Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Michaux, Henri - Michel, Claude - Michel, Georges - Michel, Gustave - Michel, Louise - Michel, Marc - Michelangelo, Buonarroti
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
925
Michel—Michelangelo
926
ge en Grande Garabagne” (1936) och ”Au pays
de la magie” (1941). Av starkt personlig karaktär
äro ”Plume” (1938) och ”Mes propriétés” (1945).
Mot slutet av 1940-talet började M. orientera sig
i en mera realistisk riktning. ”L’espace du dedans”
(1944) är ett urval ur M:s produktion på vers
och prosa. M. har uppmärksammats av
fyrtiotalisterna i Sverige; övers, från honom ingå i
”40-tal”, ”Utsikt” och E. Lindegren och I.
Laa-ban, ”19 moderna franska poeter” (1948).
Michel [mi/ä’1], C I a u d e, se Clodion.
Michel [mi/ä’1], Georges, fransk målare
(1763—1843). Han målade, påverkad av
nederländska mästare, enkelt och summariskt hållna
stämningar från Paris’ närmaste omgivning. Han
blev av samtida kallad Montmartres Ruisdael. I
sin intima naturuppfattning var han en
föregångare till det på 1840-talet framträdande
franska stämningslandskapet.
Michel [mi/ä’1], Gustave Frédéric, fransk
skulptör (1851—1924). Han erhöll
hedersme-daljen på salongen 1896 för statyn ”Tanken”
(Luxembourgmuseet) och grand prix på
världsutställningen 1900 (statyerna ”Mot ljuset” och
”Det moderna Frankrike”). Nämnas må även ”1
drömmen” (Luxembourg, ett ex. i Glyptoteket i
Köpenhamn) och Ferrymonumentet i
Tuileries-trädgården.
Michel [mi/ä’1], Qémence Louise, fransk
anarkist (1833—1905), lärarinna, var 1872—80
deporterad till Nya Kaledonien på gr. av
samhälls-vådlig propaganda under kommunupproret 1871,
därefter flera gånger i fängelse. Med ett
fanatiskt omstörtningspatos förenades hos M. djupt
etiskt allvar och en nära nog självförnekande
godhet. Hon utgav flera romaner, dramer etc. och
en självbiogr. (1886).
Michel [mi/ä’1], Mar c Antoine Amédée,
fransk lustspelsförfattare (1812—68). Bland M:s
över 100 farser och vådeviller, författade tills,
m. E. Labiche o. a., må nämnas de i Sverige
uppförda ”Sällhet på flaskor” (1847), ”En
bengalisk tiger” (1850), ”Herre, var så god och
tag bort er dotter” (1859) och ”Molincharts
grannar” (1863).
Michelangelo [mikela’nd^elå], B u o n a
r-r o t i, italiensk konstnär (1475—1564), en av
konsthistoriens främsta (se bild 2 å pl. vid
Medalj konst). M. började sin konstnärliga
utbildning i Ghirlandajos ateljé (1488) men
flyttade snart över till den av Lorenzo de’ Medici
grundade skulptörskolan, som stod under
Ber-toldos ledning. De två marmorreliefer, som
bevarats från denna första tid, ”Madonnan vid
trappan” och ”Kentaurstriden” (båda i
Casa-Buonarroti, Florens), varsla redan om den
heroiska uppfattning och den förkärlek för en stor,
enhetlig form, som skulle bli så utmärkande för
M. Lorenzo de’ Medici upptog konstnären nästan
som en son i sitt hus. M. fick härigenom tillfälle
att lägga grunden till den humanistiska bildning,
som ofta framlyser i hans brev och dikter.
Av-de sistnämnda, som äro högintressanta
psykologiska bikter, märkas särskilt kärleksdikter till
män och kvinnor (bl. a. Vittoria Colonna), ofta
i sonettform. Efter Lorenzos död 1492 och
Me-dicéernas fördrivande genom Savonarolas
revolution 1494 flydde M. till Bologna. Där tog han
intryck av Jacopo della Quercias kraftfulla
skulpturer på kyrkan San Petronios portal.
Efter en kortare vistelse i Florens, dit han
återvänt redan 1495, begav sig M. till Rom (1496).
Bland de skulpturer han utförde under denna
första vistelse i den eviga staden märkas en
drucken Bakchos (Florens, Bargello) och den i
Peterskyrkan (Rom) uppställda Pietågruppen
(Madonnan med den döde Frälsaren på sitt knä).
Den senare står med sin veka känslighet ensam
i konstnärens hela verk, som senare alltigenom
är stämt i en heroisk ton. Dess rika, oroliga
draperibehandling är anlagd på ett starkt spel av
ljus och skuggor, ett drag, som återkommer i
några av de tidigare verken (t. o. m.
Juliusmo-numentets Mose) men senare undertryckes till
förmån för en slätare ytbehandling, som ger
konstverket en mera bestämd avgränsning från
det omgivande rummet.
1501 återvände M. till Florens, där han under
en fyraårig vistelse utförde flera betydande
skulpturverk och målningar. 1504 uppsattes den
jättestora ”David” framför Palazzo Vecchio (nu i
akad.), en imposant figur, vars osköna
benställning väl beror på att det förhuggna och som
odugligt ansedda marmorblocket hade ett hål på
detta ställe, vilket tvingat konstnären till den
givna lösningen. Jämte Lionardo da Vinci fick
M. nu i uppdrag att med freskomålningar ur
Florens’ krigshistoria smycka den stora salen i
Palazzo Vecchio. Freskerna blevo aldrig
fullbordade, men de båda konstnärernas kartonger
bevarades till en tid och spelade en betydande roll
i den florentinska konsthistorien. M:s förslag,
som framställde en skara av fienden överrumplade
badande soldater, äro kända genom Marc’ Antonio
Raimondis kopparstick. Beröringen med Lionardo,
som från M:s sida gestaltade sig som en hetsig,
t. o. m. fientlig konkurrens, fick dock
utomordentlig betydelse för honom. Som en första
uppgörelse med Lionardos överlägsna kompositionskonst
måste man betrakta rundmålningen av den heliga
familjen (Uffizierna) med dess komplicerade
ställ-ningsmotiv. som inspirerats av Lionardos då i
Florens utställda kartong till den först senare
som tavla fullbordade Anna-gruppen.
1505 kallades M. åter till Rom. Det gällde nu
en beställning av påven Julius II, som önskade
få sitt eget gravmonument utfört av honom.
Konstnären nedlade mycket av sina bästa krafter
på denna uppgift, som dock för honom skulle
innebära en nästan ändlös rad av missräkningar.
Först 1545 uppsattes monumentet i ömkligen
förkortat skick i kyrkan San Pietro in Vincoli. Det
första avbrottet medförde en brytning mellan
konstnären och påven. Julius II :s intresse för
gravmonumentet hade emellertid svalnat, och
efter försoningen mellan de båda egensinniga
männen fick M. i uppdrag att med fresker smycka
taket i Sixtinska kapellet, en uppgift, som denne
endast motvilligt åtog sig. M. var vid denna tid
uppfylld av sina planer för Juliusmonumentet, och
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
