förlorat, utkom 1526
(ny, utvidgad uppl. 1530; äldsta fullt bevarade
uppl., ”Swenske songer el. wisor”, 1536). O. är
föregångsman i svensk evangelisk psalmdiktning.
Hans första polemiska skrifter äro ”Swar uppå
jtt ochristelighit sendebreff” (1527; mot
dansken Povl Helgesen) och ”Swar påå tolf
spörsmål” (s. å.), den första mera off. attacken på
den r. mer ska positionen.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
