Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Myrsyra - Myrtaceae - Myrten - Myrtenväxter - Myrtoiska havet - Myrtus - Myrvänner - Mürz - Mürzstegöverenskommelsen - Myrö - Mysen - Mysien - Mysingen, Mysingsfjärden - Mysis - Mysk, desman, bisam - Myskand, bisamand, turkisk and - Myskbock - Myskdjur - Myskgräs - Myskhjort - Myskmadra - Myskoxsläktet
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
473
Myrtaceae—Myskoxsläktet
474
läderindustrien och yllefärgerierna samt som
reduktionsmedel. Salterna kallas f o r m i a t och
äro vattenlösliga.
Myrtaceae, bot., se Myrtenväxter.
Myrten, My’rtus, artrikt släkte av fam.
myrtenväxter. En art, M. communis, med vita,
fem-taliga blommor och svartblå bär, växer i
Medelhavsländerna. En småbladig varietet odlas i
Sverige i kruka och nyttjas till brudkronor, kransar
m. m.
Myrtenväxter, Myrtaceae, familj med omkr.
3,000 arter, ständigt grönskande träd el. buskar.
De vanl. motsatta bladen äro enkla, helbräddade
och genomskinligt punkterade. Blommorna äro
oftast fyrtaliga, med talrika ståndare och vanl.
undersittande fruktämne. Frukten utgöres av
bär, kapsel el. stenfrukt. Hit höra talrika
gagnväxter, som lämna kryddor, t. ex. kronpiment
(av Calyptranthes), kryddnejlika och
kryddpeppar, värdefullt virke, välsmakande frukter (av
Psidium, Campomanesia m. fl.). M. användas även
vid torrläggning av sumpmarker. Som
prydnadsväxter odlas bl. a. arter av släktena Callistemon
och Myrtus.
Myrtoiska havet [-tå’-], i forntiden s. v.
delen av Egeiska havet.
My’rtus, bot., se Myrten.
Myrvänner, se Myrgäster.
Mürz [myrts], biflod till Mur i Österrike.
Mürzstegöverenskommelsen [my’rts J tèk-],
fördrag av 1903 vid ett möte mellan kejsar Frans
Josef och tsar Nikolaus II i det kejserliga
jaktslottet Mürzsteg i Steiermark. M. avsåg
reformer i Makedonien.
Myrö, gods i Rinkaby sn i Närke, nära
Hjälmaren, 6 km n. ö. om Örebro centrum, omfattar
617 har, därav 273 åker. Sedan i6oo-talsslottet
brunnit 1707, uppfördes 1774 på dess grund det
nuv. av sten i två våningar under mansardtak
(restaurering 1903—04). M. tillhörde under
medeltiden Vårfruklostret i Örebro, senare ätterna
Bååt, Wachtmeister m. fl. 1754 köptes M. av
riksrådet greve P. Kalling och gjordes till
fideikommiss.
Mysen, industri- och handelsort i östfold
fyl-ke, ö. Norge, ö. om Glömma, vid östfoldbanans
ö. linje, 63 km från Oslo. M. bildar eget hd; c:a
2,500 inv. Möbelindustri m. m.
Mysien (grek. Mysi’a, lat. Mysia), i antiken
Mindre Asiens nordvästligaste landskap,
begränsat i n. av Propontis och Hellesponten, i v. av
Egeiska havet, i s. av Lydien och i ö. av
Fry-gien och Bitynien. Dess n. v. del är Troas. M.
är ett bergland med slingrande dalar och
vattenrika strömmar. I s. låg Pergamon (se d. o.).
Mysingen, Mysingsfjärden, fjärd
mellan Södertörn och Muskö i v. samt Nåtarö,
Rånö, Utö och Ornö i ö. Dess s. inlopp är
Danziger gatt.
My’sis, zool., se Kräftdjur, sp. 931 f.
Mysk, moschus, desman, bisam, sekretet
i körtelpungen hos hannen av myskhj orten, som
mellan naveln och könsorganen har en c:a 6 cm
lång och 2 cm tjock körtelpung, i vilken
avsöndras ett tjockflytande, starkt luktande sekret. Det
luktande ämnet är ketonen muskon (0,5—2 °/o),
och dessutom består m. av mjölksyra,
isosmör-syra, kolesterin, ammoniumkarbonat, fett och
äggviteämnen. M. i torkad form har svagare
lukt; det betingar högt pris och förfalskas
därför ofta. M. användes förr i medicinen som
stimulerande medel men användes numera endast
i parfymindustrien.
Myskand, zool., bisamand el. turkisk
and, Cairina moschäta, art av underfam.
sporr-gäss. M. är svart med grönaktig glans,
ving-täckarna vita. Näbben är violblå med röd spets.
Hannen luktar starkt mysk. M. förekommer i
Mellanamerika och tropiska Sydamerika. Den
håller mest till i skogarna.
Myskbock, Arömia moschäta, en 20—34 mm
lång långhorning, till färgen grön- el.
blåglän-sande, vars larv lever i veden av Populus- och
Salix-axter, där den gör djupa gångar.
Myskdjur, Moschinae, underfam. av
hjortdjuren, utmärkas av ringa kroppsstorlek, långa,
rovdj urslika hörntänder i överkäken och saknad
av horn. Pälsen
är sträv och tät,
svansen kort,
bitårna väl
utvecklade och
försedda med
breda
lättklö-var. De bebo
Östasien och
leva i
bergstrakter. Endast ett
släkte med två
arter finnes.
Bäst känt är
m y s k d j
u
ret el. myskhj orten, Moschus moschiferus,
med en längd av 90—100 cm och en boghöj d
av 50—55 cm. Kroppen är kraftigt byggd, och
bakdelen är högre än framdelen. Färgen är ovan
mörkbrun till gulbrun, under gul och vit. På
buksidan bakom naveln ligger den något
utstående, rundade myskpungen, som öppnar sig dels
framåt, dels bakåt i förbindelse med könsdelarna.
Myskgräs, Hiero’chloe,
flerårigt grässläkte med brett
äggrunda småax i vippa och lika
långa, spetsiga skärmfjäll. Här
och där på fuktiga ängar i
Sverige växer H. odorata, som
torkad är välluktande
(kuma-rinhaltig).
Myskhjort, zool., se
Myskdjur.
Myskmadra, bot., se
Madre-släktet.
Myskoxsläktet, O’vibos,
tillhör slidhornsdj uren bland
idisslarna. Den grova kroppen
når en längd av 2,5 m,
mank-höjden är 1,1 m och svansen
endast 7 cm. Benen äro korta
och kraftiga, halsen kort och
tjock, huvudet smalt och högt
Myskgräs.
Myskhjort.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
