Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Löwenhielm, ätt - Löwenhielm, 1. Carl Gustaf - Löwenhielm, 2. Gustaf - Löwenhielm, 3. Carl - Löwenhielm, 4. Carl Gustaf - Löwenhielm, 5. Harriet - Lövenskiold, ätt - Lövenskiold, Severin - Löwenström
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
291
Lövensldold—Löwenström
292
med L.3) 1861. Till den alltjämt fortlevande
adliga ätten hörde L.5).
1) Carl Gustaf L., greve, kanslipresident
(1701—68). L. inträdde tidigt på domarbanan
och gjorde sig från 1738 bemärkt inom
hattpartiet. Han blev 1741 revisionssekr. och gjorde en
snabb karriär: justitiekansler 1747, president i
Svea hovrätt 1750, riksråd 1751. Synnerligen
skicklig ämbetsman och mer känslig för
växlande tidsförhållandens krav än för konsekvens
och partitrohet samt därtill ekonomiskt
egennyt-tig till en grad, som väckte även den toleranta
samtidens uppmärksamhet, blev han snart en av
rådets främsta män men nådde å andra sidan
aldrig en verkligt obestridd auktoritet. Efter att
redan vid den Åkerhielmska krisen 1747 ha
avlägsnat sig ifrån den extrema hattpolitiken
medverkade han tveksamt till den olyckliga
krigsförklaringen mot Preussen 1757. Tack vare sin
försiktighet undgick han att dragas med i hattarnas
fall 1760—65 och kom att räknas till mössorna.
Han blev 1761 ordf, i lagkommissionen samt
efter partiskiftet 1765 kanslipresident och ledde
omsvängningen från franskt till engelskt
förbund (1766).
2) Gustaf Carl Fredrik L., den föreg:s
sonson, greve, militär, diplomat (1771—1856). L.
trädde tidigt i krigstjänst, deltog bl. a. i 1788
—90 års krig samt gjorde en snabb och lysande
militär karriär. Vid krigsutbrottet 1808
utnämndes han till stabschef vid finska armén, en post,
som han med stor skicklighet beklädde, tills han
i träffningen vid Pyhäjoki svårt sårad föll i
rysk fångenskap. Efter tronföljarvalet 1810 blev
han en av Karl Johans mest förtrogna militära
medhjälpare och tjänstgjorde som
generaladjutant under samtliga fälttågen 1813—14. Jämsides
med sin militära tjänst hade L. tidigt fått
viktiga diplomatiska uppdrag och utnämndes 1816
till minister i Wien samt 1818 till minister i
Paris, där han kom att stanna, ända tills han
några månader före sin död rappellerades. Som
innehavare av denna viktiga ministerpost under
växlande politiska regimer visade L. en utmärkt
diplomatisk talang. 1826 utnämndes han till
general. L., som var strängt konservativ och
mycket rojalistisk, hörde till riddarhusets mest
uppmärksammade och originella talare.
3) Carl Axel L., den föreg:s bror, greve,
militär, diplomat (1772—1861). L. gjorde en
snabb militär karriär och utnämndes 1811 till
regementschef samt redan 1814 till
generallöjtnant. Vid hovet avancerade han till
överstekam-marjunkare 1818. Som minister i Petersburg 1812
—18 lade L. den diplomatiska grunden till ”1812
års politik” samt var svensk representant vid
Wienkongressen 1814—15. Under Sandels’
frånvaro var L. 1819—22 t. f. ordf, i Krigskollegium,
där hans administrativa begåvning fick göra sig
gällande. 1826 blev han en av rikets herrar. 1822
—39 var L. statsråd. Som sådant torde han ha
ägt ett ganska ringa inflytande men uppträdde
vid några tillfällen på riddarhuset som en
tem-peramentsfull försvarare av Karl Johans politik.
L:s ”Min lefvernes beskrifning” utgavs 1923; jfr
art. i Hist. Tidskr. 1925 (av J. Feuk och L.
Tingsten).
4) Carl Gustaf L., de föreg:s kusins son,
greve, militär och diplomat (1790—1858). Han
deltog i kriget mot Napoleon, blev ryttmästare
1815, överstelöjtnant och chef för kronprinsens
stab 1818, ministerresident i Turkiet 1824—27,
generallöjtnant 1826, envoyé i Wien 1827—42,
tillika i München från 1828, generalmajor 1835,
landshövding i Göteborgs och Bohus län 1843,
generallöjtnant 1844, generalbefälhavare i 3:e
militärdistriktet 1847, chef för de svensk-norska
trupperna på Fyn 1848, avsked 1856. L:s
efterlämnade ”Minnen” utgåvos av dottern Natalie
Rosensvärd (3 bd, 1927—29).
5) Harriet Augusta Dorotea L ö
wen-h j e 1 m, författarinna (1887—1918). Några år
studerade hon konst hos Wilhelmson samt vid
Konsthögsk. Ett
delvis av henne själv
verkställt urval
”Dikter med dem
tillhörande teckningar” utgavs
postumt 1920; en
fylligare samling
likaledes illustrerade
”Dikter” med inledn. 1927
(9:e utvidgade uppl.
1949). Dikternas
originalitet har stundom
överdrivits; några ge
emellertid okonstlade
och gripande uttryck
för trötthet,
ensamhets
känsla el. en ung själs kamp med dödstanken;
en blandning av aristokratisk behärskning och
harmlöst flickaktigt raljeri utmärker dem även.
L:s teckningar vittna om humor och fantasi.
— Litt.: Elsa Björkman-Goldschmidt, ”H. L.”
(1947).
Lövenskiold [-skjål], norsk-dansk ätt.
Stamfadern Herman Leopoldus (d. 1696),
köpman i Bremen, bosatte sig i mitten av 1600-talet
i Oslo. Hans son Herman Leopoldus d. y.
(1677—1750) blev ägare av betydliga jordagods
och bergverk samt upphöjdes 1739 i danskt adligt
stånd under namnet L.
Severin L., norsk statsman (1777—1856).
Han var 1803—13 amtman i Bratsberg amt.
Under krigsåren ägnade han sig ivrigt åt försvaret
av sitt amt. 1814 deltog han i
riksförsamlingen på Eidsvoll, där han tillhörde greve Wedels
meningsfränder i fråga om Norges förening med
Sverige. I nov. s. å. utnämndes L. till
statsråd men tog avsked 1817. 1828 blev han norsk
statsminister i Stockholm. Då han 1836 icke
protesterat mot konungens åtgärd att upplösa
stortinget, ställdes han av detta inför riksrätt och
dömdes att böta 1,000 speciedaler. Han begärde
då sitt avsked, men detta vägrades honom. 1841
utnämndes han till Norges ståthållare och
kvarstod som sådan ända till maj 1856. L. var en
karaktärsfast, utpräglat konservativ personlighet.
— Litt.: O. Gjerlöw, ”Stattholder S. L.” (1948).
Löwenström, se Anckarström.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
