Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Lungfiskar - Lunggangrän - Lunghi el. Longhi, Martino - Lunginflammation - Lungkatarr - Lungki - Lungkräfta - Lunglav, lungmossa - Lungmagnerven - Lungmjältbrand - Lungmossa - Lungor - Lungpest - Lungpipning, struppipning - Lungpulsådern - Lungrot - Lungröta - Lungsjuka - Lungsjukdomar
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
155
Lunggangrän—Lungsjukdomar
156
Afrikanska lungfisken, Protopterus annectens.
världen. I nutiden omfattar ordn. blott två fam.
med tre sötvattenssläkten, vart och ett i sin
världsdel, Australien, Afrika och Amerika.
Australiska lungfisken, Ceratodus
forsteri, vanl. oriktigt kallad barramunda,
blir i—1,75 m lång. Kroppen och de väl utvecklade,
pariga fenorna täckas av stora fjäll; lungan är
oparig. Den lever av rov och uppehåller sig i
vattendrag, vilka tidtals förvandlas till en rad
gölar. På det torra dör den snart.
Afrikanska 1. el. s 1 a m f i s k a r, släktet Protopterus,
förekomma i floderna från Senegal och Vita Nilen
till Kongo och Sambesi. Fenorna äro trådlika,
fjällen små och lungan dubbel. De unga fiskarna
ha långa yttre gälar. De leva av rov och vistas
gärna på översvämmade sumpmarker. Då dessa
torka ut, gräva de sig ned i bottenslammet och
tillbringa torrtiden i dvala. Den bäst kända
arten, P. annectens, blir i—2 m lång. Det
sydamerikanska släktet, Lepidosiren, med den
enda arten L. paradoxus, liknar det afrikanska,
men kroppen är mer ållik, gälar och fenor mer
tillbakabildade. Den andas huvudsaki. i
atmosfä-risk luft, lever av rov, vistas på intorkande
sumpmarker i det tropiska Sydamerika och
tillbringar torrtiden i dvala. Längden uppgår till
i—1,25 m.
Lunggangrän, se Lungsjukdomar.
Lunghi [lo’ogi] el. Longhi, Martin o,
italiensk arkitekt (d. 1591). L., som var
Gia-como della Portas bästa lärjunge, byggde bl. a.
kyrkan San Girolamo degli Schiavoni i Rom samt
påbörjade Palazzo Borghese.
Lunginflammation, se Lungsjukdomar.
Lungkatarr, se Lungsjukdomar.
Lungki, se Chang-chou.
Lungkräfta, se Lungsjukdomar.
Lunglav, lungmossa, Lobåria pulmonäria,
en bland de största svenska lavarna. Bålen är
läderartad, bladlik, ända till 4 dm bred, med
nästan jämnbreda, långa flikar. På översidan är
1. i torrt tillstånd vanl. gråbrun, i fuktigt livligt
grön. På undersidan finnas stora, vita, nakna
bucklor och mellan dessa ett brunaktigt kort ludd..
L. växer på gamla trädstammar. Ansågs förr
verksam mot lungsjukdomar. — Se bild 5 å pL
vid Lavar.
Lungmagnerven, se Hjärnnerver.
Lungmjältbrand el. 1 u m p s j u k a uppstår
genom inandning av damm från ull, hår och
hudar, som innehålla mjältbrandssporer.
Sjukdomsförloppet är stormande, och 1. leder vanl. till
döden inom ett par dagar.
Lungmossa, bot., se Lunglav.
Lungor, se Lunga.
Lungpest, med., se Pest.
Lungpipning, struppipning, veter., en
sjukdom i struphuvudet hos häst. L. orsakas av
en förlamning av det brosk med tillhörande
muskel, vilket normalt håller stämbanden från
varandra. Vid 1. slappas ena stämbandet och faller
ut i röstspringan, där det kommer att vibrera
i luftströmmen vid inandningen och förorsakar
ett pipande ljud. Orsaken till förslappningen i
stämbanden torde i de flesta fall bero på en
nervförlamning i struphuvudet.
Lungpulsådem, Artèria pulmonälis, se Lunga.
Lungrot. 1) (Anat.) Lungorna äro överallt
fria från omgivningarna utom vid lunghilus, där
bronker och kärl inträda. Detta parti benämnes
därför ofta 1. De lymfkörtlar, som mottaga
lymfa från lungorna, bronkialkörtlarna, ligga tätt
samlade kring 1. — 2) (Bot.) Se Mollsläktet.
Lungröta, veter., smittsam lunginflammation
hos hästar. Viktigaste symtom äro en plötslig,
hög feber, stor mattighet, minskad el. upphörd
foderlust; ögats o. a. synliga slemhinnor äro
först röda men få småningom en karakteristisk,
rostgul färg; andningen är påskyndad, och en
kort, dov hosta inställer sig. L. förekommer
oftast inom större hästbesättningar. Smittämnet
anses företrädesvis vara bundet vid näsflödet,
träck och urin. Inkubationstiden är 3—7—14
dagar. Behandlingen består i insprutning av
sal-varsan (3 g) el. neosalvarsan (4,5 g) i
halsvenen, ett så gott som osvikligt medel. Sjuka
och misstänkta djur isoleras, och spiltorna
desinfekteras. Stallar, där 1. förekommit, böra ej
användas förrän två månader efter desinfektionen.
— Då 1. antagit karaktär av farsot, ha i
Sverige föreskrifter utfärdats, bl. a. om skyldighet
att för vederbörande myndighet anmäla fall av 1.
Lungsjuka, veter., se Elakartad lungsjuka.
Lungsjukdomar ha sitt säte antingen i
luftrören (b r o n k e r n a) el. i lungvävnaden el. i
den lungan beklädande hinnan (pleura). Enklast
och vanligast är lungkatarr (även kallad
luftrör sinflammation el. luftrörskatarr; se
Bronkit), d. v. s. den katarrala inflammationen i
bronkernas slemhinna. Särskilt hos barn el.
genom svåra allmäninfektioner nedsatta fullvuxna
samt hos ålderstigna personer framkallar
lungkatarr, då den sträckt sig ned i de finaste
luftrören, lätt en s. k. katarral
lunginflammation, b r onko p n e umoni, även kallad
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
