Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Nickellegeringar - Nickelmynt - Nickhällning - Nickning - Nickor, nickhakar - Nicol, William - Nicola, Enrico de - Nicolai, Friedrich - Nicolai, Otto - Nicolaus av Cues, eg. Nicolaus Chryppffs el. Krebs - Nicolaus Damascenus, Nikolaus från Damaskus - Nicolaus Hermanni (Nils Hermansson)
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
849 Nickelmynt—Nicolaus Hermanni 850
motståndsmaterial (bl. a. under namnet
konstantan). M o n e 1 är en n. med c:a 30 °/o koppar, som
har goda korrosionsegenskaper och är
oxidations-beständig upp till 4000. Nysilver kallas en
grupp nickel-koppar-zinklegeringar, som lämpa
sig för matbestick, prydnadsföremål och för
elektriska ändamål. Bland nickelkromlegeringarna
märkas motståndslegeringarna k r o m e 1 och
nikrom med 35—80 °/o nickel, 15—20% krom
och järn, vidare varmhållfasta legeringar för
gasturbiner o. dyl. med 75—80 °/o nickel, 12—20%
krom och låga halter av järn, ti tan och aluminium.
Dessa kunna tåla temp. upp till i,ioo°.
Nickel-molybdenlegeringar (ofta benämnd hastelloy) äro
synnerligen motståndskraftiga mot oxiderande
salter och frätande syror. I små halter ingår nickel
i en mängd andra legeringar, ss. specialbronser,
lättmetallegeringar och lagermetaller.
Nickelmynt. Nickel som beståndsdel i
skiljemyntets metallegeringar har sedan mitten av
1800-talet använts i alltmer ökad utsträckning, vanl.
till 25% (resten koppar). Även mynt av ren
nickel ha förekommit (t. ex. i Österrike). I vissa
länder har nickel använts för myntning som
ersättning för silver (t. ex. i Sverige).
Nickhällning består i att på ett betesdjur med
ett kort rep el. liknande sammanlänka två ben
el. en fot med halsrem, så att djuret icke kan
hoppa över stängsel el springa men dock icke
hindras i att beta. N. är nu sällsynt.
Nickning, se Nicka.
Nickor, nickhakar, kanoner av minsta
framladdningstyp, som brukades på örlogsfartyg
från 1500-talet till kanonbåtarnas tid i mitten av
1800-talet. Jfr Hakebössa.
Nicol [ni’kal], William, skotsk fysiker
(1768—1851), uppfann ett prisma, efter honom
benämnt Nicols prisma el. nicol (se
Nikol).
Nicola [nikå’la], Enrico de, italiensk jurist
och politiker (f. 1877), invaldes i parlamentet
1909, var understatssekr. i koloniministeriet
1913—14 och i finansministeriet 1919. N. var
1920—23 deputeradekammarens talman men
lämnade helt politiken 1924 och var under
fascist-regimen advokat i Neapel. På inrådan av N.
förklarade sig konung Victor Emanuel i april 1944
beredd att överlämna sina kungliga befogenheter
till kronprins Umberto i egenskap av
riksföreståndare, så snart de allierade besatte Rom. Efter
införandet av republikanskt statsskick var N.
provisorisk president juni 1946—maj 1948; vid sin
avgång blev han ständig led. av senaten.
Nicolai [nikålåi’], Christoph Friedrich,
tysk författare (1733—1811). Han var
outtröttligt verksam som tidskriftsutgivare (Allgemeine
Deutsche Bibliothek, 1765—92, m. m.) och
författare. Han förfäktade energiskt
upplysningstidens åskådning. Hans romaner
(”SebaldusNoth-anker”, 1773—76, sv. övers. 1788, den klena
Goetheparodien ”Die Freuden des jungen
Wer-ther”, 1775, ”Geschichte eines dicken Mannes”,
1794) polemisera myndigt och självkärt mot
ortodoxien och de nya, djupare filosofiska och
vittra riktningarna. N. angreps av Goethe,
Schil-ler, Kant, Fichte och bröderna Schlegel. —
Monogr. av M. Sommerfeld (1921), F. C. A.
Philips (1926).
Nicolai [nikålåi’], Karl Otto Ehrenfried,
tysk tonsättare (1810—49), elev av Zelter i
Berlin, vistades 1833—41 i Rom och studerade där
under Baini. N. blev 1841 hovkapellmästare i
Wien och ledde även de av honom började
filharmoniska konserterna. 1847 blev han
hovkapellmästare i Berlin och vann där varaktig
framgång med sin opera ”Die lustigen Weiber
von Windsor” (1849; ”De muntra fruarna i
Windsor”, uppf. i Sthlm 1857), den tyska
senromantikens främsta teaterverk och sista komiska
opera av rang.
Nicoläus av Cues [kös], eg. Nicolaus
Chryppffs el. Krebs, vanl. efter
födelseorten, byn Kues vid Mosel, kallad C u s ä n u s,
tysk renässansfilosof (1401—64), kardinal 1448,
biskop i Brixen 1450. N. brukar räknas som den
nyare tidens förste filosof. Hans skrifter
innehålla en blandning av medeltida filosofi och
ansatser till modernare tankar. — I sin
kunskaps-lära skiljer N. på fyra kunskapsförmågor, 1) den
sinnliga varseblivningen, som endast ger oss
förvirrade bilder, 2) förståndet, som ordnar dessa,
därvid opererande med tiden, rummet, talen och
motsägelselagen, 3) det spekulativa förnuftet, som
strävar att förbinda motsatserna, och 4) den
mystiska intuitionen, som skådar alla motsatsers
sammanfallande i en högsta enhet. Denna enhet
är Gud, som på nyplatonskt sätt fattas som höjd
över alla bestämningar och utsagor. Världen
tänkes av N. som en utveckling av Guds väsen, varje
ting avspeglar Gud och därmed universum. —
Icke endast i sin filosofi står N. före sin tid. Så
antog han universums oändlighet, jordens
klotform och rörelse kring jordaxeln och lät upprätta
den första kartan över Tyskland. I sin praktiska
verksamhet ingrep han mot tidens vidskepelser,
bl. a. mot häxväsendet. — Viktigaste skrifter:
"De docta ignorantia” (1440), "De coniecturis”
(s. å.), ”De idiota” (1450). — N:s verk, varav
4 mer eller mindre ofullständiga uppl. finnas
från 1400- och 1500-talen, äro sedan 1932 under
utgivning av vetenskapsakad. i Heidelberg; i ty.
övers, ha hans ”Schriften” utgivits av E.
Hoff-mann (hittills 13 bd, 1936—53). — Litt.: A.
Herrlin, ”Studier i N:s filosofi” (1892); E.
Vansteenberghe, ”Le Cardinal Nicolaus de Cues”
(1920). _
Nicolaus Damascenus, Nikoläos från
Damaskus, grekisk historiker (f. omkr. 64
f. Kr.), stod i nära förbindelse med Herodes den
store. N :s viktigaste skrift var en världshistoria,
som varit en betydande källa för Josefos’
”Judarnas gamla historia”. Fragment utg. av Jacoby
i ”Fragmente der griechischen Historiker”, II
(1926).
Nicoläus Herma’nni (latinisering av Nils
Hermansson), biskop i Linköping, som
svenskt helgon kallad S:t Nikolaus (1326
—91). Han blev informator för den heliga
Birgittas barn, studerade i Paris och avlade i Or-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
