Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Odödlighet - Odör - Odört - oe - Oecolampadius, Johannes - Oedenburg - Oedipus - OEEC - Oehlenschläger, Adam - Oelreich, von, släkt
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
399
Odör—Oelreich
400
(d. v. s. moraliskt) postulat. Empiriska skäl för
o. kunna icke anföras, såvida icke den
spiritis-tiska tolkningen av vissa parapsykologiska
fenomen skulle visa sig rimlig. — O. tages även i
andra betydelser. Vissa filosofer (t. ex.
Münster-berg) betona värdenas karaktär av o t i d 1 i g
giltighet och anse, att personligheten ur viss
synpunkt kan betraktas som ett värde och så tillvida
i viss mening sägas höja sig över tidstillvaron.
— Den individuella o. förnekas särskilt av
pan-teismen, som likväl antar en annan o., näml. Guds.
Den individuella tillvaron fattas då endast som
en modifikation av Guds eviga liv. — Oberoende
av dylika synpunkter talas även om en livets eller
släktets eller, ännu mer oegentligt, om en ryktets
eller namnets odödlighet. — Litt.: H.
Münster-berg, ”Eternal life” (1905; sv. övers. 1925); A.
Ahlberg, ”O.-problemet” (1926); T. André, ”Det
osynligas värld” (4æ uppl. 1934).
Odör (fr. odeur), lukt, stank.
O dört, Conium maculätum, en ända till
manshög, tvåårig
umbel-lat med breda,
dubbelt el. tredubbelt
parbladiga blad och
vita blommor i
dubbel flock med både
allmänt och enskilt
svepe. Den liknar
den allmänna
hundkäxen men
igen-kännes lätt på att
den glatta stjälken
och bladskaften
äro försedda med
större el. mindre,
brunröda fläckar.
O. förekommer i
nästan hela Europa.
I Sverige växer
den täml. sällsynt
upp till s. Norrland. Hela örten har, särskilt som
torkad, en vidrig lukt och innehåller en giftig
alkaloid, k o n i i n.
oe, internationell beteckning för örsted.
Oecolampädius [öko-], Johannes,
schweizisk kyrkoreformator (1482—1531), prof, och
präst i Basel, där under hans ledning
reformationen genomfördes i Zwinglis anda. O. var en
för sin tid lärd bibelteolog. — Litt.: Monogr.
av E. Staehelin (1939).
Oedenburg [ö’d-], se Sopron.
Oedipus [ö’di-], se Oidipus.
OEEC, se Marshallplanen, sp. 610.
Oehlenschläger [ö’l-], Adam Gottlob, dansk
skald (1779—1850). Fadern var organist, senare
slottsförvaltare på Frederiksbergs slott; båda
föräldrarna voro av tysk härkomst. O. tillbragte ett
par år som skådespelare vid Det kongelige teater
(1797—99), vilka blott medförde missräkningar.
Han inskrevs vid univ. 1800. O:s första poetiska
försök äro blott efterklang av upplysningstidens
och förromantikens poesi. Sjöslaget på
Köpenhamns redd 2 april 1801 gav honom en nationell
väckelse, och efter ett långt samtal med
roman
Odört.
tikens hänförde förkunnare H. Steffens skrev O.
dikten ”Guldhornene” (1802), som betecknar hans
poetiska genombrott. ”Guldhornene” publicerades
i ”Digte 1803” (tr. 1802), vars huvudstycke är det
lilla skådespelet ”Sanct Hansaften-spil”, där
skildringen av den köpenhamnska sommardagen i det
gröna bildar ramen för den nya skolans
litteratursatir och naturlyrik. Sitt mest fullödiga
uttryck finner O:s romantik i ”Poetiske skrifter”
(1805), som spänner över områden från burlesk
komedi (”Freyas alter”) till religiös mystik
(”Jesus i naturen”), från Tusen och en natts
äventyrs-värld (”Aladdin”) till den nordiska forntiden
(”Vaulundurs saga”) och som i lyriska dikter och
romanser kastar romantikens glans över natur
och historia. Hösten 1805 anträdde O. en
fyraårig utlandsresa, som sträckte sig till Tyskland,
Frankrike och Italien. Bekantskapen med de tyska
romantikerna fjärmade honom snart från
romantiken. Han slöt sig till Goethe-Schillers
klassicism, och hans mål blev objektiv och nationell
poesi med front mot romantikens subjektiva
uni-versalitet. O:s nästa storverk, ”Nordiske digte”
(1807), blev mönstret för 1800-talets poetiska
uppfattning av Nordens forntid. Med den i denna
samling ingående ”Hakon Jarl” börjar raden av
O:s tragedier; i Paris fortsätter han med ”Palna
toke” och ”Axel og Valborg”, i Italien diktas
konstnärstragedien ”Correggio”. Bortsett från
romanscykeln ”Helge” (1814), äro de verk, som
bevara O:s namn, skrivna innan han fyllde 30
år. 1810 blev O. prof, i estetik, 1839 etatsråd, 1847
konferensråd. Inom hans stora produktion efter
1810 dominera tragedierna, som dock ej kunna
mäta sig med hans ungdomsverk. De bästa äro
”Hagbarth og Signe” (1815), ”Væringerne i
Miklagård” (1827), ”Tordenskiold” (1833) och
”Kiartan og Gudrun” (1847). Medan han nu
producerade en mängd oinspirerad tillfällighetspoesi
(nämnas må dock folksången ”Der er et yndigt
land”), vann han ännu konstnärliga segrar i den
berättande diktningen: den stora romanscykeln
”Nordens guder” (1819), det kraftiga eposet
”Hrolf Krake” (1828), prosaberättelserna ”Hroars
saga” (1817) och ”örvarodds saga” (1841). Hans
värdefulla ”Erindringer” utkommo postumt i 4
bd 1850—51. Nedgången i O:s produktion efter
hemkomsten framkallade opposition av J.
Bagge-sen; i den följ, långa och bittra litteratur fejden
fördes O:s talan genomgående av hans elever.
För det allmänna medvetandet stod han emellertid
som ”den nordiske sångarkungen”, som Tegnér
kallade honom, då han lagerbekransade O. vid
magisterpromotionen i Lunds domkyrka 1829.
Och för eftervärlden står han trots sina svagheter
som en förgrundsgestalt i den danska litteraturen.
Litt.: ”Poetiske skrifter”, utg. av F. L.
Lie-benberg (32 bd, 1857—62), av H. Topsöe-Jensen
(5 bd, 1926—30; valda); Kr. Arentzen, ”A. O.”
(1879); Vilh. Andersen, ”A. O.” (3 bd, 1899—
1900); E. Thomsen, ”Omkring O:s tyske
quijo-tiade” (1950).
Oelreich [ö’lreik], von, släkt, urspr. från
Bremen, inkom till Sverige med Bernhard O.
(1626—86), Lunds univ:s förste prokansler. Den-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
