Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Norsk konst - Efter 1800 - Norsk musik
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
185
Norsk musik
186
talet ha de norska konstnärerna genom det
förstående och generösa samhällets ingripande fått
storartade tillfällen att ägna sig åt
monumentalmåleri. Till de äldre
monumentalmålarna höra Axel Revold (f. 1887) med sitt
kyligt behärskade formspråk och Alf R o 1
f-s e n (f. 1895), även han med stram form men,
som i utsmyckningen av Oslo krematorium, ofta
av en sublim höghet. PerKrohg (f. 1889) är
en norsk motsvarighet till den svenske Nils
Dar-del med samma kosmopolitiska prägel. En kort
men löftesrik bana hade Bjarne Ness (1903
—27), som höjde sig till stor klassisk
monumentalitet. Av hans generation hade andra tysk
expressionistisk prägel, ss. R e i d a r A u 1 i e (f.
1904) och Willi Midelfart (f. 1904), vilka
båda ägnade sig åt socialt tendensmåleri. Bland
de yngsta märkas främst Aage Storstein
(f. 1900) och Arne Ekeland (f. 1908), som
ha en internationell abstrakt formgivning,
uppmjukad av surrealism och nationell romantik.
Bland skulptörerna märktes vid
1800-talets mitt Brynjulf Larsen Bergslien
(1830—98), som gjort Karl XIV Johans
ryttarstaty i Oslo. Under seklets senare del, när den
franska sensuella naturalismen var
förhärskande, hade Norge i denna stil en representant i
Stephan Sinding (1846—1922), som mest
var verksam i Köpenhamn. Mathias S k e
i-brok (1851—96) gjorde främst genreskulptur
i mjuk naturalism. Gustav Vigeland
(1869—1943) representerade övergången från
impressionistisk urgrävd form till de nya
arkai-serande och starkt formmedvetna strävandena.
En längtan mot det gigantiska och
övermänskliga utmärkte hans verksamhet, tydligast
karakteriserad i hans stora fontänprojekt med den
väldiga monoliten i Frognerparken vid Oslo,
ofullbordad ännu vid hans död. Mera intim
karakterisering utmärkte Ingebrigt Vik (1867
—1927). Bland de yngre skulptörerna märkas
Stinius Fredriksen (f. 1902), Dyre
Va a (f. 1903), Nicolai Schiöll (f. 1901)
och Anne Gr im dal en (f. 1899).
Även glasmåleriet har i modern tid fått
uppsving i Norge. Bland konstnärerna framträda
den dekorativt stiliserande, något
jwgendpåverka-de Emanuel Vigeland (f. 1875) och den
mera expressionistiska Fröydis H a a v a r
ds-h o 1 m (f. 1896).
Litt.: J. Thiis, ”Norske malere og
billedhug-gere” (3 bd, 1904—07); H. Fett, ”Norges
kir-ker i middelalderen” (1909), ”Norges kirker i
i6:de og i7:de aarhundrede” (1911), ”Norges
malerkunst i middelalderen” (1917); ”Norsk
kunsthistorie” (2 bd, 1925—27); E. Lexow,
”Norges kunst” (ny uppl. 1942); L. östby, ”Ung
norsk malerkunst” (1949).
Norsk musik. Den norska folkmusiken har
tillvunnit sig stor uppmärksamhet på grund av
sin utpräglade egenart. Under medeltiden
utvecklades särskilt folkvisan och folkdansen. Båda
ha uppstått under svensk inverkan. Norge blev
sj älvskapande inom folkmusiken först med 1500-
och 1600-talen, då polskdans, springdans, halling
m. fl. danser uppstodo. Även de nationella
instrumenten hardangerfela och langleik torde
väsentligen ha uppstått under denna tid. På
1700-talet utbildades den sentimentala visan.
Kyrkomusiken blev under medeltiden beroende av den
allmänna gregorianska formen. Under 1600-talet
utbildades stadsmusikantorganisationen.
Den utpräglade nationalkänsla, som uppstod
efter 1814, tog sig uttryck i den dramatiska
musiken (W. Thranes sångstycke ”Fjeldeventyret”,
1824) och i det vaknande sinnet för insamling
av folkmelodierna (L. M. Lindeman). Thrane
var ledare för musiksällskapet i Kristiania och
som sådan föregångare till den som violinvirtuos
världsberömde O le B ull (1810—80), den
förste, som medvetet synes ha sökt skapa en norsk
konstmusikalisk stil. Mindre nationell än
inter-skandinavisk var Halfdan Kjerulf (1815
—68), som i sina sånger formellt anknyter till
tidig tysk romantik, liksom den tyskfödde
Friedrich August Reissiger (1809—83),
Johan Gotfried Conradi (1820—96),
Otto W i n t e r-H j e 1 m (1837—1931) m. fl.
Den starkaste impulsen till en norsk nationell stil
gav den unge Richard Nordraak (1842—
66), som kom att utöva starkt inflytande på E
d-vard Grieg (1843—1907), förebilden för
generationer av norska tonsättare, främst Johan
Svendsen (1840—1911) och Christian
Sinding (1856—1941) men också mer el.
mindre för Johan Selmer (1844—1910),
Johannes Haarklou (1847—1925, den
förste norske symfonikern), Catharinus
Elling (1858—1942), Per Win ge (1858—
1935), Iver Holter (1850—1941), Ole O
1-sen (1850—1927), Gerhard S c h j e 1 d
e-rup (1859—1933), Johan Halvorsen
(1864—1935), Hjalmar Borgström (1864
—1925), Sigurd Lie (1871—1904),
Eyvind Alnæs (1872—1932), Fredrik
Wilhelm Gomnæs (1868—1925, Signe Lund
(f. 1868) m. fl. En romantisk-klassicistisk
linje följa bl. a. Ole Hj el lemo (1873—1938),
Halfdan Cleve (f. 1879), Arne Eggen
(f. 1881) och med impressionistiska inslag Alf
Hurum (f. 1882). Samtidigt har en på norska
tonfall och norsk folkton grundad tonkonst med
fri tonal och atonal harmonik utvecklats av D
a-vid Monrad Johansen (f. 1888),
Sverre Jordan (f. 1889), Marius Ulfrstad
(f. 1890), Arvid Kleven (1899—1929,
vilken harmoniskt ansluter sig till impressionismen),
Harald Sæverud (f. 1897), Odd
Grü-n e r-H e g g e (f. 1899), Eivind Groven
(f. 1901) och Geirr Tveitt (f. 1908, de
båda sistn. även teoretiker). Till olika
neoklas-sicistiska riktningar ansluta sig Oscar M o r
c-man (f. 1892), organisten Arild Sandvold
(f. 1895) och Klaus Egge (f. 1906),
medan Fartein Valen (f. 1887) har skapat
en starkt personlig atonal stil, som har blivit
förebildlig för den yngsta tonsättargenerationens
stilsträvanden.
Inom det offentliga konsertväsendet har den
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
