Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Lönnberg, Einar - Lönnbohm - Lönnbränning - Lönneberga - Lönnern - Lönnrot, Elias
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
277
Lönnbohm—Lönnrot
278
bratavd. 1904—32. L:s
första vetenskapliga produktion
berörde bandmaskar, och han
publicerade även arbeten om
skorpioner, bläckfiskar m. fl.
ryggradslösa djur, innan han
efter utnämningen till
intendent vid Riksmuseet
huvudsaki. kom att ägna sig åt
vertebrater. På detta område
publicerade L. talrika avh.
om systematiska, anatomiska
och djurgeografiska problem
hos fiskar, kräldjur, fåglar
och däggdjur. Hit höra ”On
the structure and anatomy
of the muskox” (1900),
”Studies on ruminants” (1901),
”African clawless otters”
(1908), ”Mammais collected
by the Swedish zoological
expedition to British East
Africa” (1912), ”Atlas over djurriket” (1913),
”Sveriges ryggradsdjur” (3 bd, 1914—15),
”Sveriges vatten och dessas invånare” (1923),
”Sveriges jaktbara djur” (s. å.), ”Origin of the North
American ornithic fauna” (1928), ny uppl. av
M. och W. v. Wrights ”Svenska fåglar” (1929),
”The development and distribution of the African
fauna in connection with climatic changes” (s. å.),
och ”Svenska fåglars flyttning” (1935). — L.
intog en ledande ställning inom jakt- och
fiskevård, naturskydds- och jaktlagstiftning och var
längre tider ordf, i Svenska jägarförbundet och
Svenska fiskevårdsförbundet. I samband härmed
utgav han en rad
skrifter om
försvinnande svenska
djurarters talrikhet i olika
skeden och deras nuv.
utbredning i landet.
1906 grundade L.
tidskr. Fauna och
flora, som han
redigerade till sin död. — L.
företog flera
forskningsresor: till Florida
1892—93, Kaspiska
havet 1899 och
Brittiska Östafrika 1910
•—u. Vid tillkomsten
av Riksmuseet tog L. ledande del; han var längre
tider preses och v. preses i Vetenskapsakad. och
1925—42 prefekt för Kristinebergs zoologiska
station.
Lönnbohm, se Leino.
Lönnbränning, olovlig tillverkning av
brännvin, har på grund av den särskilt stora frestelse
för vinningslystnaden och spritbegäret den
innebär ansetts böra beläggas med avskräckande
påföljder (böter 300—3,000 kr; vid återfall
fängelse el. intill 5,000 kr böter). Därjämte skall
lönnbrännaren erlägga tillverkningsskatt efter ett
högt beräkningssätt. De använda redskapen
förverkas. Av böter och förverkade redskaps värde
Allmän lönn, gren med blommor (t. v.) och gren med frukter.
får Kronan V3; 2/s användes till uppmuntran av
nitiska spritpoliser.
Lönneberga, kommun i Kalmar län, Sevede
och Tunaläns domsaga, Aspelands hd, på
höglandet s. v. om Vimmerby, 91,26 km2; 2,083 inv.
(1952). Tätorter: Lönneberga (304 inv.
1951) och Silverdalen (1,028 inv.). Vid
Bäckfall, Albert Engströms födelsehem, finnes
en minnessten. 820 har åker.
Brusafors-Hälle-fors ab. (se d. o.) har i L. pappersbruk m. m.
Nuv. kyrkan uppf. 1870. Pastorat i Linköpings
stift, Aspelands kontrakt.
Lönnern, sjö, se Lönern.
Lönnrot, Elias, finsk samlare och utgivare
av folkdikt (1802—84), son till en fattig
sockenskräddare i Nyland. Efter stora umbäranden blev
han student i Åbo 1822, samtidigt med Runeberg
och Snellman, avlade med. lic.-examen 1832 och
blev 1833 provinsialläkare i Kaj ana.
Läkarba-nan var för L. blott ett levebröd. Tidigt hade
han funnit sin livsuppgift: att samla finsk
folkdikt. Redan i gradualdisputationen ”De
Väinä-möine” (1827) framställde han sin uppfattning,
att Väinämöinen var en centralgestalt i den
finska folkdikten, vilket sedan blev
bestämmande för hans sammanställning av Kalevala. Även
hans disputation för med. doktorsgrad behandlade
ett folkloristiskt ämne: ”Om finnarnes magiska
medicin” (1832; ny, omarb. uppl. 1842).
Sommaren 1828 företog L. en vandring till
finländska Karelen för att uppteckna dikter; resultatet
av denna färd var hans publikation ”Kantele”
(fyra h. 1829—31), avsedd som läsning för
folket. Somrarna 1831—34 företog han nya
vandringar, som utsträcktes till ryska Karelen, där
han vann en mycket stor skörd. 1835 utgav
Finska litteratursällskapet första delen av den
av L. redigerade samlingen episka folkdikter
Kalevala (2:a delen utkom 1836). En med
nytillkommet material väsentl. utvidgad uppl. utgav
han 1849. De lyriska dikter och ballader han
samlat utgåvos 1840 i ”Kanteletar”, följda av
samlingar av ordspråk, 1842, och gåtor, 1844.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
