Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Luther, Martin
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
177
Luther
178
till lutherdomen och gjorde L. till en ur statens
lika väl som kyrkans synpunkt fågelfri brottsling
för återstoden av sitt liv.
På Wartburgs slott vistades L. i 10 månader
som ”junker Jörg”. Här tillkom en samling
predikningar på modersmålet, vanl. känd under
namnet ”Kyrkopostillan”, förra hälften. Främst stod
dock hans översättning av N. T. till tyska, utg.
i sept. 1522, genom sitt språk en av hörnstenarna
i den tyska odlingens historia. I Wittenberg hade
behovet av en ny evangelisk församlings- och
gudstjänstordning framkallat en kris.
Melanch-thon förlorade ledningen till Karlstadt och den
spi-ritualistiska grenen av reformationsrörelsen. Då
begav sig L. i mars 1522 trots kurfurstens
förbud till Wittenberg och lyckades genomföra sin
organisationsprincip: evangelium är frihet och ej
lag; behåll det gamla, tills människorna äro så
undervisade, att det nya utan skada och tvång
kan införas. Närmast visade sig detta i ordnandet
av evangelisk gudstjänst på den historiskt givna
grunden men med borttagande av magiens och
offertankens moment, vilken steg för steg
utvecklades genom L:s liturgiskt rikare ”Formula
missæ” (1523) fram till hans snävare ”Deutsche
Messe” (1526). L. flyttade gudstjänstens
tyngdpunkt från det som synes till det som höres,
gudsordets förkunnelse på modersmålet till den
personliga trons uppväckande och stärkande.
Lek-mannaförsamlingen skulle aktivt deltaga
genom psalmsång. L. själv blev här banbrytande
genom sin psalmdiktning 1523—24. —
Bredvid gudstjänsten stod religionsundervisningen.
I sin ”Betbüchlein” (1522) gav L. den även
pedagogiskt omvälvande ansatsen till evangelisk
undervisning av ungdomen, och skriften ”Till alla
rådsherrar och städer i Tyskland att upprätta . . .
kristliga skolor” har genom att göra
undervisningen till det borgerliga samhällets plikt och
kräva allmän skolgång för både gossar och flickor
betecknats som en av de betydelsefullaste
böckerna i världshistorien. Då bondeuproret (1524—25)
utbröt, tog L. först parti för böndernas mera
måttfulla krav; men när de under påverkan av
Müntzers radikala spiritualism (som L. 1524
bekämpat i den betydande skriften ”Wider die
himmlischen Propheten von den Bildern und
Sakrament”) fördes till blodiga våldsdåd, utsände L.
mot dem en skrift, ”Wider die mörderischen...
Rotten der Bauern” (1525), där den
gammaltestamentliga straff- och hämndreligionen på ett
olyckligt sätt bröt igenom. —- Efter bondeupproret
fick L. tid att besvara ett angrepp av Erasmus,
som skrämts av reformationens radikala
följdföreteelser och ej kunde följa L:s ”av nåd allena”.
Gentemot Erasmus’ ”De libero arbitrio diatribe”
(1524), som betonade kyrkoauktoriteten och den
sedliga prestationens förtjänst, skrev L. 1525 ”De
servo arbitrio” (sv. övers. 1925). I det fulla
beroendet av Gud fann L. vägen till den verkliga
friheten. — Med 1526 kunde han åter ägna sig
åt det evangeliska organisationsarbetet; det gällde
nu kyrko- och församlingslivet. Redan 1525 hade
han begynt ordinera evangeliska präster; och mitt
under upprorets faror hade han brutit celibats-
tvånget och bidragit att grunda det evangeliska
prästhemmet genom att ingå äktenskap med
Katarina v. Bora. L:s ofta sprudlande humoristiska
inlägg vid det sällskapliga umgänget samlades
efter hans död till de berömda ”Tischreden”
(senast utg., i 6 bd, 1912—21). Sitt arbete på hela
bibelns översättning och sitt skriftställarskap
bedrev L. fortfarande med oerhörd kraft. Under
1520-talets senare hälft framträdde särskilt hans
inlägg i striden med Zwingli, ”Dass diese
Wor-te . . . noch feststehen” (1527) och ”Bekenntniss”
(1528), där hans religiösa patos var att hävda
Guds verkliga gåva i nattvarden. Främst upptogs
han dock av att nyordna kyrkostyrelsen och
församlingslivet i Sachsen i samband med en stor
kyrkovisitation 1527—29. L. nödgades här trots
sitt ideal om en självstyrande evangelisk kyrka
överlämna högsta kyrkoledningen åt kurfursten,
varigenom det tysk-luterska statskyrkodömet
grundlädes. Mest bekant är visitationen därför,
att L. som hjälpredor till bättre undervisning
våren 1529 utgav både en utförlig bok för
prästerna, Luthers stora katekes, och en ledtråd för
barnundervisningen i hemmet och skolan, Luthers
lilla katekes. — Då det politiska läget krävde
sammanhållning mellan alla evangeliska, lyckades
lantgreven Filip och Strassburgs reformator Bucer
få till stånd ett religionssamtal i Marburg okt.
1529 mellan L., Zwingli och deras främsta
medhjälpare. L. motsatte sig icke en för båda parter
antagbar formulering rörande nattvarden;
ut-jämningsförsöket misslyckades dock till sist. Till
riksdagen i Augsburg 1530 mötte de evangeliska
splittrade. L. kunde som aktförklarad ej medfölja
dit utan fick stanna på fästet Koburg, varifrån
han dock medverkade att hindra den
Melanch-thonska kompromisspolitiken. När riksdagen i
Augsburg sprängdes, övertog snart
Schmalkal-diska förbundet det yttre försvaret av
reformationen, och L. kunde mera odelat ägna sig åt sin
exegetiska och praktiskt religiösa verksamhet.
1531 begynte han sin yppersta föreläsningsserie,
över Galaterbrevet, vilken räckte till 1535. Under
en sjuklighetstid höll L.- 1532 i sitt hem de
predikningar, varur huspostillan framgick. 1534
kunde han äntligen med flera medarbetares hjälp
föra hela bibelöversättningsverket till fullbordan.
1536 utarbetade L. på sin kurfurstes uppdrag en
ny antikatolsk bekännelse, vilken utgavs 1538 och
småningom fick officiell prägel och symboliskt
anseende under namn av Schmalkaldiska
artiklarna. Förhandlingarna om ett allmänt
konsilium förde L. till ett nytt stort arbete, den
för hans uppfattning av kyrkan synnerligen
viktiga ”Von den Conciliis und Kirchen” (1539).
L:s sista årtionde blev en nästan oavbruten
kamp mot sjukdomar och lidande. Begynnande
splittring bland de evangeliska förde L. 1537 in
i den antinomistiska striden med Agricola. 1539
—40 indrogs han i frågan om lantgreve
Filips av Hessen dubbeläktenskap, där reminiscenser
av L:s nominalistiska teologi förledde honom och
Melanchthon att enl. katolsk biktpraxis genom
biktråd medge dispens för ett hemligt
tve-gifte; härför fick L. lida mycken smälek och
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
