Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Norge - Läge och gränser - Geologi - Kust samt höjd- och terrängförhållanden
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
81
Norge
82
skäret Kråga vid Mandal på 57°57’ n. br.,
västligaste Steinsöy utanför Sognefjordens mynning
på 4°3o’ och östligaste Hornöy vid Vardö på
3i°io’ ö. Igd. Fastlandets nordligaste punkt är
Nordkyn på 71 °8’, sydligaste Lindesnes på 57°59’
n. br. N. har en längd av 1,756 km och en
medelbredd i Syd-N. av c:a 400 km, n. ö. om
Trondheimsfjorden av c:a 100 och i Finnmarken
(i n.—s. riktning) av c:a 295 km. Landgränsen
mot Sverige är c:a 1,650, mot Finland 716 o.ch
mot Sovjetunionen 196 km. Fastlandets kustlinje
beräknas till c:a 20,000 km.
Geologi. N. utgör den v. delen av Fennoskandia
(se d. o., med geol. karta) och är till större
delen uppbyggt av bergarter, äldre än kambrium.
Utbredningen av urbergets bergarter framgår av
ovannämnda karta, som också visar, att urberget
över en betydande del av N. är dolt av yngre
bildningar. Av dessa är sparagmitformationen
äldst; på ett vidsträckt område av det centrala
sydliga N. i trakterna kring Mjösa,
Gudbrands-dalen och österdalen vilar den direkt på urberget
och består av en upp till över 2,000 m mäktig
lagerserie av grova sandstenar (sparagmiter),
konglomerater och kalksten; den anses tillhöra
den äldsta kambriska tiden, och i trakten av
Mjösa vilar fossilförande kambrium konkordant
på sparagmitformationen. Kambrosiluriska
systemets lagerserie från undre kambrium till yngsta
silur är mest fullständigt utvecklad i Oslofältet,
en bred landremsa mellan Mjösa och Langesund,
uppbyggd av yngre eruptiva bergarter och
kambrosiluriska sediment (kalkstenar, lerskiffrar och
sandstenar), ofta rikt fossilförande, med en
sammanlagd mäktighet från 1,500 m upp till 2,000
m. Sin största utbredning ha kambrosilurlagren
inom den kaledoniska fjällkedjezonen från Jæren
och Ryfylke i s. v. till Finnmarken i n. Här ha
dessa bergarter under fjällkedjeveckningen, som
nådde sitt maximum i silurisk tid,
metamorfose-rats under påverkan av fjällkedjetrycket och de
väldiga eruptivmassor, som samtidigt
framträngde och nu representeras av större och mindre fält
av gabbro, Labradorsten, syenit, granit och
olivin-sten m. m. — Av helt annan typ äro Oslofältets
eruptiv, omfattande en rad djupbergarter
(alkali-graniter, syeniter, essexit etc.) med tillhörande
gångbergarter och delvis lavor och tuffer. Denna
vulkaniska verksamhet ägde rum efter
fjällkedjeveckningen i samband med nedsänkning längs
förkastningar. Avlagringar av konglomerat och
sandsten ovanpå lavorna räknas till devontiden,
från vilken delvis fossilförande avlagringar av
konglomerat och sandsten finnas mellan
Sogne-fjord och Nordfjord samt i Tröndelag och vid
Röros, avlagrade efter huvudveckningens
upphörande under fjällkedjans begynnande förstöring.
— Från tidrymden mellan devontiden och istiden
känner man blott ett litet område på Andöya
(Andöen) i Vesterålen med avlagringar från
yngsta jura- och äldsta krittiden (lerskiffrar och
sandstenar med brunkol i den lägre delen;
sammanlagd mäktighet över 500 m). — Kvartärtiden
präglas i N. av den sista istidens bildningar:
morän avlagringar och fluvioglaciala grus-, sand- och
Kustbild från Skåtöysund utanför Kragerö.
leravlagringar. Inlandsisen har satt sin prägel på
topografien genom avslipning av berggrunden,
utformning av bergformationerna, omformning och
fördjupning av dalar, fjordar och sjöbäcken.
Under påverkan av istrycket låg landet betydligt
lägre än nu. Under avsmältningen höjde sig
landet, fortare i de centrala delarna än i de perifera.
De yttersta öarna i Nordnorge synas under den
sista istiden ha legat utanför isranden och alltså
varit isfria.
Kust samt höjd- och terrängförhållanden.
Havet utanför N. indelas i Skagerak (till
Lindesnes), Nordsjön (till Stad), Norska havet (till
Nordkap) och Barents’ hav ö. därom. Kusten är
en utpräglad skärgårds- och fjordkust med
tusentals öar, holmar och skär, av vilka 2,141 äro
bebodda (1946). Skärgården är avbruten framför
allt vid Lista, Jæren, Stadhavet, Hustadvika (s.
v. om Kristiansund), Folla, Vestfjorden,
Lopphavet och östhavet i Finnmark. Längs kusten
och runt många av de stora öarna går ett bräm
av lågland, den s. k. strandflaten (se d. o.). Från
skärgården sträcka sig fjordarna långt in i det
norska höglands- och högfjällsområdet, som
nästan överallt går omedelbart fram till kusten och
höjer sig brant över denna. De långa, smala,
starkt förgrenade, av höga fjäll merendels
omgivna fjordarna göra N:s kust till en av de
egendomligaste och mest natursköna i Europa.
N. uppfylles till stor del av Skandinaviska
(Kaledoniska) bergskedjan och är ett bergland med
en medelhöjd av c:a 500 m. Lågland av större
utsträckning finnas endast kring Oslofjorden, på
Jæren och vid Trondheimsfjorden. Inom
Osloom-rådet ligger ett större slättområde, Romerike,
samt 4 mindre, Hedmark och Toten på båda sidor
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
