Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Nationernas förbund, Folkförbundet
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
661
Nationernas förbund
662
därför vidtaga varje åtgärd, som i det givna fallet
kunde anses ändamålsenlig och effektiv för att
säkra freden, och därmed korsades den andra
linjen, som särsk. rörde säkerhetsproblemet i
trängre mening, uppfattat som garanti mot angrepp
utifrån. Den tanke, som låg till grund för pakten,
var alltså teorien om fredens odelbarhet el. den
kollektiva säkerheten. Om tvisten icke lämpade
sig för domstols- el. skilj edomsbehandling, skulle
rådet söka medla. Först om de olika vägarna till
uppgörelse i godo. misslyckats, hade staterna rätt
att gripa till krigiska åtgärder. Skulle en
medlemsstat låta det gå till krig, innan alla fredliga
medel prövats för en lösning, ålåg det alla
medlemmar att bidraga till fredsstörarens
bestraffande genom s. k. sanktioner. Rådet skulle
hemställa till medlemsstaterna att genast avbryta
varje kommersiell och finansiell förbindelse med
den paktbrytande staten och tillika hindra varje
förbindelse mellan medborgarna i denna och
medborgarna i varje annan stat (ekonomiska
sanktioner). Vidare skulle rådet kunna föreslå de
intresserade regeringarna att med vissa militära
styrkor bidraga att verkställa förbundets
förpliktelser (militära sanktioner). Redan 1921 blevo
emellertid dessa bestämmelser uppmjukade,
såtillvida som de förlorade sin tvingande och
automatiskt verkande karaktär. Rådet skulle i stället
söka åstadkomma ett gradvis växande tryck mot
en tredskande medlemsstat. Den omständigheten,
att sanktionerna skulle riktas mot angriparstaten,
aktualiserade tidigt problemet om definition av
angriparen. Redan 1924 sökte man få klarhet
häri genom ett utkast till en supplering av
pakten, det s. k. Genèveprotokollet. Detta blev dock
aldrig ratificerat, men frågan togs åter upp vid
flera senare tillfällen utan att heller då vinna
någon definitiv lösning. Genèveprotokollet, som
tillkom under mottot ”säkerhet, skiljedom,
nedrustning”, ingick som ett tidigt led i strävandena
att utbygga organiserandet av freden och
innehöll även ett förbud mot krig i varje form och
planer på automatiskt verkande sanktioner. Dessa
grundtankar satte spår i Locarnotraktaten 1925,
även kallad Rhenpakten. Med generalakten om
fredligt avgörande av internationella tvister 1928
sökte man komma ännu ett steg längre i riktning
mot medling och skiljedom i alla icke-rättsliga
tvister och domstolsavgörande i juridiska
spörsmål. Generalakten vann dock aldrig någon mera
allmän anslutning.
Arbetet på allmän nedrustning intog från
första början en framträdande plats på förbundets
dagordning. I pakten fastslogs, att fredens
bevarande krävde en begränsning av de nationella
rustningarna till det minimum, som var förenligt
med staternas säkerhet och deras förpliktelser att
ev. deltaga i samfällda tvångsåtgärder mot en
fredsstörare. Därjämte erhöll rådet enl. pakten
i uppdrag att utarbeta planer för ett sådant
nedbringande av rustningarna. Redan den första
folkförbundsförsamlingen tillsatte en särskild
kommission, som 1920—24 arbetade med en
undersökning av en rad politiska, sociala och
ekonomiska förutsättningar för nedrustning. De
föl
j ande fem åren satt en ny kommission, som
slutade sitt omfattande förberedelsearbete för en
allmän nedrustningskonferens med ett utkast till
konvention om begränsning av rustningarna.
Själva nedrustningskonferensen sammanträdde därpå i
Genève 2A 1932. Visserligen föreföll det att
under den första tiden av konferensens
förhandlingar råda en ganska allmän enighet om
åtskilliga punkter, men det lyckades dock icke att få
till stånd någon konvention ens om dessa.
Jämsides med den mörknande utrikespolitiska
situationen rann hela nedrustningsarbetet efter hand
ut i sanden.
Under N:s egentliga verksamhetstid, d. v. s. de
20 åren mellan de båda världskrigen, blevo ett
60-tal större och mindre internationella
tvistig-heter bragta inför detta forum, i de flesta fallen
efter anmodan av en medlemsstats regering. Det
övervägande antalet behandlades av rådet, några
av Haagdomstolen och några av församlingen.
En av de första utrikespolitiska konflikter N.
ställdes inför, var tvisten mellan Sverige och
Finland om Ålandsöarna.
Vikten och betydelsen av de frågor, som tagits
upp inför N., ha naturligtvis varit mycket
skiftande. Det kan dock anses visst, att N. i åtm.
fyra fall förmått hejda ett krig, som redan brutit
ut, näml, mellan Jugoslavien och Albanien 1921,
mellan Grekland och Bulgarien 1925, mellan
Turkiet och Irak, den s. k. Mosulaffären, 1924—25,
samt mellan Peru och Colombia 1932. Vidare
lyckades förbundet 1934 och 1935 att genom ett
snabbt ingripande avlägsna faran för allvarliga
storpolitiska förvecklingar, i förra fallet genom
att öppet och ingående behandla en konflikt
mellan Ungern och Jugoslavien i anledning av
mordet på konung Alexander av Jugoslavien, i senare
fallet genom att använda en internationell
polisstyrka till att upprätthålla lugn och ordning under
folkomröstningen i Saarområdet.
Förbundets nederlag äro snarast att anse som
en följd av att pakten icke utnyttjats helt och
fullt el. rent av öppet ringaktats. I konflikten
mellan Kina och Japan 1931 om Manchuriet var
det icke ens tal om sanktioner mot angriparen.
Detta betecknade inledningen till en allt
allvarligare tillbakagång i förbundets inflytande och
anseende. Som ytterligare milstolpar på den efter
1930-talets ingång allt brantare nedåt stupande
banan kunna nämnas det förbittrade Chacokriget
1932—35 mellan Bolivia och Paraguay, vidare
Japans och Tysklands utträde, det tyska ensidiga
uppsägandet av Locarnotraktaten och av
Rhen-landets demilitarisering samt av andra
Versailles-fredens bestämmelser. Under det italienska
erövringskriget i Abessinien 1935—36 gick man
däremot till igångsättandet av sanktioner. Det var
f. ggn N. genom ett 50-tal staters kollektiva
uppträdande använde sådana tvångsåtgärder vid en
paktkränkning. Sanktionerna voro emellertid
endast av ekonomisk art, och de igångsattes från
början ganska lamt, om än med efter hand något
tilltagande styrka. De fingo heller icke någon
universell karaktär. Avgörande var den
omständigheten, att man- icke använde ens de
ekono
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
