Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Machiavelli, Niccoló - Machmätare (mack-), machmeter, machtalsmätare - Ma-chu - Machwerk, Mache - MacIver, Robert - Mack, bensinmack - Mackabéer (makkabéer)
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
311
M achmäta re—M ackabéer
312
italienska småstaternas durkdrivna och
hänsynslösa politik. I sitt mest bekanta arbete, ”11
prin-cipe” (skrivet 1513, tr. 1532; sv. övers. 1757,
1867 och 1914), ger han nyktra och realistiska
regler för furstens handhavande av krig och
diplomati. Kallblodigt bortser han här från alla
moraliska synpunkter och bedömer människan
efter hennes kraft (virtu) och hennes politiska
verk efter dess framgång. Alla medel äro tillåtna
till statens bästa. I ett annat arbete, ”Discorsi
sopra la prima decade di Tito Livio”
(Betraktelser över Livius’ första dekad; tr. 1532), framhöll
han, att en sådan statskonst även för en republik
är rätta medlet att vinna storhet och makt. Vad
han framför allt ville främja genom dessa läror
var det splittrade Italiens enande och befrielse
från utländska inkräktare. I slutet av ”11
prin-cipe” uppmanade han Lorenzo d. y. att ställa sig
i spetsen för samlingsverket, till vars
genomförande han påyrkade legotruppernas ersättande med
en nationell folkbeväpning. Denna av honom
särskilt omhuldade tanke utvecklade han ytterligare
i det betydelsefulla arbetet ”Dell’ arte della
guerra” (Om krigskonsten; 1521). Hans ”Istorie
fiorentini” (”M:s florentinska historia”, 1884)
bygger mest på tidigare källor men innehåller
även självständiga översikter av värde.
Redan under 1500-talet vann M:s
statsuppfatt-ning uppmärksamhet, och för en mängd furstar
voro hans skrifter uppskattade läroböcker. Ä
andra sidan framkommo många stridsskrifter,
särskilt mot ”11 principe”. Fredrik II t. ex.
fördömde i en ungdomsskrift, ”Antimacchiavell”, på
det skarpaste M :s omoraliska läror. Det har
efter hand erkänts, att M:s politiska skrifter
utövat ett utomordentligt stort inflytande på
statsvetenskapen, till vars empiriska behandling han
gav uppslaget. — Illslug och samvetslös
statskonst i allmänhet har efter M. kallats
machia-v e11 i s m.
Litt.: P. Villari, ”La storia di Nicolo M. e
de’ suoi tempi” (1877—82); Fr. Meinecke, ”Idee
der Staatsräson in der neueren Geschichte”
(1925); V. Marcu, ”M.” (1937; sv. övers. 1939);
A. Brenna, ”M:s politiske teori” (1943); L. von
Muralt, ”M:s Staatsgedanke” (1945); G. Ritter,
”Die Dämonie der Macht” (6:e uppl. 1948).
Machmätare [ma’k-] (även m a c k-), m a c
h-m e t er, machtalsmätare,
flygplansinstru-ment för indikering av flygplans kritiska
hastighet, d. v. s. när någon del av flygplanet närmar
sig ljudhastigheten.
Ma-chu, se Huang-ho.
Machwerk [ma’kvärk], Mache, ty.,
fuskkonstverk utan estetiskt värde.
Maclver [maki’vo], Robert Morrison,
skotsk-amerikansk sociolog (f. 1882), prof, i
statskunskap vid Univ. of Toronto 1915, i
sociologi vid Barnard’s College, Columbia Univ., New
York, 1927 och därjämte Lieberprof. i statsfilosofi
och sociologi vid Columbia Univ. från 1929.
M. har givit utmärkta översikter av det
moderna samhället i dess olika aspekter och av
den moderna staten samt av samhällsvetenskapens
metodproblem. Demokratiens och de mänskliga
rättigheternas problem tar M. upp i ”The ramparts
we guard” (1950) samt i en mängd arbeten, vilka
han på uppdrag av The Institute for Religious
and Social Studies har redigerat och medverkat
i, bl. a. ”Learning and world peace” (1948), ”The
more perfect union” (1948), ”Great expressions
of human rights” (1950).
Mack (av oklart ursprung), bensinmack,
bensinpump med automatisk mätapparat.
Mackabéer (makkabéer), judisk
prästsläkt, som blivit berömd därigenom, att den
avskaffade det syriska herraväldet och för en kort
tid återställde den judiska staten i en omfattning,
som erinrade om Davids tid. Släkten kallas även
hasmonéer efter Asamonaios, enl. Josefos
ättefader till den berömde Mattatias (se nedan).
Först dennes son Judas uppträder under namnet
makkabaios; det blev sedan den vanliga
beteckningen på alla släktens medlemmar.
Anledningen till m:s uppträdande var
Antio-chos Epifanes’ brutala försök att utrota den
judiska religionen (168 f. Kr.). Av judarna nöjde
sig de fromma (hasidim, asidéerna) med ett
passivt motstånd, men Mattatias i Modein
höjde upprorsfanan. Mattatias dog snart, men
kampen fortsattes av hans söner, av vilka Judas
Mackabeus blev de kämpandes ledare. Han
lyckades besegra flera syriska fältherrar och
intog Jerusalem med dess tempel, som (dec. 165)
renades och fick sin gamla judiska kult återställd.
Efter Antiochos Epifanes’ död måste syrerna på
grund av tronstridigheter bevilja judarna
religionsfrihet. Snart uppblossade dock striden åter,
och Judas tillfogade 161 den syriske fältherren
Nikanor ett avgörande nederlag. Men året därpå
dukade hjälten under. Ledningen övertogs då av
Judas’ bror Jonatan, vilken genom
förslagenhet och smidighet förstod att begagna sig av
tronstridigheterna i Syrien, så att han 153 blev
utnämnd till överstepräst. M. hade börjat som trons
och de frommas försvarare; sedan de blivit
överstepräster och världsliga furstar, närmade de sig
i stället sadducéerna. Urartningen i världslig
riktning framträdde tydligt i den tredje brodern S
i-m o n s historia samt under dennes son
Johannes Hyrkanos, vilken förde lyckliga krig
men samtidigt alltmer skilde sig från de fromma
(som numera kallade sig ”fariséer”). Hans äldste
son, J u d a, som kallade sig Aristobulos,
antog titeln konung. Aristobulos’ bror
Alexander Jannai var en rå och vällustig tyrann.
Hans änkedrottning, Alexandra, gynnade det
fariseiska partiet, översteprästämbetet hade hon
överlämnat åt sonen Hyrkanos II. Men efter
hennes död uppstodo stridigheter mellan denne
och hennes andre son, Aristobulos II, som
hyllade sadduceiska tänkesätt. Nu inblandade sig
ståthållaren i Iduméen Antipatros och tog
parti för Hyrkanos. Av dessa inbördes strider
begagnade sig Pompeius (år 63) och tog landet
under romarnas skydd, och judarna blevo nu
skattskyldiga under Rom. Antipatros och hans
son Herodes (den store) förde spiran över
judarna under Roms överhöghet. Ar 40 tillvällade
sig Aristobulos II :s son Antigonos hasmoné-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
