Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Nederländerna - Geologi och terrängförhållanden
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
715
Nederländerna
716
derländska Antillerna och Nederländska Nya
Guinea.
Geologi och terrängförhållanden. N. äro
nästan helt ett av lösa jordarter täckt lågland. Blott
på några obetydliga fläckar vid ö. gränsen och
i prov. Limburg gå kretaceiska och tertiära lager
i dagen. N. tillhör den s. k.
Nordsjö-geosynkli-nalen och förlandet till den
variskiskarmorikans-ka veckningen. I s. Limburg och kring Kerkrade
vid tyska gränsen ligger kolförande övre karbon
under mesozoiska lager så nära ytan, att den kan
exploateras. Landskapet är här kuperat, och N :s
högsta punkt, 322,5 m ö. h., ligger vid s. gränsen.
Av de fyra kvartära nedisningarna nådde
endast rissistidens nordeuropeiska landis (Saaleisen)
in på N:s område, och dess s. gräns gick n. om
Rhen efter en ungefärlig linje Nijmegen—Utrecht
—Haarlem. Området n. ö. om IJsselmeer
(Zui-derzee) ned till floden Vecht bildar nu en
moränplatå, ett sandigt, blockigt, vidsträckt slättområde
c:a 10—20 m ö. h. S. därom, i prov. Utrecht,
Gelderland och Overijssel, uppträda väldiga, vid
isranden hopade randmoräner, som i Veluwe n.
om Arnhem nå upp till no m ö. h. och förete
väl utbildade båglinjer efter de islober, som
format dem. Moränen och isälvssedimenten, som
inom stora områden, särsk.
i n., äro täckta av
högmossar (hoogveen), bilda den
s. k. geestplatån till skillnad
från de yngre, marina och
lakustrina västliga
sedimentområdena (huvudsaki. marsk
med ev. pålagrade
sjösediment). Gränsen går ung. vid
1 m ö. h. Det
mellaneuro-peiska periglaciala lössbältet
sträcker sig med sina
sediment över s. Limburg.
Efter würmistidens
maximum började havsytan åter
stiga. Då stranden stod
efter en linje IJsselmeers v.
strand—Rotterdam, trans-
grederades Engelska
kanalen, och England blev en ö.
Starka kustströmmar kunde
nu gå genom kanalen efter
kusten mot n., och den
väldiga nehrungbildning, som
den nederländska friesiska
strandbarriären utgör,
började byggas ut (den
atlantiska fasen). Rhens delta
börjar redan inom
Tyskland, och strax innanför N :s
gräns delar sig floden i de
två huvudarmarna Neder
Rijn och Waal. Neder Rijn
delar sig i IJssel, som
flyter till IJsselmeer, och Lek,
som går direkt till
Nordsjön. Waal förenar sig
längre ned med Maas.
Såväl Maas’ som Scheldes
deltaarmar äro i sina nedre delar inkräktade av
havet och bilda breda estuarier, i vilka
tidvattnet är kraftigt märkbart.
Ännu i början av medeltiden funnos stora sjöar
i marskbältet innanför dynkedjan, ss. Flevosjön,
där IJsselmeer nu ligger. Men vid denna tid
inträffade landsänkning, stormfloder bröto igenom
dynraderna och förstörde stora delar av
insjö-och lågmosse-områdena innanför strandbarriären,
vilka förvandlades till havsbotten el. wadden. Den
n. delen av dynbältet revs lös från fastlandet
och ombildades till Västfriesiska öarna. Havet
beräknas på detta sätt ha erövrat 5,800 km2.
Redan under 1200-talet började dock människan
sätta sig till motvärn. Man byggde vallar
(dij-ken), där dynerna genombrutits, särsk. längs
wadden och flodloppen, dammar vid flodmynningarna.
Omkr. 1930 hade småningom återerövrats c:a
4,000 km2. Ett sådant genom vallar från havet
skyddat område kallas polder. Zeelands och
Nordhollands polderområden representera därvid
olika typer. I Zeeland på öarna kring det
mäktiga Rhendeltat ligga de invallade marskområdena
ung. i medelvattenytan el. strax under denna.
Inom det invallade området, först bildande en
lugnvattenbassäng, har sedimentationen under
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
