Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Luther, Martin
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
175
Luther
176
församlingsbor. Själasörjarens plikt drev då fram
honom. 31 okt. 1517, dagen före relikfesten, anslog
han på latin 95 teser om avlaten på
universitetsan-slagens vanliga plats på norra slottskyrkodörren
med inbjudan till akademisk disputation. Teserna
förnekade ej avlaten utan kritiserade blott
krämarnas missbruk och den folkliga föreställningen,
att man genom avlat kunde vinna syndaförlåtelse.
Denna fås allenast genom ånger och bot inför
Gud och är en gåva av Gud. Därmed framfördes
en helt ny botlära, som sprängde sönder det
viktigaste katolska sakramentet och profeterade om
den troendes direkta väg till Gud. Teserna
översattes och spredos med utomordentlig hastighet
över Tyskland och stora delar av Västeuropa.
Påvedömets hela maktställning i folkmedvetandet
hotades på en särskilt utsatt punkt. Därför måste
L. tystas. Det skulle ske med ordensdisciplinens
hjälp å augustineremiternas generalkapitel i
Heidelberg april 1518. Kurfurst Fredrik begynte nu
sin sega kamp för L. genom att ge honom fri
lejd, och vid kapitlet vann L. efter en disputation
orden på sin sida. Han utvecklade vidare sin
ståndpunkt bl. a. i ”Resolutiones” (1518). Emellertid
hade dominikanorden gripit in och fått
kardinal-protektorn för Norden, Pucci, att anställa en
in-kvisitionsprocess mot L. i juni 1518. Men man
övergav i ivern snart det ordinarie
processförfarandet och tillgrep det vid notoriskt kätteri tillåtna
”summariska förfarandet”. Utan något hörande
av L. fällde påven Leo X domen: skyldig. Den
påvlige legaten vid riksdagen i Augsburg,
Caje-tanus, fick i uppdrag att försäkra sig om L:s
person. L. fick kallelse till Augsburg och reste, ehuru
han väntade sig döden. Men Fredrik förstod att
hindra L:s omedelbara häktande; och då
Caje-tanus i förlitande på sin teologiska och kyrkliga
auktoritet inlät sig i diskussion med L., visade
sig denne överlägsen i sakkunskap och orubblig.
Fredrik hjälpte L. att i nattlig flykt rädda sig
åter till Wittenberg. Betydelsen av samtalet i
Augsburg blev, att L. nödgades fasthålla sin
evangeliska övertygelse även emot påvens auktoritet.
En paus i aktionen mot L. inträdde i samband med
kejsar Maximilians död jan. 1519; påven behövde
kurfurst Fredriks bistånd vid kejsarvalet, och
påvlige nuntien Miltitz företog sig på eget bevåg
att söka stifta fred med L. Men när Karl V valts
till kejsare med Fredriks stöd (juni 1519), fanns
för Leo X ej längre något intresse att skona L.
Samtidigt begynte även den genom Johann Ecks
teser mot Karlstadt framkallade disputationen i
Leipzig, där L. 4—14 juli hade ordet. Driven av
sitt sanningskrav, medgav här L., om också under
inre ångest, som svar på Ecks anklagelse för
husitism, att några av Hus’ satser voro kristliga,
ehuru de fördömts av ett kyrkomöte. Därmed bröt
han med hela det medeltida kyrkosystemet och
blev ur katolsk synpunkt verklig kättare. Han
gick nu också fram som medveten reformator i en
rad skrifter, där hans folkliga framställning helt
bröt igenom och där han visade en väldig litterär
överlägsenhet över motståndarna och en
fruktansvärd förmåga av ironi, humor och vrede.
Humanismen gav honom medhjälpare, som kunde
utfor
ma och utbreda hans tankar, främst Melanchthon,
samt konstnärer, som kunde illustrera den nu
oerhört svällande flygskriftslitteraturen, ss.
Cra-nach, Dürer och Holbein. Leo X satte i gång en
ny kätteriprocess, som under medverkan av Eck
och dominikanerna i Louvain och Köln ledde till
den av påven 15 juni 1520 undertecknade bullan
”Exsurge Domine”. Här fördömdes 41 kätterska
satser av L., och en vidsträckt bokcensur påbjöds;
L. själv hotades med bann, om han ej inom 60
dagar återkallade. Eck och Aleander skulle som
inkvisitorer genomföra bullan.
Under tiden hade L. ytterligare utvecklat sitt
”kätteri” i en rad särskilt betydelsefulla skrifter.
I aug. 1519 kom hans berömda s. k. lilla
kommentar till Galaterbrevet, i början av 1520 ”Vom
Papsttum zu Rom” (med L:s nya kyrkobegrepp:
den osynliga enheten av alla på
Kristus troende, som finnes överallt, där
evangelium är verksamt) och ”Sermon von guten
Werken” (central för L:s etik), i aug. 1520 ”An
den christlichen Adel deutscher Nation von des
christlichen Standes Besserung” (L:s stora
kyrko-politiska stridsskrift, med proklamerande av ”det
allmänna prästadömet” och kullstörtande av
kyrkans supremati över staten och påvens över
kyrkan; sv. övers. 1917) och i okt. s. å. ”De
cap-tivitate babylonica ecclesiæ preludium” (det
avgörande hugget mot katolska kyrkans livsnerv,
sakramentsmagien; sv. övers. 1928). En
uppmaning från L:s orden att göra ett sista försök till
stridens utj ämning förmådde honom att i okt. 1520
lägga fram grunddragen av sin åskådning i en
liten opolemisk skrift till Leo X, ”Von der
Frei-heit eines Christenmenschen” (senaste sv. övers.
1929).
Samtidigt anlände till Wittenberg ett ex. av
bannhotbullan. L. svarade med att 10 dec. 1520,
utanför Wittenbergs stadsport, bränna
påvekyrkans kanoniska lagböcker och en avskrift av
bullan. Därmed bröt L. offentligen med kyrkans
rättsreligion, förtjänstsedlighet och påvelydnad.
Påven svarade med det definitiva bannet över L.
och hans anhängare, kurfurst Fredrik, Hutten
m. fl.; tyske kejsaren skulle verkställa domen.
Men humanisterna, folkopinionen och Fredriks
skickliga diplomati nödgade Karl V att först låta
L:s sak prövas inför tyska riksdagen, som
samlades i Worms 1521. Dit kom L. med kejsarens
och ständernas lejd. Vid det stora förhöret 18
april gav han riksdagen klart besked: hans
kritiska historiska forskning hade visat, att både
påve och kyrkomöte kunde taga fel i religiösa
ting; därför återstode blott Guds ord som
högsta auktoritet; vid detta vore han bunden i
sitt samvete och kunde intet återkalla, då han
måste sätta samvetets bud över kyrkolydnaden.
Riksdagens katolska majoritet hade intet annat att
göra än att erkänna bannets berättigande (19
april). Men Fredriks rådsherrar sörjde för att
L. hemskickades och på vägen ”bortrövades” till
Wartburgs slott och så räddades. I Worms
godkände kejsaren ett av Aleander utarbetat förslag
till riksakt över L., det ryktbara W o r m s e d i
k-t e t, som förhindrade hela Tysklands övergång
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
