Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Moln - Molnár (Neumann), Ferenc (Franz) - Molnatlas - Molnhav
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
181
Molnår—Molnhav
182
droppar. De ge därför icke upphov till
halofeno-men och se aldrig så rent vita och silkesglänsande
ut som cirrusmolnen. Om solen (månen) lyser
genom en tunn del av ett böljemoln, kan man se
en liten färgad krans kring solen (månen). —
Ovan och i lä om terränghinder bildas ofta
stillaliggande, vita, linsformade böljemoln, som
visa vackra pärlemorfärger.
5) Skiktmoln, Altostratus, förk. Ast el. As,
bestå av en trådig el. strimmig, gråaktig
molnslöja, genom vilken solen (månen) i regel skymtar
som genom mattglas och i vilken halofenomen
icke synas. — Skiktmolnen innehålla visserligen
liksom slöjmolnen isstoft, men i molnskiktets
lägre delar finnas även snöstjärnor (och
vattendroppar), som skymma den halo, som isstoftet kan
förorsaka. Snöstjärnorna och delvis även
vattendropparna i dessa m. falla ned genom m:s
undersida men avdunsta i regel, innan de nä
marken, och ge molntäcket dess säregna tradiga,
strimmiga, beslöjade el. mjuka utseende. — Alla
övergångar finnas mellan å ena sidan höga
och tunna skiktmoln, som uppstått ur och likna
slöjmoln och som aldrig ge nederbörd, samt å
andra sidan låga och täta skiktmoln, som bilda
övergång till regn- och snömolntäcket.
III. Moln inom låga luftskikt (o—c:a 2
km över jordytan).
6) V a 1 k m o 1 n, Stratocumulus, förk. Stcu el. Sc,
äro molnlager el. molnflak, sammansatta av täml.
stora, gråa och ulliga valkar, bollar, rullar el.
stackar, vilka i stort sett äro regelbundet ordnade
och åtm. delvis ganska gråa. — Valkmolnen ha
samma struktur som böljemolnen, men de ligga
lagre och verka därför i alla avseenden grövre
och i allm. mörkare än dessa. De visa ej heller
någon tydlig krans kring solen (månen) och sällan
pärlemorfärger. De skilja sig från Nimbostratus
genom sitt vågiga el. valkiga utseende och bruka
icke medföra regn.
7) Dimmoln, Stratus, förk. St, bilda ett
jämn-grått, lågt molntäcke med tydlig undersida, som
liknar dimma men ej når ned till marken. —
Dimmolnen bestå övervägande av mycket små
svävande vattendroppar, dimdroppar. Från dessa
m. faller ej annan nederbörd än duggregn,
mycket små snökorn el. isnålar, och de skiljas
därigenom frän ett regn- el. snömolntäcke. Genom
rämnor i molntäcket kan man ofta se, att himlen
där ovan är molnfri.
IV. Moln genom flera luftskikt
(undersidan c:a 0,5—2 km över jordytan).
8) Regnmolntäcke, snömolntäcke,
Nimbostratus, förk. Nbst el. Ns, ett jämngrått, tätt
och alldeles sammanhängande molntäcke, som helt
döljer solen (månen), med otydlig undersida, från
vilken faller täml. jämn nederbörd av snöflingor
el. större regndroppar. — Särsk. före en
annalkande varmfront utvecklas regn- el.
snömolntäcket ur ett tätt skiktmolntäcke, därigenom att detta
tätnar ytterligare och blir lägre, så att
nederbörds-slöjan från molnet åtm. delvis når marken. —
Under ett regnmolntäcke uppträda i regel trasor
av dimmoln el. stackmoln, s. k. låga
dåligt-vädermoln, Stratus pannus (förr
Fractostra-tus, förk. Fr st) el. Cumulus pannus (förr
Frac-tocumulus, förk. Frcu), ibland i sådan mängd, att
de bilda ett molnlager; stormmoln var förr en
folklig och Nimbus en facklig benämning på
dessa m.
9) Stackmoln, Cumulus, förk. Cu, utgöras av
täta, mer el. mindre fristående moln, som
tillväxa i höjdled, dä de bildas. Molnens översida
är i stort sett välvd och har rundade, ofta
blom-kålsliknande utväxter, som glänsa i solljus,
medan undersidan mestadels är vågrät och mörkare.
— Stackmolnen bestå helt igenom av mycket små
vattendroppar, och de ge icke någon nämnvärd
nederbörd i Nordeuropa, ej ens när de äro som
mest utvecklade. De uppstå spec. över land
vackra vår- och sommardagar; de skjuta i höjden
under förmiddagen men sjunka ihop och upplösas
mot kvällen. Ur dessa m. utbildas stundom valk-
moln el. böljemoln, om den uppstigande
luftströmmen icke kan genombryta ett inversionsskikt,
d. v. s. ett skikt, där temp. plötsligt börjar stiga
med höjden. — Ovan el. på upptornade stackmoln
bildas ofta vågräta molnslöjor el. hättor, pileus,
som ej utgöra en del av själva m.
10) Bymoln, åskmoln, Cumulonimbus, förk.
Cunb el. Cb, äro mäktiga och täta molnmassor
med stor utsträckning i höjdled, vilkas översta
del är stripig el. trådig och ofta är platt el.
breder ut sig i form av ett städ och vilkas undersida
är mörk och har nedhängande strimmor av
nederbörd. — Äsk- och bymolnen utbildas ur
upptornade stackmoln, i regel genom att
molnmassans vattendroppar upptill förvandlas till
iskristaller, som växa och börja falla. Då åska
förekommer, har den nästan alltid sitt ursprung i
bymoln (åskmoln).
Speciella molnformer.
a) Makrillmoln, böljemoln och skiktmoln uppträda
icke sällan i linsform som isolerade, ofta vackert
vitglänsande, mandelliknande bildningar, s. k.
1 i n s m o 1 n el. lenticularis-mo\n (av lat. lens,
lins), vilka i kanterna kunna förete vackra,
pärle-morliknande färger.
b) Mammatus (av lat. Mamma, bröstvårta) kallas ett
molntäcke med nedåtriktade, halvklotliknande
bildningar.
V. I stratosfären stundom
uppträdande moln.
11) Pärlemormoln, mycket tunna linsmoln c:a
25—30 km ö. h., som länge efter solnedgången
skimra i praktfulla pärlemorfärger mot mörkare
himmel. De bestå trol. av till minst —6o°
underkylda molndroppar. De iakttagas mycket sällan
och endast på högre breddgrader under vintern
i lä om bergskedjor (t. ex. i östnorge) vid stark
västvind ända upp i stratosfären.
12) Lysande nattmoln, silvermoln,
ytterst tunna molnslöjor 80—82 km ö. h., som
nattetid skimra silvervita på nordhimlen. Dessa m.,
som möjl. bestå av kosmiskt el. vulkaniskt stoft,
synas sällan och endast sommartid på medelhöga
breddgrader.
Litt.: R. Süring, ”Die Wolken” (1936).
Molnår [må’lnär], (urspr. Neumann),
Ferenc (Franz), ungersk-judisk författare
(1878—1952). Efter juridiska studier och
journalistisk verksamhet framträdde M. med en rad
noveller och romaner, bl. a. en känd
skolpojksskild-ring, i sv. övers. (1933) kallad ”På liv och död”.
Störst är hans berömmelse som lustspelsförf.
Hans främsta internationella slagnummer, som
samtliga uppförts i Sverige, äro ”Liliom” (1909),
”Sagan om vargen” (1912), ”En komedi på
slottet” (1925) och ”Olympia” (1928). M. flydde
undan nazismen och kom 1940 till U.S.A. 1937
utkom där ”All the plays of F. M.”. M:s senare
skådespel ha publicerats på eng. ”Companion in
exile” (1951) har självbiogr. innehåll.
Molnatlas, planschverk, innehållande typbilder
och beskrivningar av viktigare molnformer. Den
första internationella m. utgavs 1896 av H.
Hil-debrandsson, L. Teisserenc de Bort och A.
Rig-genbach. Den nu gällande m. utgavs i Paris av
Internationella molnkommissionen dels i en
fullständig uppl. (1932), med 174 pl., dels en
förkortad (1930), avsedd för observatörer (ny fullst.
omarb. uppl. utgavs 1952). Svensk uppl. av
förkortade m. utg. 1930, 1941 och 1946.
Molnhav, molntäcket, sett från ovan, t. ex. från
flygplan, liknar genom den vågighet, som
uppkommer i valk- och böljemoln, ett svallande hav,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
