Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Mirabeau, 2. Gabriel de Riqueti - Mirabell - Mirabile dictu - Mirabilis, underblomma - Mira Ceti - Mirakel - Miramar - Miranda - Miranda, Francisco - Mirat - Mirbanolja - Mirbeau, Octave - Mirbel (Brisseau-Mirbel), Charles François - Mirditer - Mirjam
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
83
Mirabell—Mirjam
84
bredare lagren genom häftiga angrepp på det
kungliga enväldet i arbeten som ”Essai sur
le despotisme” (1776) och ”Des lettres de
cachet et des prisons d’état” (tr. 1782). Vid
1780-talets mitt var han en tid hemlig
politisk agent i Berlin åt franska regeringen och
fick då uppslaget till ett stort historisk-statistiskt
verk över preussiska monarkien, ”De la monarchie
prussienne sous Frédéric le grand” (1788), vilket
gav honom plats bland tidens förnämsta
författare, ehuru det som så många andra av hans
verk till stor del var skrivet av hans litterära
medhjälpare. Då regeringen måste bekväma sig
att sammankalla riksständerna, hoppades M. att
som dess kandidat få plats i denna församling.
Då förstörde han själv sina utsikter genom att
utge de hemliga depescherna från sin
beskickning i Berlin, ”Histoire secrète de la cour de
Berlin” (1789), en sannskyldig skandalkrönika
från Fredrik Vilhelm II:s hov. Han blev
emellertid den ofrälse Provencebefolkningens
kandidat och tog som representant för Aix
sin plats i den församling, som öppnades i
Versailles 5 maj 1789. Alltifrån
riksförsamlingens början utgav han en tidning, vars
första nummer kallades États Généraux och som
sedan fortsatte under namnen Lettres du Comte
de Mirabeau å ses Commettants samt Courrier de
Provence. Striden om treståndsindelningen,
varmed revolutionen började, gav honom det sökta
tillfället att bli en förgrundsgestalt. M :s politiska
program syftade till en konstitutionell reform
med en författning efter engelskt mönster, hans
sociala var närmast liberalt. Den politiska
ledningen ville han lägga hos en stark
konungamakt. Förgäves sökte M. i sept. 1789 trygga åt
konungen absolut veto. Ävenledes misslyckades
hans försök att jämte Lafayette bilda en
parlamentarisk ministär. Genom greve Mercy
d’Ar-genteau kom han i förbindelse med hovet i maj
1790 och uppnådde genom sina påtryckningar
Neckers avskedande. Men helt lyckades han
aldrig nå konungaparets förtroende; hans
förbindelser med hovet och icke minst de
penningsummor, som han mottog härifrån, minskade
efter hand förtroendet för honom i
nationalförsamlingen. Dock blev han i dec. 1790 ordf, i
jakobinklubben och i febr. 1791 i
nationalförsamlingen. Men nu höll icke hans genom intensivt
liv förslitna fysik längre. — M:s ”CEuvres” äro
utg. av Mérilhou i 9 bd 1826—27. — Litt.: Biogr.
av A. Stern (2 bd, 1889), B. Erdmannsdörffer
(1900), L. Barthou (1913); A. Vallentin, ”M.”
(2 bd, 1946—47); J. J. Chevallier, ”M.” (1947).
Mirabe’ll, bot., se Plommon.
Miräbile di’ctu, lat., underligt att säga,
märkvärdigt nog.
Miräbilis, underblomma, se
Nyctagina-ceae.
Mira Céti, astron., se Föränderliga stjärnor
och Valfisken.
Mirakel, underverk; förvånande tilldragelse. —
Adj.: Mirakulös.
MiramaT (ital. Miramare), slott 8 km n. v.
om Trieste, på en i havet utskjutande klippa.
Byggt 1854—56 för österrikiske ärkehertigen
Maximilian; nu italiensk statsegendom.
Mira’nda, stat i n. Venezuela, vid kusten
närmast ö. och s. om Caracas; 7,950 km2, 277,700
inv. Omfattande kaffe- och kakaoplantager.
Huvudstad är Los Teques, c:a 6,000 inv.
Mira’nda, Francisco, spansk-amerikansk
revolutionär (1754—1816). Han var född i
Venezuela och deltog i nordamerikanska frihetskriget.
Under en rundresa i Europa för att söka hjälp
åt de spansk-amerikanska koloniernas
frihetssträ-vanden ingick M. i franska revolutionsarmén och
utmärkte sig under Dumouriez. Efter att i
England och U.S.A. ha avspisats med fagra löften
landsteg M. 1806 vid Caracas och proklamerade
en efemär ”colombiansk” republik. Under
stridigheterna i moderlandet gjorde han 1810 ett nytt
försök, men hans plan att bilda en
förbundsrepublik av Spaniens sydamerikanska kolonier rönte
motstånd; han måste kapitulera och fördes mot
givet löfte till Spanien, där han dog i fängelse.
I sv. övers, föreligger ett utdrag av hans
memoarer, omfattande tiden för hans vistelse i
Skandinavien (”M. i Sverige och Norge”, 1950).
Mirat, indisk stad, se Meerut.
Mirbänolja, se Bittermandelolja.
Mirbeau [mirbå’], Octave Henri Marie,
fransk författare (1850—1917), var framför allt
en glänsande och stridbar journalist, bonapartist,
anarkist och dreyfusard efter vartannat i politiskt
avseende. Som konstkritiker röjde han väg för
impressionismen i måleri och skulptur. Som
litteraturkritiker lanserade han framgångsrikt
sym-bolisterna, bl. a. Maeterlinck. Boren agitator är
han även som skönlitterär författare. I sin första
roman, ”Lettres de ma chaumière” (1885),
bekämpar han bondekonservatismen i sin
normandiska hembygd, i ”Le calvaire” (1886) den
romantiskt anstuckna nationalismens revanschlystna
krigsivrare, och i ”L’abbé Jules” (1888) samt
”Sébastien Roche” (1890) bär han till torgs sin
våldsamma antiklerikalism. ”Le jardin des
supp-lices” (1899) ger uttryck åt hans sadistiskt
brutala människoförakt. Som dramatiker väckte M.
uppseende med ”Les affaires sont les affaires”
(1903; ”Affär är affär”, 1906). — Se monogr.
av E. Pilon (1903) och M. Revon (1924).
Mirbel [mirbä’l] (B r i s s e a u-M i r b e 1),
Charles F r a n q o i s, fransk botanist (1776—
1854). Till en början målare, blev M. 1808 prof,
vid Faculté des Sciences. Han undersökte
växternas, främst mossornas, cellstruktur och framhöll
bestämt cellen som grundbeståndsdel i
växtorga-nismen. Bland hans skrifter märkes bl. a.
”Histoire naturelle générale et particulière des
plantes” (1802—03, ny uppl. 1806).
Mirditer, mäktig albansk (gegisk) stam i
bergen s. om Drin, omkr. 17,000 individer
(katoliker). M:s lokala självstyrelse lyckades turkarna
aldrig helt nedslå, och de ålderdomliga
Dukagjinlagarna, som bl. a. sanktionera blodshämnd och
röveri, gälla alltjämt.
Mfrjam, äldre syster till Mose och Aron.
Under ökenvandringen säges hon en gång med
Aron ha gjort uppror mot Mose.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
