Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Nero - Nerophis - Nerthus - Neruda, Jan - Neruda, Pablo (Neftailí Reyes Basualto) - Neruda, 1. Wilma - Neruda, 2. Franz
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
773
Nerophis—Neruda
774
ställning. Som N:s främste rådgivare framträdde
nu Sofonius Tigellinus, den ene av de
pretorian-prefekter, som trätt i Burrus’ ställe.
Ogärningarnas antal ökades, och N:s slöseri väckte mot
slutet av hans regering ovilja även i provinserna.
Redan tidigare hade N. givit överdrivna uttryck
åt sitt intresse icke blott för skaldekonsten utan
även för kappkörning, sång och citterspel.
Efter mer enskilda prov på sina konstnärliga
framsteg uppträdde han offentligt på en
teater i Neapel som kitharod år 64, i varje fall
till ringa förmån för sin kejserliga värdighet.
S. å. utbröt i Rom en svår eldsvåda, som
härjade staden i nio dygn. Under förstörelsen skall
N. från sitt palats ha sjungit en sång om Tröjas
brand. Ur ruinerna växte fram ett nytt, mera
praktfullt Rom. Ett kejsarpalats med sagolik
prakt uppfördes, N:s ”gyllene hus”. För att
avvända misstanken för att ha anlagt branden lät
N. skjuta skulden på de kristna i Rom, som
utsattes för grymma förföljelser. — År 65
upptäcktes den första sammansvärjningen mot N.
Dess förnämste man var konsularen C.
Calpur-nius Piso. Upptäckten föranledde massor av
avrättningar. Piso, Seneca och hans brorson den
unge skalden Lucanus fingo själva giva sig
döden. Efter att ha undgått en ny komplott mot
sitt liv begav sig N. år 67 ut på sin
uppseendeväckande konstresa till Grekland, varunder han
vann pris både som cittersångare, tragisk
skådespelare och körsven.
Våren 68 höjdes upprorsfanan av en
ståthållare i Gallien, lulius Vindex. Till honom slöt
sig den åldrige ståthållaren i Nordspanien,
Sulpi-cius Galba. I Rom avföllo pretorianerna, Galba
utropades till kejsare, och senaten förklarade N.
i akt. Denne lät då döda sig av en slav.
I det yttre hade riket i det hela lugn under
N:s tid. Ett uppror i Britannien nedslogs av
Suetonius Paullinus, och ett fälttåg fördes i
Ar-menien, där Domitius Corbulo särskilt utmärkte
sig; av N. lönades han under dennes grekiska
resa med döden. År 67 utbröt ett uppror i
Ju-déen; för att kuva detta sändes Vespasianus, som
snart skulle bestiga N:s tron.
Litt.: V. Rydberg, ”Romerske kejsare i
marmor” (i ”Romerska dagar”, 1877), H. Dessau,
”Geschichte der römischen Kaiserzeit”, II :i
(1926) ; A. Weigall, ”N.” (1930); M. A. Levi,
”N. e i suoi tempi” (1949).
Nerophis [-f-], zool., se Havsnålsläktet.
Ne’rthus var enl. Tacitus (”Germania”, kap.
40) en jordens gudinna, som gemensamt dyrkades
av sju germanska stammar i s. Jylland. På en ö
i havet fanns en helig lund och i den en invigd,
omhöljd vagn, som blott prästen fick röra. Då
han märkte, att gudinnan var tillstädes i
helgedomen, följde han henne med djup vördnad,
medan hennes vagn drogs av kor. Glädjefester
firades på alla de orter, som gudinnan värdigades
besöka. Fred rådde, vapnen voro undangömda,
tills prästen förde gudinnan tillbaka till
helgedomen. Därpå tvättades vagnen och förhängena och
gudinnan själv i en avsides liggande sjö. De
slavar, som tjänstgjorde därvid, dränktes genast
i samma sjö. — Gudinnans festliga kringfärd
och tvagning inneburo en fruktbarhetsrit, vartill
motsvarigheter finnas hos vitt skilda folk. En
isl. berättelse omtalar liknande dyrkan av guden
Frej i Sverige. N. återger ett germanskt Nerthuz,
en äldre form av Njord.
Neruda [nä’roda], Jan, tjeckisk författare
och publicist (1834—91). N:s mest betydande
alstring begynte med hans filosofiskt
kontempla-tiva ”Kosmiska sånger” (1878) och kulminerade
i ”Ballader och romanser” (1883), älskliga
dikter, anslutande till folkets okonstlade lyrisk-episka
poesi, och ”Enkla motiv” (s. å.), vari små visor
med friska naturbilder omväxla med tankedikt.
Av N:s prosaverk märkas främst ”Berättelser
från Prags lilla sida” (1878), vari de
småborgerligas och fattigas liv älskvärt och kvickt
skildras. N. var även en utmärkt reseskildrare,
varom hans ”Bilder från främmande länder”
(1872) vittna.
Neruda [näro’Öa], Pablo, pseud. för N e
f-ta 1 i Ricard Reyes Basualto, chilensk
författare (f. 1904). N. inträdde på den
diplomatiska banan och var konsul på skilda håll i Asien,
kom som konsul till Buenos Aires 1933, till
Madrid 1934, hade specialuppdrag i Paris 1938
—39, konsul i Mexico City 1941—44. Efter
hemkomsten till Chile verkade N. som politiker och
var kommunistisk senator. Han debuterade som
lyriker 1921, blev strax uppmärksammad och
framstod som en av de ledande skalderna i
Latinamerika, sedan han från slutet av 1920-talet på
ett personligt sätt börjat utnyttja den
surrealistiska poetiken. I sin senare politiska diktning har
N. anknutit till traditionell form. Ett våldsamt
temperament, parat med en melankolisk livssyn,
präglar hans diktning. — Dikter av N. finnas i
sv. övers, i A. Lundkvist, ”Vistelse på jorden”
(i95o).
Neruda [tjeck, utt. nä’roda, sv. -rü’-]. 1) Wi
1-m a (Vilemina) Maria Franziska N., tjeckisk
violinist (1838—1911), elev av L. Jansa i Wien,
uppträdde offentligt som barn och förvärvade sig
senare anseende som sin tids förnämsta kvinnliga
violinist. Jämte N.2) kom hon till Stockholm
1861, där hon verkade som konserterande virtuos
och violinlärare vid konservatoriet. Här blev hon
1864 g. m. Ludvig Norman; äktenskapet
upplöstes 1869. Därefter hade N. sin verksamhet
huvudsaki. förlagd till London, där hon 1888 blev
g. m. musikern Sir Charles Hallé. Från 1900
verkade hon som lärarinna vid Sternska
konservatoriet i Berlin.
2) Franz (Frantisek) Xaver N., den föreg:s
bror, tjeckisk-dansk violoncellist (1843—1915),
kom tidigt ut på konsertresor jämte sin far och
sina systrar, uppträdde f. g. i Stockholm 1861.
1864—76 var N. anställd i Det kgl. kapel i
Köpenhamn, 1870 grundade han
Nerudakvar-t e 11 e n, bestående av Anton Svendsen, 1 :e
violin, Nic Hansen, senare Holger Möller, 2:e violin,
Chr. Pedersen, altviolin, och N., violoncell.
Kvartetten gav regelbundna konserter i Köpenhamn
och gästade ofta Sverige. 1892 blev N. dirigent
i Musikföreningen i Köpenhamn efter N. W.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
