Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Maner (sätt) - Maner (gudomligheter) - Mánes, Josef - Manessiska handskriften - Manet, Édouard - Manetdjur el. skivmaneter - Manetho - Manfred
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
477
Maner—Manfred
478
(eftersträvad) överdrift i framställning el.
komposition. Den, som ”förfaller till m.”, kallas m
a-n i e r i’s t el. maniererad.
Mäner (lat. mänes, de goda, även di manes,
de goda gudarna), eufemistisk benämning hos
forntidens romare på de gudomligheter, som
tänktes härska i underjorden (= di inf eri, de
nedre gudarna) el. dödsriket. De voro gravarnas
beskyddare och tänktes senare, särskilt under
kejsartiden, huvudsakligen som de bortgångnas
andar.
Månes [mä’-], Josef, tjeckisk konstnär
(1820—71). Han utförde en mängd teckningar
över tjeckiskt folkliv, illustrerade folkvisor och
Königinhofhandskriften, målade uttrycksfulla
porträtt och gjorde berömda allegorier över
månaderna på urtavlan å gamla rådhuset i Prag.
Genom sin nationella inriktning inledde M. den s. k.
tj eckiska renässansen.
Mane’ssiska handskriften, ett praktfullt
illuminerat medeltidsmanuskript, nu förvarat i
universitetsbiblioteket i Heidelberg. Handskriften
innehåller 7,000 strofer medelhögtysk lyrik av 130
minnesångare jämte 138 porträttminiatyrer av
dem. Texten har senast utgivits av F. Pfaff 1909;
hela handskriften utgavs 1927—29 i faksimile.
Manet [manä’], Édouard, fransk målare
(1832—83). M. var elev av Couture, ställde sig
tidigt oppositionell mot den akademiskt klassiska
konsten, företog studieresor till Holland, Italien
och Spanien, påverkades av Fr. Hals, Velasquez
och Goya. Bland hans tidiga verk äro
”Absint-drickaren” (1859; i Glyptoteket i Köpenhamn),
”Gatsångerska”, ”Tjurfäktning”, spanska typer
men även ”Den döde Kristus jämte två änglar”
samt ”Kej sar Maximilians arkebusering” (1867;
i Mannheims Kunsthalle). Häftig strid väckte
hans naketbilder ”Badet” — sedan kallad
”Frukost i det gröna” — 1863 och ”Olympia” s. å.
(båda nu i Louvren). M. representerade vid
denna tid en subjektivt målerisk uppfattning av
ganska revolterande art; han strävade efter att
återgiva kroppsformerna utan skuggverkan eller
modellering, uteslutande genom färgtoner, lagda
bredvid varandra. Efter 1870 ljusnade hans
färgskala högst betydligt. Nu tillkom hos honom ett
genomfört luft- och valörstudium, strävan att
återgiva solljuset, att ge intrycket av ett
färgfenomen. M. blev då en av de ledande
impressio-nisterna. Sina energiskt upparbetade grundsatser
tillämpade han på en mängd olika motiv, ofta
figurer el. grupper i friluft el. i rumsdager, porträtt,
moderna damer, men även landskapsstämningar.
Intet slag av motiv var för honom obetydligt, han
var bl. a. en mästerlig stillebensmålare. I saftiga,
fylliga färger och utsökta valörer målade han
brett och livfullt. Han utförde även förträffliga
akvareller, pasteller och raderingar. — M. var
länge omstridd, av hans till salongerna insända
målningar avvisades flera. Eftervärlden räknar
honom som en av 1800-talets klassiska mästare
och en av det moderna måleriets genombrottsmän.
— Litt.: Biogr. av J. Meier-Graefe (1912), J.-E.
Blanche (1924), A. E. Moreau-Nélaton (2 bd,
(1926), A. Tabarant (1932 och 1947), G. Jedlicka
(1941) och M. Florisoone (1947).
Manètdjur el. s k i v m a n e t e r,
Scypho-medüsae, en klass av nässeldjuren. Den
radiär-symmetriska kroppen är cirkelrund, skivlik med
en konvex rygg- och en konkav buksida, från
vars mitt det s. k. magröret hänger ned som
kläppen i en klocka. Alla vävnader äro geléartade
på grund av den stora vattenhalten, som kan
uppgå till nära 98 °/o av kroppsvikten. I den
nedre ändan av magröret ligger den kors formi ga
munöppningen, omgiven av långa, förgrenade och
med nässelkapslar besatta munarmar. Magröret
fortsättes i klockans inre av den rikt förgrenade
matsmältningsapparaten. I klockans vanl. flikiga
kant finnas balansorgan (statocyster) och enkla
ögon, varjämte ofta med nässelceller försedda
långa fångstarmar utgå därifrån. Nervsystemet
utgöres av åtta likaledes i klockans kant belägna
tentakelliknande nervcentra. Maneterna simma
genom rytmiska sammandragningar av en
muskel-ring på klockans undersida. Ur äggen utvecklas
ett fastsittande, polypliknande djur, strobila, som
i sin tur genom knoppning alstrar nya maneter
(generationsväxling). Några tillhöra djuphavet,
där de förekomma ned till ett djup av över 4,000
m. Alla nå rätt avsevärd storlek, somliga en
diameter av ända till 1 m. Vid Sveriges västkust
finnas den blåskimrande
blåklintsmane-ten, Cyanea palmstruchi, den i likhet med följ,
art under sommaren och hösten ytterst allmänna
gula el. röda bränn- el. h å r m a n e t e n, C.
capillata, med en diam, av intill V2 m och
nässel-batterier, som tillfoga även människan ytterst
kännbar sveda, och den nästan glasklara ö
ronman e t e n el. s j ö k a 1 v e n, Aurelia aurita,
som på hösten förekommer allmänt även i
Östersjön upp till Åland. — I stort sett likartad
byggnad som m. äga de små me du so r n a, som
utgöra könsgeneration av de fastsittande
polyperna el. hydroiderna, till vilken grupp även höra de
om m. erinrande, kolonibildande s i m p o 1 y p e
r-na el. sifonoforerna, t. ex.
bidevindseg-laren (se d. o. och Nässeldjur). Om kammaneter
se d. o.
Ma’netho (grek. Manetho), under Ptolemaios
II (omkr. mitten av 200-talet f. Kr.)
överstepräst och arkivarie vid solgudens tempel i
Helio-polis, härstammande från staden Sebennytos i det
egyptiska deltat. M. skrev för Ptolemaios’
räkning på grekiska en historia om Egypten från
äldsta tid intill dess erövring genom Ärtaxerxes
III 344 f. Kr.; därtill var fogad en systematisk
kronologi, vari de 30 dynastiernas (regenthusens)
inbördes ställning fixerades. Av M:s historieverk
ha blott några mindre fragment bevarats. Det
viktigaste av dessa innehåller en förteckning på
de särskilda regentätterna samt delvis även på
de särskilda faraonerna.
Manfred, konung av Neapel och Sicilien (1232
—66), legitimerad son till kej sar Fredrik II. M.
var 1250—52 sin halvbror Konrad IV :s
ståthållare i Italien och blev efter dennes död 1254
re-gent, valdes till konung i Neapel och Sicilien och
kröntes i Palermo 1258. M., som var en rikt ut-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
