Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Ludvig II (romersk kejsare) - Ludvig III, den blinde (romersk kejsare) - Ludvig IV, bajraren (romersk kejsare) - Ludvig I (konung av Tyskland) - Ludvig II, den tyske (konung av Tyskland) - Ludvig III, den yngre (konung av Tyskland) - Ludvig IV, barnet (konung av Tyskland) - Ludvig V, bajraren (konung av Tyskland) - Ludvig I, den store (konung av Ungern) - Ludvig II (konung av Ungern) - Ludwig, Alfred - Ludwig, Carl - Ludwig, Emil
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
57
Ludwig
58
2) Ludvig II, kejsare (d. 875), se ovan
Italien 1).
3) Ludvig III, den blinde, kejsare (d.
928), se ovan Burgund.
4) Ludvig IV, b a j r a r e n, kej sare (d.
1347), se nedan Tyskland 5).
Tyskland. 1) L u d v i g( ty. Ludwig) I, konung
(d. 840), se ovan Frankrike 1).
2) Ludvig II, den tyske, konung (d.
876), son till Ludvig den fromme, av vilken han
vid 817 års tronföljdsreglering erhöll Bayern. I
de följ, striderna deltog L. och erhöll i fördraget
i Verdun det frankiska väldet ö. om Rhen,
därjämte Mainz, Speier och Worms. Genom
fördraget i Mersen 870 erhöll han
ärkebiskopsdö-mena Köln och Trier. L. stödde sin makt på
kyrkan och var själv kyrkligt intresserad,
därjämte en gynnare av den tyska litteraturen på
folkspråket. Mot slutet av sin regering hade han
att bekämpa uppror av sina söner.
3) Ludvig III, den yngre, den föreg:s
son, konung (d. 882), erhöll liksom sina bröder
Karloman och Karl den tjocke redan 865 en del
av faderns rike att styra — Franken, Thüringen
och Sachsen —, företog mot honom flera uppror,
kastade sig efter hans död med iver in i de
politiska förvecklingarna, vann 870 Bayern men dog
redan 882.
4) Ludvig IV, barnet, konung (893—911),
son till kej sar Arnulf, vilken han sexårig
efterträdde som tysk konung 899. Under hans
minderårighet förde ärkebiskop Hatto av Mainz
regeringen, men hertigarna blevo allt självrådigare
och voro under L:s tid de verkliga makthavarna.
L. var den siste tyske konungen av
karolinger-nas ätt.
5) Ludvig V, bajraren, konung, romersk
kejsare (L. IV) (d. 1347), son till hertig Ludvig
II av Bayern och Mechtild, dotter till konung
Rudolf av Habsburg. Uppfostrad i Wien, anslöt
sig L. tidigt till habsburgarna och bekämpade
sin äldre broder Rudolf. Efter en brytning med
habsburgarna besegrade L. dem vid Gammelsdorf
1313. Året därpå valdes L. till tysk konung,
medan en minoritet av kurfurstarna hyllade
Fredrik av Österrike. Dubbelvalet ledde till
inbördes-strider, tills L. genom sin seger vid Mühldorf
1322 definitivt tryggade sin krona. L. ingrep i
den norditalienska politiken, kom i strid med
påven och bannlystes 1324. Han drog 1328 till
Rom och lät det romerska folket tilldela sig
kej-sarvärdigheten. Han vann emellertid icke något
varaktigt stöd för sin makt i Italien. I
Tyskland hade han att kämpa mot påvligt sinnade
länsfurstar. Som L:s rival om makten
uppträdde Johan av Böhmen, senare dennes son Karl
av Mähren. Medan en avgörande strid mot den
sistn. hotade, dog L. plötsligt 1347. L:s kamp
med påven blev av stor betydelse för den
medeltida statsteorien, då under hans beskydd de
radikala konstitutionalisterna gingo till angrepp mot
den påvliga autokratien.
Ungern. 1) Ludvig (ung. Lajos) I, kallad
den store, konung (1326—82), son till konung
Karl Robert av Ungern, systerson till Kasimir
III av Polen, 1342 faderns efterträdare i Ungern.
1370 morbroderns i Polen. L. företog efter
brodern Andreas’ mord i Neapel 1347 ett fälttåg
mot dennes änka, drottning Johanna, erövrade
Neapel, lät 1348 utropa sig till dess konung men
måste avstå från planen att lägga även detta
rike under sitt välde. Störst betydelse har L. som
konung av Ungern. Han befäste och utvidgade
det ungerska väldet över n. Balkan; furstarna av
Valakiet, Moldova, Serbien, Bosnien ochKroatien
erkände hans överhöghet, varigenom Ungern
uppnådde den största territoriella utsträckningen i
sin historia. Vissa av hans erövringar gingo
förlorade till följd av turkarnas expansion, men vid
Adriatiska havet inskränkte han i krig med
Venedig dess välde och gjorde Ungern till en sjömakt,
för vars räkning han nyskapade en flotta. L.
gynnade även vetenskap och kultur. Han efterträddes
i Ungern av dottern Maria, i Polen av dottern
Hedvig.
2) Ludvig II, konung (1506—26), son till
Vladislav II av Böhmen och Ungern, 1516
dennes efterträdare i båda rikena, måste liksom denne
söka stöd hos huset Habsburg och förmäldes med
Filip den skönes dotter Maria. Denna politik
framkallade i Ungern en stark adelsopposition under
J. Zapolya. Den inre upplösningen blev så
mycket farligare, som turkarna, sedan deras
fredsanbud avvisats av ungrarna, beredde sig på krig.
Förgäves vädjade L. till västerlandets furstar
om hjälp. Han omkom 1526 i slaget vid Mohåcs,
som för sekler avgjorde Ungerns öden. J.
Zapolya blev turkisk lydkonung över landets
huvuddel; v. Ungern jämte Böhmen kom till Habsburg.
Ludwig [lö’tvi^:), Alfred, österrikisk
san-skritist (1832—1912), prof, vid tyska univ. i Prag
1860—1901. L:s huvudarbete är en
totalöversättning, med kommentar och inledning, av
Rig-veda (6 bd, 1876—88).
Ludwig [lö’tvikl, Carl Friedrich Wilhelm,
tysk fysiolog (1816—95), prof, i Zürich 1849
och i Leipzig 1865. Berömda blevo hans
undersökningar av spottavsöndringens beroende av
körtlarnas nervförbindelser, vidare hans
mätningar av hjärtats arbete och blodcirkulationens
hastighet, som han grafiskt återgav. Sina rön
samlade han i sin ”Lehrbuch der Physiologie des
Menschen” (1852—56), som blev förebildlig för
ett helt släktled. Vid sidan av Helmholtz och
Du Bois-Reymond har L. skapat 1800-talets
fysiologi.
Ludwig [lö’tvi^J, Emil, tysk författare av
judisk börd (1881—1948). Han verkade som
krigskorrespondent under 1 :a världskriget i
Kons-tantinopel och Wien men ägnade sig sedan åt
författarskap, bosatt i Schweiz. Han började
som dramatiker och väckte strid med en
Bis-marck-trilogi (1922—24), skrev också romaner
men blev främst beaktad som författare av
biografier. Av hans tidigare psykologiska biografier
märkas de över Goethe (3 bd, 1920), Rembrandt
(1923), Napoleon (1925; sv. övers. 1929),
”Vilhelm II” (1926; sv. övers. 1927), Bismarck
(1926), Jesus (1928; sv. övers. ”Människosonen”,
s. å.), Michelangelo (1930), Lincoln (s. å.) och
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
