Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Norge - Historia
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
115
Norge
116
arbete med den tyska militären. Dessa krav
av-slogos, och redan vid 7-tiden på morgonen
lämnade konungen, regeringen och stortinget Oslo
och begåvo sig till Hamar. Stortinget
sammanträdde genast i Hamar och på aftonen i
Elve-rum, dit regeringen hade fortsatt flykten.
Statsminister Nygaardsvold förklarade sig villig att
avgå jämte hela ministären men kvarstod på
stortingets uppmaning och ombildade ministären till
en samlingsregering. Stortinget antog den s. k.
Elverumsfullmakten, som gav regeringen
utomordentliga befogenheter. Medan allt detta
utspelades, proklamerade Quisling, ledaren för Nasjonal
samling (NS), med tyskt gillande en ”nationell”
regering i Oslo och gav kontraorder om
mobiliseringen. Natten till 10/4 gjorde tyskarna ett nytt
försök att tillfångataga konungen och regeringen.
Tyske flygattachén i Oslo, kapten Spiller,
trängde med en liten styrka fram mot Elverum men
slogs tillbaka av ett improviserat norskt förband
i Midtskogen strax v. om Elverum. Samma natt
telefonerade minister Bräuer till Elverum och
anhöll om ett möte med konungen. Det ägde rum
på eftermiddagen 10/4. Bräuer förklarade, att han
icke längre kunde ha något att göra med
Ny-gaardsvolds regering, och anmodade konungen att
kalla till sina rådgivare medl. av Quislings
”regering”. Med regeringens stöd vägrade konungen.
Sedan verkningarna av den första chocken lagt
sig, hårdnade det norska motståndet snabbt till
den styrka det var möjligt. 10/4 utsände
regeringen en proklamation, i vilken den uppfordrade
till motstånd mot den tyska invasionen.
Mobiliseringen fick så gott som överallt improviseras.
Som ny arméchef utsågs 10/4 överste O. Ruge.
Det stod dock från början klart, att
norrmännen ensamma icke skulle kunna stå emot den tyska
övermakten under någon längre tid. Löfte om
hjälp lämnades redan ”A genom den brittiska
regeringens sändebud i Oslo. Den stridsplan, som
efter hand överenskoms mellan de norska och
allierade militära’ ledningarna, gick ut på att
allierade styrkor skulle landstiga i Namsos och
Ån-dalsnes för att därifrån tills, m. norska trupper
ta den för fortsatta operationer viktiga hamnen
Trondheim.
Dagarna närmast efter ®/4 säkrade tyskarna
områden kring landstigningsplatserna och förde
i land ytterligare förstärkningar. Bl. a.
ockuperades hela området kring Oslofjorden. De under
mobilisering varande styrkorna ö. om Oslo
drevos över svenska gränsen och internerades.
Därefter sökte tyskarna genom anfall norrut genom
Gudbrandsdalen och med mindre del genom
österdalen nå kontakt med de relativt svaga avd.
i trakten av Trondheim, som endast kunde
förstärkas luftvägen. Kongsvinger togs 16/4, och efter
hårda strider togos Hamar och Elverum 18/4—19/4.
Allierade styrkor började landsättas i Namsos
14/4 och Ändalsnes 18/4. I Åndalsnes landsattes
brittiska styrkor, av vilka delar voro mindre
väl utbildade. Viktiga delar av utrustningen gingo
förlorade genom tyska flyganfall. Britterna
anlände till fronten 19/4 men kunde trots segt
försvar vid Lillehammer och Kvarn icke hejda den
tyska f ramryckningen i Gudbrandsdalen. Tysk
framryckning söderut från Trondheim, dit
ytterligare trupp hade sänts luftvägen, hejdades vid
Stören. Tyskarnas överlägsenhet i luften var
stor. Försök att i land basera brittiskt jaktflyg
misslyckades. Åndalsnes och förbindelselinjerna
bombades. 27A erhöll chefen för de brittiska
styrkorna general Paget order om att dra
tillbaka dessa och inskeppa dem i Åndalsnes. 3/s
gåvo sig de norska trupper, som hade tryggat
ilastningen. Konungen och general Ruge hade
dessförinnan avrest till Nordnorge, där Tromsö
blev residens. — För anfall mot Trondheim
landsattes i Namsos brittiska och franska styrkor.
Namsos blev häftigt bombat av tyskarna,
varvid mycken materiel förstördes. 2å meddelade
den brittiske generalen de Wiart och den franske
general Audet, att deras trupper omedelbart
skulle inskeppas. De norska trupperna
kapitulerade 3/s. Till 5/s höll sig den tappert försvarade
fästningen Hegra vid järnvägen till Storlien.
Natten 8Ai—9/4 hade 10 tyska jagare löpt in
i Narviksfjorden. Två äldre norska
kustpansarfartyg sänktes, och Narvik togs. 13/4 anföllos
de tyska jagarna av överlägsna brittiska
sjöstyrkor, varvid alla de tyska jagarna förstördes. De
landsatta tyska styrkorna utgjorde närmare 2,000
man under general Dietls befäl, vilka senare
förstärktes med c:a 2,000 man från de
sönderskjutna jagarna. I skydd av den
förhållandevis starka neutralitetsvakten i Nordnorge
genomförde chefen för norska 6:e div., general
Fleischer, mobiliseringen n. om Narvik. Från
14/4 landsattes först brittiska och sedan även
franska och polska trupper i Narviksområdet. I
mitten av maj hade tyskarna trängts tillbaka till
n. om den inre delen av Rombaken. 28/s
skeppades franska och norska styrkor med understöd
av brittiska sjöstridskrafter över Rombakens v.
del, och Narvik togs. Tyskarna trängdes trots
undsättning från luften ihop mot svenska gränsen
och kommo i ett svårt läge. Det torde ha varit en
tidsfråga, när de tyska trupperna måst kapitulera.
I början av juni undersöktes därför genom svensk
förmedling möjligheterna att uppnå
vapenstillestånd på sådana villkor, att nordligaste N. kunde
förbli under norsk överhöghet. Denna plan, som
innefattade skyddsbesättande av Narvik med
svenska trupper, förföll vid de allierades
utrymning av n. N. ett par dagar senare. Regeringen
beslöt vid konselj 7/e att uppge striden inom N.
men att fortsätta kriget från brittiskt territorium.
S. d. begåvo sig konungen och regeringen jämte
rester av flyget och flottan till Storbritannien.
Ruge gick på egen begäran i tysk fångenskap.
Quislings första försök att regera misslyckades
ömkligen. Även hans tyska gynnare insågo fiaskot
och läto honom 15/4 träda tillbaka. S. d. tillsatte
Höyesterett med tyskt samtycke ett a d m i n i s
t-r a tionsråd under ledning av fylkesman I. E.
Christensen. Detta råd, bestående av ansedda
ämbetsmän, godkändes av konungen och var icke en
motregering till den lagliga regeringen. 24Å
utnämnde Hitler gauledaren i Essen, J. Terboven,
till tysk rikskommissarie i N. Sedan kriget i n.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
