Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Lövsångarsläktet - Lövträd - Lövtäcke - Lövtäkt - Lövverk - Lövvivlar - Lövånger - Löväng
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
297
Lövträd—Löväng
298
Lövsångare, Phylloscopus trochilus. Ur ”Våra fåglar
i Norden”.
14 cm lång. Benen äro ljusbruna. Den vistas
i lövskog över hela landet, häckar på marken
och är en av Sveriges allmännaste fåglar.
Sången är ej omväxlande men behaglig.
Gransångaren el. gransmygen, Ph. collybita
abietina, skiljer sig från lövsångaren bl. a.
genom mörkbruna ben. Den vistas mest i granskog;
förekommer i n. Sverige ned till n. Uppland
och Vänern. Boet lägges vanl. lågt ned i en
tät buske. Grönsångaren el.
skogs-sångaren, Ph. sibilatrix, liknar lövsångaren
men är mer gulaktig; förekommer i lundar i s.
och mellersta Sverige och vistas vanl. i
trädkronorna.
Lövträd, övervägande till tvåhjärtbladiga fam.
hörande vedväxter, vilkas blad — till skillnad
från barrträdens i regel styva, nålformiga och
fleråriga — mestadels äro tunna och plattade
(löv), i kallare trakter leva endast en
vegetationsperiod och mot hösten avfalla, varefter på
våren nya blad framkomma. I varmare klimat,
och undantagsvis i kallare, t. ex. hos järnek och
murgröna, äro bladen vanl. vintergröna och ofta
fleråriga. Bladfällning förekommer dock
stundom hos tropikernas 1. vid inträdet av
torrperioden och även, ehuru ej bunden vid särskilda
årstider, i tropiska regnskogar.
Lövtäcke, det bladlager, som täcker marken
i skogarna och under inverkan av organismer
ombildas till humus. I bokskog kräver omsättningen
1 Va år, i ekskog mindre än 1 år. Genom 1.
återföras till jorden mineral- och näringsämnen, ss.
kali, fosfat och nitrat samt, särsk. rikligt, kalk
och kiselsyra.
Lövtäkt, lantbr., skörd av löv, särsk. av asp,
björk och ask, stundom även av al, för
foderändamål (löv foder). Kvistarna skördas på
eftersommaren, medan löven ännu äro helt gröna,
hopbuntas och torkas. Under normala tider
skördas löv endast i ringa omfattning som foder åt
får och getter.
Lövverk (fr. feuillage’), blad- el. växtornament,
mer el. mindre stiliserat, som förekommer som
prydnadselement i olika konststilar. Så kallas
ibland även ett som bladornament (ofta akantus)
utbildat hjälmtäcke.
Lövvivlar, zool., se Vivlar.
Lövånger. 1) Kommun i Västerbottens mell.
domsaga, på kusten, s. om Skellefteå; 563,88 km2,
4,626 inv. (1952). Huvudbygden med stora byar
ligger i en sjörik sänka innanför ett höglänt
kustbräm, där Bjuröklubb (se d. o.) bildar
länets östligaste udde. Fisklägen: Kallviken och
Kräkånger. 5,460 har åker. Om kyrkan se L.2).
Pastorat i Luleå stift, Västerbottens n. kontrakt.
— Litt.: ”L.”, utg. av C. Holm och G. Holm
(2 bd, 1942—49).
2) Municipalsamhälle (sedan 1937) i L.i), vid
sjön Gärdefjärden; i,96 km2; 512 inv.
(i953)-L. omfattar kyrkbyn med dess karakteristiska
kyrkstad, bestående av 164 anspråkslösa
träbyggnader från 1800-talet (några 1700-talsstugor).
Före saneringen och konserveringen i början på
1940-talet räknade den över 300 hus; den
vårdas nu av L:s hembygdsfören. Kyrkan av
gråsten med stjärnvalv av tegel uppf. omkr. 1500,
tillbyggd i v. 1649. Krucifix jämnårigt med
kyrkan. Flera senmedeltida träskulpturer förvaras i
Skellefteå museum. I L. finnas apotek och
provinsialläkare.
Löväng. Den typiska 1. är en gles,
parklik-nande lövskog med ”ädla lövträd” (ek, ask, lönn,
lind, alm) ingående i trädbeståndet. Småträd som
rönn, oxel, hägg, samt en mängd buskar (hassel,
hagtorn, olvon, m. m.) utfylla och avrunda
trädgrupperna, mellan vilka breder sig en
ängsvegetation med rik och skiftande örtflora. L. är
vackrast utbildad vid kusten på kalkrik mark
(Gotland, Öland, Roslagen, Åland) och har
flo-ristiskt en viss torrvarm prägel. Bland
utmärkande örter ingå särskilt på Gotland och Öland
en rad orkidéer och i Roslagen t. ex. den
blågula ”svenska soldaten” (Melampyrum
nemoro-sum), vårärten (Lathyrus vernus) och den
ståtliga flockblomstriga spenörten (Laserpitium
lati-folium). Till den typiska 1. ansluta sig
artfatti-gare typer med samma parkliknande fysionomi,
t. ex. i yttre skärgården och uppåt Norrland,
utan hassel och ofta utan något ”ädelt lövträd”.
— L. är i stort sett en kulturprodukt,
framkallad genom slåtterbruk och betning på
ängsområ-dena. Den naturliga utvecklingen går mot
tätare vegetationstyper, t. ex. lundar el. 1
und-d ä 1 d e r (slutna vårörtlövskogar). I s. Sveriges
bördigaste trakter, där 1. fordom utgjort en
dominerande vegetationstyp, ha de i stor
utsträckning fått lämna rum för åker och äng. I andra
fall ha 1. försvunnit på gr. av invandring av bok
och gran, som förkvävt de ädla lövträden. —
Litt.: M. Sjöbeck, ”Lövängskulturen i
Sydsverige” (i Ymer, 1933).
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
