Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Njord - Njudung - Njudungs domsaga - Njulja, Nuolja - Njupeskär - Njupån - Njurabscess - Njure
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
923
Njudung—Njure
924
där namnet N. ingår. Flerstädes har han dyrkats
tills, m. Ull. Språkligt är N. en yngre form av
Nerthus och den nordiska Njorddyrkan är en
fortsättning av den ingveonska Nerthuskulten.
Trol. var Nerthus urspr. en dubbelgud, varur den
manlige Frej och den kvinnliga Freja utgrenat
sig. Att i N:s eget väsen den manliga sidan
omsider övervägde sammanhänger med att namnets
form, som urspr. kunnat vara såväl maskulin som
feminin, under vikingatiden endast kunde
uppfattas som maskulin.
Njudung, fordom ett av ”landen” i Tiohärads
lagsaga, Småland, omfattande nuv. östra och
Västra härad, Jönköpings län.
Njudungs domsaga i Jönköpings län, under
Göta hovrätt, omfattar Västra och östra hd samt
städerna Sävsjö och Vetlanda; 49,720 inv.
(1953)-N. utgör sedan 1948 ett tingslag med tingsställen
i Vetlanda (tillika kansliort) och Sävsjö.
Domsagan bildades 1934 genom sammanslagning av
Västra och östra härads domsagor.
Njulja, Nuolja, fjäll inom Abisko
nationalpark, strax v. om Abisko; 1,163 m ö. h.
Storartad utsikt över Torneträsk. På toppen synes
midnattssolen 55 dygn.
Njupeskär, vattenfall i n. v. Dalarne, på
Fulu-fjällets n. ö. sluttning, i Njupån, ett tillflöde
till Västerdalälvens biflod Fuluälven. Total
fallhöjd 90 m, varav två övre avsatser om vardera
7 m, följda av ett 70 m högt lodrätt fall, som
uppges vara det högsta i Sverige. N. har skurit
ut en storslagen ravin i den av sandsten bestående
fjällbranten.
Njupån, se Njupeskär.
Njurabsce’ss, med., se Njursjukdomar.
Njure (lat. rèn, grek. nefro’s), ryggradsdjurens
urinavsöndrande organ. Urogenitalapparaten hos
människan uppkommer ur en på ett tidigt
fosterstadium förefintlig bildning, W o 1 f f s k a
gången. Denna har urspr. varit utförsgång för
förnjuren (pronefros). Bakom förnjuren
anläg-ges hos ryggradsdjuren senare den s. k. urnjuren
(mesonefros). Men redan under det senare
fosterstadiet återstå av förnjuren endast spår. Då
den permanenta n. (metanefros) utvecklas,
atro-fierar även urnjuren. Delar av den finnas dock
kvar. Hos fiskar och groddjur är urnjuren det
permanenta organet.
N. äro hos däggdjuren ett parigt,
bönformat organ med konkaviteten riktad mot
kroppens mittlinje och konvexiteten riktad åt sidan.
Hos människan väga de tillsammans c:a 300 g
och sträcka sig ung. mellan övre randen av
I2:e bröstkotkroppen och övre randen av 3æ
ländkotkroppen. Som regel ligger den högra n.
längre ned än den vänstra. Vid mitten av den
konkava randen befinner sig njurhilus, hilus
re-nalis, och här in- och utträda blodkärl, nerver
och urinledare. På njurhilus följer en
urgröpning, sinus renal is, som är utfylld av
kärlgrenar, nj ur bäcken och fettvävnad. N. omgives
av en fettkapsel och innanför denna av en
huvudsaki. av bindväv bestående nj urkapsel. N. består
av märg och bark. Märgen är uppdelad i ett
varierande antal oregelbundet formade men ibland
Längdsnitt genom njure från människa.
kägelformade partier, njurpyramiderna, pyramides
renales. Nyare undersökningar ha visat, att dessa
kunna inordnas i ett topografiskt system, vars
grundschema upptager 7 i en främre rad
liggande och 7 i en bakre rad liggande pyramider. På
sina mot sinus renalis vettande ytor hära de
njur-papiller, papillae renales, vilka vårtlikt inbukta i
begynnelsepartiet av n:s utförsapparat,
njurbäc-kenet. Barken är det 5—7 mm tjocka ytterpartiet
av n. Den tränger i form av pelare, columnae
renales, in mellan pyramiderna. Barken har ett
nästan likformigt, lätt kornigt, rödbrunt utseende.
I omgivningen av pyramiderna strålar märgen
delvis ut i barken genom märgstrålarna, processus
medullares. — N. äro sammansatta tubulära
körtlar, som bestå av ung. 1 mill. kanaler,
urinkanalerna, tubuli renales. En urinkanal är ett c:a
50 mm långt, med enlagrat epitel klätt rör, som
börjar i njurbarken i anslutning till en rundad,
för blotta ögat synlig bildning, den s. k.
mal-pighiska kroppen. Dess andra ända mynnar på
en papillspets. Malpighiska kroppen består av ett
arteriellt kärlnystan, en glomerulus, jämte en
detta omgivande bägarliknande epitelbildning, den
s. k. bowmannska kapseln. Från denna utgår en
njurkanal, som förlöper dels rakt, dels
slingrande. Nj urkanal en kan indelas i olika avsnitt:
huvudstycket, pars recta, Henles smala och grova
rör, skarvstycket, samlingskanaler, samlingsrör
och ductus papillaris. — N. äro rikligt försedda
med blodkärl. Den dagl. genom n. flytande
blodmängden uppskattas till 500—1,500 1. 1 märgen
förlöpa raka blodkärl (arteriae och venae
interlo-bares). Från dessa utgå bågformade kärl, s. k.
arkadkärl, från vilka i sin tur raka kärl stråla
upp i barken (arteriae och venae interlobulares).
Från dessa utgå sedan glomerulikapillärerna.
Märgen förses med blod genom arteriolae rectae,
som dels komma från arkadartärerna, dels från
kärl i barken.
Genom n:s urinbildning hålles blodplasmats
sammansättning konstant, vid ämnesomsättningen
bildade kväveprodukter elimineras och kroppens
vattenbalans regleras. Under inverkan av
blodtrycket i glomerulikapillärerna bildas genom
ult-rafiltration s. k. primärurin, en vattenlösning av
samtliga i blodplasmat förekommande ämnen
ut
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
