Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Människan
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
525
Människan
526
Skalle och hjärna hos människa och schimpans.
förlängas de främre extremiteterna, uppreses
kroppen till halvupprätt ställning, börjar länden
att insvängas, ökas rörligheten i skulderleden,
stegras supinationen (uppåtvändningen av
handfla-tån) och sträckes fullst. armbågsleden. Vid
övergången från reptilernas krypande gångsätt till
däggdjurens skridande med högt upplyftad bål
omlagras hälbenet under språngbenet till ökat
säkrande av ställning och gång samt utbildas ett
häl-utskott till bärande av kroppstyngden och indirekt
till förlängande av hävstången till ökande av
fot-böj arens muskelkraft. Ombildningen av klorna
till plattnaglar hos m. och vissa apor är en följd
av trädklättringen, liksom även ögonens
framåt-vändning är en anpassning till densamma.
Bröstbenets ombildning till en nästan enhetlig och bred
benplatta för förstärkning av bröstmusklerna
är ävenledes en anpassning till hängklättrandet.
Liksom de tidigaste representanterna för häst och
kamel ej voro större än rävar, ja, varje art, vars
fylogenes är något känd, visar sig gå tillbaka
på kroppsligen betydligt mindre urformer, så
visar sig också kroppsstorleken av de
hängklätt-rande antropomorferna ha mer och mer tilltagit
i storlek.
Det förefaller, som om motsättbarheten av
stortån först skulle gå förlorad men stortån
bibehålla sin abduktionsställning (gorilla) samt
därefter en adduktionsställning (pressad intill de
övriga tårna) skulle uppkomma. Ju mera stortån
adduceras, desto mer kan den hjälpa till vid
fotens upplyftande från marken under den upprätta
gången, och desto mera kan kroppstyngden lastas
framtill på den mediala fotranden vid roten av
stortån.
A. Keith (1920) och L. Bolk (1921—29)
fram-höllo, att man i förändringar i de inkretoriska
körtlarnas funktion torde ha att se anledningen
till olika rasers uppkomst Intet tvivel råder om
att m :s närmaste förfäder varit i besittning av
färgad hud. Alla primater ha svart el. brun hud.
Den vita huden är ett embryonalt drag, och
al-binism är slutstadiet i en retardation. Vit hud
och blå ögon äro fosteregenskaper, som även
tillkomma primatfostret. Fetalisationen av hårets och
ögonens färg tyder även härpå men har ej
fortskridit lika långt, dock längst hos den nordiska
rasen. Hudens depigmentering är en äldre
process än hårets och ögonens. Förmågan av
pigmentbildning har emellertid icke blott försvagats
utan också försenats. Hit hör näml, den bekanta
eftermörkningen; barnens hår och ögon bli
mörkare med åren. Negerbarnet födes ljusare och
mörknar under den första levnadstiden. En
åkomma i binjurarna åstadkommer återuppträdande av
hudpigmentering hos den vita rasen. Förlusten av
pigmentering under utveckling till m. och särsk.
till de europeiska raserna kan tänkas bero, på
förändring i binjuresystemet. Naken hud är en
allmän fetal egenskap. Alla primaters embryon visa
mycket sent hudbehåring; redan hos dem synes
en viss retardation vara i gång jämfört med de
övriga däggdjuren. Denna retardation är början
till den process, som resulterar i fullständig
förlust av djurfällen hos m., med undantag av
huvudhåret. Hos ett nära fullgånget
schimpans-foster var nästan hela kroppen hårlös; endast
ett långt, mörkbrunt huvudhår förefanns. Detta
visar, att hårbeklädnadens fördelning på den
mänskliga kroppen finnes i allt väsentligt
förebildad ännu i de sista fosterstadierna hos
schim-pansen. Den faktor, som åstadkom nakenheten
hos m., är alltså
verksam redan
hos primaterna.
Det är ett
välkänt faktum,
att affektioner
av hypofy-
sen (hjärnbi-
hanget) kunna
påverka
hårigheten genom
utvecklande av
en tät
behå-ring, särsk. på
extremiteter och bål. Hårlösheten hos m.
kan därför möjl. bero på förändring i
hypo-fysen. Schultz visar, att hand och fot bli
relativt smalare med ökad växt, och han erinrar om
ett först av Keibel påvisat faktum, att i tidiga
utvecklingsstadier den relativa bredden av hand
och fot hos apor är densamma som hos m.
Hos flertalet lägre och högre apor bli hand och
fot snabbt allt smalare med åren. Som en av de
märkligaste skillnaderna mellan neger och vit
framhåller Schultz, att både hand och fot äro
relativt längre och smalare hos negern än hos
den vite. Hos de vita äro hand och fot mera
fetaliserade (retarderade) än hos negern.
Människofot (överst) och fot av
gorilla.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
