Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Metodism - Metodlära, metodologi, metodik - Metodologi - Metoiker el. skyddsborgare - Metol - Metonymi - Metop - Metoxon - Metrev - Metrik
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
883
Metodlära—Metrik
884
dades Sveriges årskonferens, som från början
bestod av 49 predikanter, nu 163. Hela
medlemsantalet var 1950 11,600, därjämte i
ungdomsorganisationerna 6,909 medl. och i söndagsskolorna
13,762 barn. Antalet kyrkor är 234. Officiellt
organ är Svenska sändebudet; metodistkyrkans
bokförlag kallas Nya bokförlags-ab. (Stockholm).
För prästutbildningen verkar Metodistkyrkans
teologiska skola (grundlagd 1874, tidigare i
Uppsala, sedan 1924 å överås vid Göteborg), som
även mottager studerande från det övriga
Skandinavien. Vidare finnes en förening för
sjukvård, Betaniastiftelsen, och i anslutning till
metodistkyrkan verkar Föreningen för värnlösa
barns uppfostran. I fråga om yttre mission
understödjer Metodistkyrkan i Sverige
Metodist-episkopalkyrkans allmänna missionssällskap, i
vilket 48 missionärer f. n. äro verksamma. Om
dess ungdomsverksamhet se Epworthförbundet
(efter 1933 kallat Metodistkyrkans
ungdomsförbund). — Litt.: W. J. Townsend m. fl., ”A new
history of methodism” (2 bd, 1909); J. Julén,
”Metodistkyrkan i Sverige” (1923); Th.
Arvid-son, ”Metodistkyrkan” (5æ uppl. 1949); H. E.
Luccock och P. Hutchinson, ”Story of
Methodism” (s. å.).
Metodlära, metodologi, metodik, läran
om metoden, särskilt om en viss vetenskaps metod
el. om metoden för vetenskapen över huvud.
Metodologi, se Metodlära.
Metöi’ker (grek. me’toiköi, eg. de inflyttade)
el. skyddsborgare kallades i det forna
Grekland främlingar, fast bosatta i en stat men
utan medborgarrätt. Förhållandet är bäst känt
från Aten, vars många m. bidrogo till dess
ekonomiska blomstring. I regel måste varje metoik
erlägga en årlig avgift samt ställa sig under
speciellt skydd av någon medborgare. M. voro
skyldiga att göra krigstjänst och erlägga skatt.
De fingo ej utan särskilt tillstånd besitta fast
egendom.
Metol [-a’l], ett fotografiskt
framkallnings-ämne; eg. sulfatet av
monometyl-para-amido-fenol.
Metonymi, en retorisk figur, i vilken orsak
sättes i st. f. verkan (ägaren för det ägda,
abstrakt för konkret o. s. v.) och tvärtom, t. ex.:
"trumman (för trumslagarn) slår revelj”,
”salongen (för åhörarna) applåderade”, ”jag läser
Heidenstam" (för Heidenstams verk).
Metop [-ä’p] (grek. meto’pe). På byggnader
i dorisk stil är mellersta delen, frisen, av
kolonnens bjälklag fördelad i omväxlande triglyfer och
m. Triglyferna äro ställda så, att en
kommer över varje kolonn och en mitt över varje
mellanrum mellan kolonnerna. Mellanrummen
mellan triglyferna äro fyllda med fyrkantiga
stenhällar, m., i regel prydda med reliefer,
figurscener m. m. — Se bild vid Droppar och bild
1 å pl. vid Grekisk konst.
Metoxon [-a’n], derivat av
klorfenoxiättik-syra, användes först i smådoser för att stimulera
växtkraften hos växter. I större doser utgöra de
effektiva herbicider. M. är särskilt effektivt mot
åkersenap, smörblomma och penninggräs.
Metrev, se Metspö.
Metrik (grek, metrike), verslära, eg. läran om
de rytmiska formerna i diktkonsten. Dessa bero
av det språkliga materialets prosodiska
egenskaper tidslängd (kvantitet) och tonstyrka
(intensitet). I den antika grekiska och romerska versen
var kvantiteten avgörande för versbyggnaden, i
de flesta moderna litteraturer åter är betoningen,
accenten, det bestämmande, ehuru kvantiteten
också har betydelse. — Antik m. har legat till
grund för den moderna, som därifrån upptagit
terminologien och ännu ej frigjort sig från dess
betraktelsesätt i väsentliga delar, trots olikheterna
mellan antik och modern versbildning. Av
gammalt har man utgått ifrån de minsta delar av
diktspråket, som äga rytmisk växling,
versfötter (el. takter). Som sådana räknas i modern
vers de tvåstaviga j a m b och t r o k é, de
tre-staviga a n a p e s t och d a k t y 1, fyrstaviga p e
o-n e r, vartill många lägga enstavig
versfot. En vers (el. rad), d. v. s. en rytmisk
period, uppdelas i dylika, varigenom man får ett
(vers)s c h e m a. Om versens rytm går från
svagare till starkare accentuerade stavelser (jamb,
anapest), kallas rytmen stigande, i motsatt
fall (troké, daktyl) fallande. Mer el. mindre
regelbundna versgrupper kallas strofer. Ett
stort antal versarter, versmått, meter, ha
särskilda namn (alexandrin, hexameter
o. s. v.), likaså åtskilliga strofer och strof
sammanställningar (ottave rime, sonett m. fl.).
Kännedomen om antikens metriska teori härrör
från ett verk av den grekiske grammatikern
He-faiston från 2:a årh. e. Kr. Den första svenska
m. är G. Regnérs ”Afh. om metriska öfvers. samt
grunderna till en sv. m.” (1801), vari fastställes,
att svensk vers bygger på accent. Från mitten av
1800-talet dominerade översättarna av grekisk
dramatik (J. Spongberg, A. M. Alexanderson,
med efterföljare intill våra dagar); de
behandlade i vers svenska språket som bestående av två
sorters stavelser, långa och korta, varigenom de
antika versmåtten läte sig exakt efterbildas på
svenska. All grund för antikprofessorernas teori
kullkastades av A. Kocks geniala
”Språkhistoriska undersökningar om svensk akcent” (1878
—85), vari visas, att svenskan har ett flertal
typer av tryckaccent och musikalisk accent. Vid
denna tid hade den moderna versens
grundprincip fastställts i E. W. Brückes ”Die
physiolo-gischen Grundlagen der neuhochdeutschen M.”
(1871). Oanade landvinningar har m. gjort genom
E. Sievers’ språkmelodiska upptäckter (”Zur
Rhytmik und Melodik des neuhochdeutschen
Sprechverses”, 1894, ”Über Sprachmelodisches
in der deutschen Dichtung”, 1901, och jätteverket
”Metrische Studien”, som huvudsaki. behandlar
filologiska problem i fornhebreisk och
fornger-mansk litt.); ett försök till ny indelning av m.
i Sievers’ anda är F. Sarans ”Deutsche
Vers-lehre” (1907); av stor betydelse för den
Sievers-ska skolan voro O. Rutz’ experimentella
undersökningar av röst och rytm (”Sprache, Gesang und
Körperhaltung”, 1911). Huvudverket inom den
historiska tyska m. (till vilken den svenska nära
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
