Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Mörrum - Mörrumsån - Mörsare - Mörsarfartyg - Mörsil - Mörskom - Mörtfors - Mörtnäs - Mörtsell, Sture - Mörtsläktet
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
575
M örrums ån—M örtsläktet
576
har åker. Vid ån och järnvägslinjen Karlskrona
—Kristianstad tätorten Mörrum (1,298 inv.
1951) med konservfabrik m. m. I ån, som här
bildar forsar med 6,5 m fallhöjd, rikt laxfiske,
nu tillh. staten. Flera stärkelsefabriker,
stenhug-geri. Egendom: Stensnäs. Nuv. kyrkan uppf.
1844—47. Ingår i M:s och Elleholms pastorat i
Lunds stift, Listers och Bräkne kontrakt. Utgör
tills, m. Elleholm storkommunen Mörrum;
77,28 km2, 4,199 inv. (1953); i Listers och
Sölvesborgs domsaga.
Mörrumsån upprinner i Korsberga sn, i
Jönköpings län, genomflyter Helgasjön, Salen och
Ås-nen samt fortsätter med stark lutning (137 m
på 40 km) till mynningen vid Elleholm, 7 km v.
om Karlshamn. Endast sträckan nedom
Ås-nen benämnes M.; ovan Helgasjön kallas ån
Vartorpaån m. m. och mellan Helgasjön och
Åsnen Heligeån el. Helgaån. Flodområde
3,380 km2; längd 180 km. I den branta sträckan
nedom Åsnen ligga kraftverken Fridafors övre
och nedre samt Hemsjö övre och nedre, tillhöriga
Sydsvenska kraft ab. Lax fångas i M:s nedersta
lopp. Kungsådra finnes från Åsnen.
Mör’sare (ty. Mörser, eg. mortel, fr. mortier),
kort kastpjäs, huvudsaki. avsedd för skjutning
med övergrader (utgångsvinklar >45°).
Benämningen m. användes ofta omväxlande med
”hau-bits”; så t. ex. kallades den tyska ”21 cm Mörser”
i Sverige för ”21 cm haubits m/17”.
Granatkastare äro ett slags m. Ang. sprängmörsare
se Petard.
En särskild typ av m. utgjorde de fordom i
fästningskriget använda s. k. handmörsarna
el. handgranatmörsarna (uppfunna i
slutet av 1600-talet) för kastning av
handgranater. Jfr Kanon och Haubits.
Mörsarfartyg, se Bombskepp.
Mörsil, sn i Jämtlands v. domsagas tingslag,
kring Indalsälven v. om Storsjön; 274,60 km2,
1,652 inv. (1953). Mjukt kuperade skogs- och
myrmarker omkr. 300—575 m ö. h. I Vålån
det ståtliga Storbofallet (16 m). 515 har åker.
Vid älven och järnvägslinjen Bräcke—Storlien
ligger tätorten Mörsil 330 m ö. h. (tills, m.
Aggfors 703 inv. 1951). Här finnas ett
landstingets vårdhem för lättskötta sinnessjuka, apotek,
provinsialläkare och distr.-veterinär. Vid
Äggforsen M:s kraftverk. Fiskodlingsanstalt.
Tidigare sanatorier (det första från 1880-talet) äro
nedlagda. Vid älven lämningar av M:s skans, uppf.
1611. Kyrkan av sten byggdes 1852. Ingår i
Undersåkers och M:s pastorat i Härnösands stift,
Undersåkers kontrakt. Utgör tills, m. Mattmar
storkommunen Mörsil; 450,40 km2, 2,728 inv.
(1953).
Mörskom, fi. My’rskylä, kommun i Nylands
län, Finland; 200 km2, 3,100 inv., därav omkr. V4
svensktalande.
Mörtfors, samhälle i Småland, se Hjorted.
Mörtnäs, samhälle i Gustavsbergs sn i Uppland.
Mörtse’ll, Sture Gustaf, bergvetenskapsman
(1899—1951), utexaminerades som bergsingenjör
från Tekniska högsk. 1922, där han sedan var
Mört.
assistent i gruvvetenskap till 1926. 1929—42 var
M. anrikningsingenj ör och avd.-chef vid Bolidens
gruv-ab., varvid han ledde provanrikningar av
västerbottenmalmerna och uppförde flera
anrikningsverk. 1942 blev M. förste innehavare av en
professur i anrikning vid Tekniska högsk., där
ett välutrustat anrikningslaboratorium byggts
under hans ledning med ekonomiskt bistånd från
gruvindustrien.
Mörtsläktet, Léiici’scus, tillhör fam.
karpfis-kar bland benfiskarna och utmärkes av mer el.
mindre långsträckt kroppsform med medelstora
fjäll. Skäggtömmar saknas, rygg- och
analfenor-na äro korta, stjärtfenan kluven, och
svalgtänderna äro försedda med mer el. mindre
hakfor-mig krona. Mörten, L. rutilus, är en av
Sveriges vanligaste sötvattensfiskar. Den finnes även
längs hela ö. kusten. Längden uppgår till 20—30
cm, men såväl dvärgformer som stora raser på
intill 40 cm äro kända. Färgen är på ryggen
blågrön, på sidorna glänsande silvervit och på
buken matt vit. Buk- och analfenorna äro röda.
Födan utgöres av allehanda smådjur samt av
växtämnen. Som föda åt rovfiskar och som agn
har mörten stor betydelse. Iden, L. (Idus)
id-barus, kan nå en längd av ända till 60 cm och
en vikt av 2—2,5 kg. Den liknar mörten men
har något mindre fjäll, och färgen blir särskilt
hos äldre exemplar mässingsgul. Iden är allmän
längs östersjökusten, i Vänerns vattensystem och
i många andra sjöar. På våren går den upp i
rinnande vatten för att leka och är då föremål
för fångst liksom på sommaren, då stora stim
samlas vid stränderna (”badid”). Köttet är
välsmakande. En guldglänsande varietet, g u 1 d i d,
hålles som prydnadsfisk i dammar. F ä r n a n
el. den bredpannade iden, L. albiensis, har
bredare rygg och huvud än iden. Ryggen är
mörkt olivgrön, sidorna och buken
silverglänsan-de med gulaktig anstrykning. Den förekommer
i vattendrag i s. Sverige. S t ä m m e n, L.
gris-lagine, är en utpräglad strömfisk, som
huvudsaki. förekommer i Norrlandsälvarna samt i
Klarälven, Göta älv och några andra vattendrag. Den
blir 30 cm lång, är på ryggen mörkt olivgrön,
på sidorna silverglänsande med fina svarta
prickar, på buken silvervit. S a r v e n, L.
erythroph-talmus, har hög, hoptryckt kropp, täckt av stora
fjäll, är till färgen på ryggen brungrön, på
sidorna guldglänsande med gröna fläckar och pric-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
