Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Maximilian I (kurfurste av Bayern) - Maximilian II Emanuel (kurfurste av Bayern) - Maximilian III Josef (kurfurste av Bayern) - Maximilian I Josef (konung av Bayern) - Maximilian II Josef (konung av Bayern) - Maximilian (kejsare av Mexico) - Maximilian I (tysk-romersk kejsare) - Maximilian II (tysk-romersk kejsare) - Maximilian Emanuel (prins av Württemberg)
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
709
Maximilian
710
vid westfaliska fredskongressen 1648 behålla
både kurvärdighet och Övre Pfalz. — Monogr.
av O. v. Schaching (1876).
2) Maximilian II Emanuel, den föreg:s
sonson, kurfurste (1662—11726). M. efterträdde
sin fader, Ferdinand Maria, 1679 och framstod
tidigt som dugande fältherre, bl. a. i kampen mot
turkarna vid Wien 1683. På grund av sonens,
kurprins Josef Ferdinands, arvsrätt till
Spanien indrogs M. i allians med Ludvig XIV av
Frankrike i det spanska tronföljdskriget (1701
—13). Genom sitt ställningstagande mot kejsaren
blev han förklarad i akt (1706). Han hade efter
nederlaget vid Höchstädt 1704 fördrivits från
sitt land, dit han först 1715 kunde återvända.
3) Maximilian III Josef, den föreg:s
sonson, kurfurste (1727—77). Han efterträdde
1745 sin fader, Karl Albert. M. nedlade ett
betydelsefullt arbete på att bringa ordning i
statsfinanserna och undervisningsväsendet; 1759
stiftade han vet.-akad. i München.
4) Maximilian I Josef (som kurfurste
M. IV J.), konung (1758—1825). M. blev 1795
regerande hertig av Pfalz-Zweibrücken och 1799
kurfurste av Bayern. Han slöt sig 1801 till
Napoleon, av vilken han blev fullständigt beroende.
Med Napoleons stöd gjorde M. betydande
landförvärv och lät 1806 utropa sig till Bayerns
konung. Då de stora nederlagen började för
Napoleon, slöt sig M. 1813 till den sista stora
koalitionen mot Frankrike och lyckades vid de
följ, frederna bevara sin ställning. M. hade stora
intressen för vetenskap och konst; 1808 stiftade
han konstakad. i München.
5) Maximilian II Josef, konung (1811
—64), den föreg:s sonson. Efter sin faders,
Ludvig I:s, abdikation tillträdde M. regeringen
det kritiska året 1848 och tillmötesgick i stor
utsträckning de konstitutionella reformkraven. Han
var avgjord motståndare till ett enat Tyskland
och sökte nära anslutning till Österrike. Varmt
vetenskapligt och konstnärligt intresserad, gjorde
M. en betydande organisatorisk insats i Bayerns
kulturella liv.
Mexico. Maximilian (Ferdinand Max),
ärkehertig av Österrike, kejsare av Mexico (1832
—67), yngre bror till kejsar Frans Josef I. M.,
som huvudsaki. hade konstnärliga och litterära
intressen, inträdde 1850 i österrikiska flottan, som
under hans chefskap (från 1854) förtjänstfullt
utvecklades. 1857—59 var han generalguvernör
över Lombardiet-Venetien. Efter några års
privatliv lånade han, uppmuntrad av sin gemål,
Charlotta av Belgien, sin medverkan till
Napoleon HI:s plan att upprätta ett kejsardöme i
Mexico och anlände till Vera Cruz 1864. M.
saknade förmåga att komma till rätta med de
mångskiftande svårigheterna i det oroliga landet, och
när han efter tre års ansträngningar icke längre
fick räkna på de franska truppernas stöd, föll
han i händerna på det republikanska partiets
ledare B. Juårez och arkebuserades. Hans lik
fördes till Österrike. — Litt.: Biogr. av J. L.
Blasio (1934); Bertita Harding, ”Kejsardrama i
Mexico” (sv. övers. 1945).
Tysk-romerska riket. 1) Maximilian I,
kejsare (1459—1519), var son till kejsar
Fredrik III och äktade 1477 Maria av Burgund; han
vann därigenom en god del av det burgundiska
väldet, vilket befästes genom frederna med
Frankrike i Arras 1482 och Senlis 1493. 1489
återvände M. till Tyskland, där han redan 1486 krönts
till romersk konung, och återtog 1490 det av
ungrarna erövrade Wien. S. å. blev han herre
över Tyrolen och samlade sålunda efter faderns
död habsburgska husets länder i en hand. Efter
Fredrik HI:s död 1493 övergick kejsarmakten
till M. Sedan Karl VIII av Frankrike 1494
infallit i Italien, biträdde M. den mot Karl riktade
ligan i Venedig 1495. På riksdagen i Worms s. å.
uppträdde tyska ständerna mot upplösningen i
riksförfattningen, evig landsfred påbjöds,
riks-kammarrätten inrättades, och för tillfället
pålades en allmän riksskatt. 1511 deltog M. i den
mot Frankrikes maktställning i Italien riktade
Heliga ligan; 1513 vann han framgångar i
Nord-frankrike med stöd av Nederländerna, där hans
omyndige sonson Karl var härskare. Till några
större samlade resultat ledde dock aldrig M:s
utrikespolitik. — M:s intresse för litteratur och
konst var livligt; han deltog i författandet av
allegoriska, självbiografiska verk i medeltida stil,
ss. ”Teuerdank”. Hans bekanta tillnamn ”den siste
riddaren” åsyftar hans böjelse för att
återuppliva det gamla riddarväsendets föreställningar;
samtidigt intresserade han sig för renässansens
nya livsform. — Litt.: H. Ulmann, ”M. I.” (2
bd, 1884—91); J. Strobl, ”Kaiser M:s I. Anteil
an Teuerdank” (1907).
2) Maximilian II, kejsare (1527—76), son
till kejsar Ferdinand I samt Anna av Böhmen
och Ungern. Han äktade 1548 sin kusin Maria,
kejsar Karl V:s dotter, och förde till nov. 1550
styrelsen i Spanien under tronföljaren Filips
frånvaro i Tyskland. 1562 blev M. romersk konung,
hyllades s. å. som konung av Böhmen och
kröntes 1563 till konung av Ungern. Efter
Ferdinands död 1564 blev M. kejsare. I det yttre
förblev M. katolska kyrkan trogen men medlade i
riket mellan katolikerna och den augsburgska
bekännelsens anhängare och medgav i sina
arvländer protestanterna trosfrihet. — Litt.: M:s
”Korrespondenz” är utg. av B. Bibi (2 bd, 1916
—21); R. Holtzmann, ”Kaiser M. II. bis zu
seiner Thronbesteigung” (1903).
Württemberg. Maximilian Emanuel,
prins (1689—1709), känd som ”prins Max” el.
”lille prinsen”, son till hertig Fredrik Karl av
Württemberg. Fylld av entusiasm för den
svenske hjältekonungen, begärde M. att få gå i svensk
tjänst och inträffade i mars 1703 i Karl XII:s
högkvarter i Okuniew vid Warszawa. M. vann
kungens speciella tillgivenhet, deltog vid dennes
sida med ungdomlig oförvägenhet i striderna i
Polen, räddade vid Grodno 1706 konungens liv,
slogs vid Holowczyn, Molatycze och Veprik,
utnämndes jan. 1709 till överste för Skånska
dra-gonreg., utmärkte sig genom lysande tapperhet
vid Poltava men tillfångatogs, fick tsarens
tillstånd att bege sig hem till Württemberg men
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
