Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Nederländerna - Historia - Litt. - Nederländska Antillerna - Nederländska Guayana - Nederländska Indien - Nederländska litteraturen - Nederländska skolan - Nederländska språket
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
73a Nederländska Antillerna—Nederländska språket 736
England, Frankrike och U.S.A. en provisorisk
gränsreglering, enl. vilken N. erhöll 135 km2
förutv. tyskt territorium. N. hade i nov. 1946
hos stormakterna framställt avsevärt större
territoriella krav: inalles 1,750 km2 i Kleve- och
Bentheimområdena. Vidare hade då begärts
koncessioner på 40—50 år i tyska kolgruveområden.
I jan.—febr. 1953 hemsöktes N. av en katastrof,
då stora delar av landet översvämmades och c:a
2,000 personer omkommo.
Litt.: Geologi och geografi: A.
Nor-lind, ”Die geographische Entwicklung des
Rhein-deltas bis um das Jahr 1500” (1912); A.
De-mangeon, ”Belgique, Pays-Bas, Luxembourg” (i
”Géographie universelle”, 2, 1927); H. W:son
Ahlmann, ”Hollands kamp mot havet” (i Ymer,
1939). — H. Lufft, ”Die Wirtschaft Hollands
und Belgiens sowie Luzemburgs” (1941). —
Förhistoria: N. Åberg, ”Die Steinzeit in
den Niederlanden” (1916); A. W. Byvanck, ”Die
voorgeschiedenis van Nederland” (4:e uppl. 1946).
— Historia: P. J. Blok, ”Geschiedenis van
het Nederlandsche volk” (3:e uppl., 4 bd, 1923—
26; på ty., 6 bd, 1902—18); ”Geschiedenis van
Nederland”, utg. av H. Brugmans (8 bd, 1935—
38); H. Nesma, ”Hollands fem dagar” (1941);
J. G. Renier, ”The Dutch nation” (1944).
Nederländska Antillerna, koloni i Västindien
(se Curaqao 2), tillerkändes 1949 självstyrelse
som integrerande del av kungariket
Nederländerna. N. har en vald lagstiftande församling,
bestående av 21 led., samt ett exekutivt råd
(College van Algemeen Bestuur). Guvernören äger
vetorätt.
Nederländska Guayana (off. Suriname),
koloni i n. ö. Sydamerika (se Guayana, sp. 434 f.).
N. beviljades 1949 självstyrelse inom kungariket
Nederländerna; en ministär, bestående av 6 led.,
är ansvarig inför den valda lagstiftande
församlingen (Staaten general).
Nederländska Indien, Nederlandsch Indie,
förutv. koloni i Ostindien. N. utgör numera en
suverän stat i union med kungariket
Nederländerna; konstituerades 1949 som en förbundsstat,
Indonesiens förenta stater (se
Indonesien), och proklamerades 1950 som indonesisk
enhetsstat.
Nederländska litteraturen, se Holländska
litteraturen.
Nederländska skolan. 1) (Mus.) Den
ledande kretsen av tonsättare inom den polyfona
musiken på 1400- och 1500-talen. Av hithörande
tonsättare märkas G. Dufay i Cambrai 1450—
70, Okeghem och Obrecht i Paris 1570—90,
Jos-quin des Prez i Paris (d. 1521), Gombert m. fl.
i Madrid 1530—60 samt Lasso i München 1560
—90. N. utbildade framför allt kontrapunkten
över en viss given cantus firmus (te’nor). Fjärde
skolan odlade även den homofona satsen, och man
skrev då gärna naturalistiska tonmålningar. Med
Lasso nådde hela stilen sin höjdpunkt.
2) (Krigsv.) Se Befästningskonst.
Nederländska språket talas i konungariket
Nederländerna och den germanska delen av
Belgien. Språket i Holland kallas vanl. h o 11 ä n d
s
ka och i Belgien flamländska.
Nederländska talas dessutom i vissa kolonialområden, främst
Sydafrika (afrikaans, sv. kapholländska),
dock uppblandad med malajiska och portugisiska
element. Det äldsta nederländska språkskedet (till
omkr. 1200) kallas fornlågfrankiska el.
forn-nederländska, det mellersta kallas
medelnederländska (omkr. 1200—1500) och har rik
litteratur (se Flamländska språket och litteraturen och
Holländska litteraturen). Därpå följer
nynederländskan. Det nederländska folkspråket
sönderfaller i flera med varandra ofta starkt blandade
dialekter, vilka efter de olika stammarna
fördelas på tre huvudgrupper, den frankiska (s.
Holland, Väst- och östflandern, Brabant, Limburg),
frisiska (särskilt i n. vid kusten och på öarna)
och saxiska (i det gamla grevskapet Zütphen,
i Salland och Twente samt ö. Drenthe). Under
medeltiden stod det sydnederländska området,
särskilt Flandern, på en högre kulturnivå än det
nordnederländska, varför det nederländska
litterära språket haft sin utgångspunkt i v. Belgien.
Det moderna holländska riksspråket har dock, låt
vara med starka flamländska inslag, väsentligen
uppbyggts på det skriftspråk, som under
1500-och 1600-talen utbildade sig i prov. Holland,
alltså på frankiskt dialektområde, på vilket dock
även andra dialekter, främst frisiskan, utövat
starkt inflytande. På grund av den frankiska
grundstommen ha holländskan och flamländskan
nära släktskap med tyskan, särskilt de
lågfran-kiska dialekterna i n. Rhenlandet. Bland
likheterna i vokalismen mellan n. och tyskan märkas
ie (uttalat i) i t. ex. nederl. bieden, gieten och
ty. bieten, giessen samt u, resp, oe av äldre uo
i t. ex. nederl. boek, ty. Buch. Med plattyskan
delar n. bl. a. övergången av kort i till é i
öppen stavelse (jfr ty. wissen, nederl. och
platttyska wèten). Det holländska riksspråket har för
sin nuv. gestalt att tacka enhetssträvanden under
senare medeltid och särskilt renässansen. Av
grundläggande betydelse voro Pontus de Heuiter
(1535—1602), Dirck Coornhert (1522—90) och
Hendrick Spieghel (1549—1619). Prosaspråket
utbildades av Hooft och Huygens och det
poetiska språket av Vondel (1587—1679). Av stor
vikt för holländskans vetenskapliga bearbetning
blev stiftandet av Maatschappij van
nederlandsche letterkunde (1766 i
Lei-den, publikation sedan 1881 Tijdschrift voor
Nederlandsche Taal- en Letterkunde). Av betydelse
för det slutliga stadgandet av skriftspråket var
det stora ordboksföretaget ”Woordenboek der
nederlandsche taal” (1953 utkomna bd 1—16
och delar av bd 17—18 jämte delar av
suppl.). — Några uttalsregler: I.
Konsonanti sm en: v i t. ex. vader och leven står
fonetiskt mellan f och v, i det att ljudet börjar
tonlöst och med spänning av underläppen övergår
till tonande v, mellan tonande (företrädesvis)
och tonlös artikulation oscillerar också det
alltid spirantiska g i vragen, goed\ s är det
tonlösa, z det tonande j-ljudet; sch uttalas i slutet
av ord som s, i början av ord som j plus ch
(ach-Laut); f, s och ch uttalas tonande framför
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
