Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Mon-khmer-språk - Monmouth - Mounmouthshire - Monnet, Jean - Monnika, Monica - Mono - Monoceros - Monochasium - Monocotyledoneae - Monod, 1. Adolphe - Monod, 2. Wilfred - Monod, Gabriel - Monodi - Monodon - Monoecia - Monofobi - Monofysiter
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
205
Monmouth—Monofysiter
206
dien. M. talas av mon-khmer-folken och setnang,
senoi samt besisi på Malackahalvön. Flera språk
ha starkt influerats av m., bl. a. annamitiskan,
miaos språk, medan andra visa sådana likheter,
att man sammanfört dem med de rena m. till
en större språkenhet, den austroasiatiska
språkfamiljen. Till denna höra munda-språken i
Främre Indien, språken på Nikobarerna samt
atj eh-språket på n. Sumatra. — M. karakteriseras
av enstaviga ordstammar, vilka utbyggas med
prefix, infix och suffix för ord- och
satsbildningar, sammansatta konsonanter i början av ord
och rikedom på konsonantändelser, samt
klassmärken. I likhet med thai-språken är ordföljden:
huvudord före attribut samt
subjekt—objekt—predikat. Däremot saknas thai-språkens (och de
kinesiska dialekternas) ”toner” som uttryck för
betydelse.
Monmouth [må’nmab], hertigtitel, 1663
förlänad James Scott (1649—85), oäkta son till
engelske konungen Karl II och Lucy Walters.
Han togs 1662 till hovet och förmäldes 1665 med
den rika skotska arvtagerskan Anne Scott, dotter
till earlen av Buccleuch, varvid han upphöjdes
till hertig av M. Mycket populär, ifrågasattes
han till tronföljare av dem, som ville utesluta
konungens katolske broder Jakob från tronen,
vilket föranledde konungen att tidtals förvisa
honom. Sedan en protestantisk mordkomplott mot
konungen misslyckats, flydde M. 1684 till
Nederländerna. Efter Jakob II:s tronbestigning gjorde
han 1685 ett försök att vinna kronan men
misslyckades, tillfångatogs och avrättades 15 juli s. å.
— Litt.: Biogr. av G. Roberts (2 bd, 1844) och
E. D’Oyley (1938).
Monmouthshire [må’nmabJia], grevskap i
Wales, närmast n. om Severns estuarium; 1,415
km2, c:a 425,000 inv. Kol- och
järnmalmsförekomster, dessutom kalksten och eldfast lera.
Huvudstad är Monmouth (4,800 inv.), största stad
Newport.
Monnet [månä’], Jean, fransk politiker (f.
1888), delägare i konjaksfirman Monnet, 1923—
26 N. F:s vice generalsekr., 1933—35
finansiell rådgivare till Kinas regering, 1939 ordf, i
den fransk-brittiska ekonomiska
samordningskommittén. M. uppehöll sig 1940—43 i U.S.A.
och deltog bl. a. vid genomförandet av Låne- och
uthyrningslagen samt var 1943—44 rustnings- och
försörjningsminister i Franska befrielseutskottet
i Alger. Han har efter 2:a världskriget varit
generalkommissarie för industriens återuppbyggnad
i Frankrike (M o n n e t p 1 a n e n) och var en av
de främsta experterna vid utarbetandet av
Schu-manplanen 1950.
Mo’nnika, Mo’nica, helgon (332—387), född
av kristna föräldrar, g. m. dekurionen Particius i
Tagaste i Numidien, änka vid 40 år, hade flera
barn, bl. a. kyrkofadern Augustinus. I sina
”Con-fessiones” ägnar han henne en tacksam hyllning
som en god, förståndig och kristligt from moder
och uppfostrarinna. Hon fick uppleva glädjen att
se honom omvänd och döpt (387) men dog kort
därefter. M. framstår som idealet för den kristna
modern och har som sådan ofta behandlats i
litteraturen. Hennes dag är 4 maj.
Mono [må’nå-] (av grek. mo’nos, en, ensam),
i sammansättningar = en-, ensam-.
Mono’ceros, astron., se Stjärnor.
Monochasium [-kä’-], se Blomställning, sp.
280.
Monocotyledöneae, bot., se Monokotyledoner.
Monod [månå’]. 1) Adolph e Frédéric
Théodore M., fransk reformert teolog (1802—56).
Efter pastoral verksamhet i Neapel och Lyon
(avsatt 1832 på grund av ultraortodox
aggressivitet) blev han teol. prof, i Montauban 1836 och
pastor vid Oratoirekyrkan i Paris 1847. Tidigt
känd som en väldig väckelsepredikant, vann han
genom sin djupa personlighet och andliga
vältalighet anseende som Frankrikes främste
predikant under 1800-talet. Av hans
uppbyggelseskrif-ter och predikningar (”Sermons”, 1844) finnas
flera i sv. övers. ”A. M., souvenirs de sa vie”,
innehållande brev, utkom i 2 bd 1885. — Litt.:
F. Dahlbom, ”A. M. som predikant” (1923).
2) Wilfred M., den föreg:s brorsons son,
teolog (1867—1943), prof, i praktisk teologi vid
den protestantiska fakulteten i Paris 1909—37,
president i Union des églises réformées, grundade
1923 en franciskansk lekmannaorden och var en
av ledarna för den evangelisk-sociala rörelse i
Frankrike och för de kyrkliga enhetssträvandena.
Monod [månå’], Gabriel, fransk historiker
(1844—1912). Som dir. för École des hautes
études, föreläsare vid École normale supérieure
samt prof, vid Paris’ univ. och Collège de
Fran-ce utövade M. ett genomgripande inflytande.
Bland M:s skrifter märkas ”Bibliographie de
1’histoire de France” (1888), ”De la méthode
dans les Sciences” (1909; tills, m. andra), ”La
vie et la pensée de J. Michelet” (2 bd, 1923).
M. är grundare av Revue historique.
Mono di, enstämmig sång utan självständigt
utfört ackompanjemang; entonig recitation, som
brukades inom den äldsta operan (omkr. 1600
—5o).
Mo’nodon, zool., se Valar.
Monöè’cia, bot., se Linnés sexualsystem.
Monofobi (av grek. mo’nos, en[sam], och
fo’-bos, fruktan), sjuklig rädsla för ensamhet.
Monofysiter (av grek. mo’nos, en, och fy’sis,
natur), beteckning för de riktningar inom den
gamla kyrkan, som i motsats till den i Chalkedon
451 fastställda läran om två naturer i Kristi
person hävdade en enda natur. De fortsätta tidigare
tankegångar. Den inflytelserike kyrkofursten
Ky-rillos av Alexandria ansåg, att man visserligen
rent abstrakt kunde skilja mellan två naturer, men
in concreto ägde en ”hypostatisk enhet” rum,
varvid den mänskliga naturen fattades på ett
opersonligt sätt, så att säga som logos’ klädedräkt.
Den ”monofysitiska” tendensen ligger däri, att
— trots talet om de två naturerna — den
mänskliga individualiteten prisgivits för att vinna
personenheten. Alexandrinen Eutyches förnekade
öppet, att Kristus haft samma mänskliga natur som
vi. Chalkedondogmen fastslog nu, att Kristus vore
en person i två naturer (i överensstämmelse med
den västerländska traditionen och terminologien),
vilka voro förenade utan sammanblandning el.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
