Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Lind, Gösta - Lind, Jenny (Lind-Goldschmidt) - Lind, Sven Ivar - Linda - Lindahl, Anna - Lindahl, Erik - Lindahl, Ester
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
717
Lind—Lindahl
718
tieråd 1948; L. var åklagare i det s. k.
Ädals-målet 1931—32.
Lind, Jenny Maria, sångerska (1820—87);
kallade sig efter sitt giftermål L i n d-G o 1
d-s c h m i d t. Hon föddes i Stockholm och sattes
1830 i Operaskolan. Sedan hon försökt sig i
smärre tal- och sångroller, fick hon 1838 sin
första stora roll, Agatha i ”Friskytten”, och
skördade genast en utomordentlig framgång. Efter
att de följ, åren ha uppburit en del krävande
partier och sjungit på
en mängd konserter
reste hon 1841 till
Paris, där hon under
ett års tid åtnjöt M.
Garcias undervisning.
Till 1844 sjöng hon
ånyo på svenska
scenen och vann där
anseende som Sveriges
yppersta sångerska. På
kontinental scen
uppträdde hon först som
Norma i Berlin dec.
1844. Intill 1849 var
hon sin samtids
rykt
baraste operasångerska och sjöng med lika
stor framgång i Tyskland och Österrike som
i England. Stockholm gästade hon 1845 och
1848 och mottogs där med hänförelse. Jämte
sina operauppträdanden ägnade hon även
konsertsången stor uppmärksamhet; särskilt
oratorie-sången blev henne med åren allt kärare. Mitt
i sina triumfer lämnade hon plötsligt scenen 1849
och framträdde sedan blott på konserter. 1850
reste hon till Amerika, där hon i Barnum under
första tiden hade en ypperlig impressario. Hon
kvarstannade där i två år, gifte sig 1852 med
pianisten och tonsättaren Otto Goldschmidt samt
var 1853—56 bosatt i Dresden. Sin
konsertverksamhet fortsatte hon med stor framgång i
Tyskland och England. 1856 slog hon sig definitivt
ned i London och sjöng sedan mindre ofta. Ännu
på 1860-talet lät hon dock ej sällan höra sig i
oratorier. 1883—86 var hon lärarinna i sång vid
Royal College of Music.
L. ägde en mjuk och sällsynt smidig
sopranröst. I teknisk fulländning stod hennes röst på
höjden av sin samtid. Hennes främsta styrka
var dock ej den yttre tekniken, så bländande och
överväldigande den än kunde synas, utan det
själfulla föredraget, där hennes geniala personlighet
kunde utveckla sig fritt. Som dramatisk
sångerska gav hon sig helt åt sin roll men kom
därigenom ofta att överdriva. Regementets dotter
ansågs som hennes främsta roll. Inom
konsertsången stod hon oupphunnen som
oratoriesång-erska, och ingen har någonsin överträffat henne
i Händeis ”Messias” el. Haydns ”Skapelsen”. —
Hon var en varmhjärtad, innerligt förstående och
outtröttligt hjälpande person, som med åren
alltmera fängslades av religionens anda. — Av sina
mycket stora inkomster anslog L. en betydande
del till välgörenhet (bl. a. svenska
stipendiefonder för unga konstnärer och musiker). — Litt.
om L. är synnerligen rik. Biogr. finnas bl. a.
av H. S. Holland och W. S. Rockstro (2 bd,
1891; sv. övers, s. å.), Maria Holmström (1913),
T. Norlind (1919), dottern Jenny Maude (1926;
sv. övers. 1927), Vivi Horn (”På sångens vingar”,
2:a uppl. 1945), M. Pergament (s. å.) samt Kajsa
Rootzén och T. Meyer (s. å.).
Lind, Sven Ivar, arkitekt (f. 1902 Ws),
examinerades 1925 från Tekniska högsk. i
Stockholm, där han 1931—43 var lärare i dekorativ
konst och 1940—42 t. f. prof, i arkitektur; 1948
blev han prof, i arkitektur vid Konsthögsk. L:s
mest kända byggnadsverk är Sveriges paviljong
på Parisutställningen 1937 i extrem
funktiona-lism. Tills, m. B. Borgström har L. ritat det
konstruktivt eleganta Fotbollsstadion i Råsunda,
Stockholm (1937). Med restaurangen Byttan i
Kalmar (1939) tog han avstånd från den
asketiska riktningen inom funktionalismen och visar
en starkare känsla för materialens miljöskapande
värden i ett mjukt samspel mellan tegel, betong
och kalksten. Bland L:s övriga verk märkas
kollektivhuset vid Marieberg i Stockholm och
mon-teringsfärdiga hus för återuppbyggnaden i
Nor-mandie.
Linda, gräsvall; träda.
Lindahl, Anna Cecilia Eleonora,
skådespelerska (1904—52), genomgick 1925—27
Dramatiska teaterns elevskola och blev efter elevtidens
slut anställd som skådespelerska där. 1931—32
var hon knuten till Gösta Ekmans teatrar, 1932
—34 till Lorensbergsteatern och 1934—36 till
Stadsteatern i Göteborg. Sistn. år engagerades
hon åter vid Dramatiska teatern. L. slog 24-årig
igenom med den unga revolutionära flickan Eva
Berg i ”Hoppla, vi lever!”. I fortsättningen
visade hon sig i stånd att fånga typer också inom
helt andra områden. L:s spiritualitet och elegant
slipade replikföring gjorde henne under åren vid
Göteborgsscenen självskriven till franska roller.
Med stark inlevelse gestaltade hon även roller
inom det klassiska facket. L. var också verksam
som filmskådespelerska. — G. 1939 m. fil. lic.
Sten Bertil Lundwall.
Lindahl, Erik Robert, nationalekonom (f.
1891 21/n), jur. dr 1920, doc. i finansvetenskap i
Lund s. å., i nationalekonomi och finansrätt i
Uppsala 1924, prof, i nationalekonomi med
statistik vid Handelshögsk. i Göteborg 1932, prof,
i nationalekonomi och finansrätt i Lund 1939, i
nationalekonomi med finansrätt i Uppsala 1942.
L. har framför allt genom sina arbeten
”Penningpolitikens mål” (1929) och
”Penningpolitikens medel” (1930) dokumenterat sig som
penningteoretiker av rang. Sina penningteoretiska
studier har han fortsatt i ”Studies in the theory
of money and Capital” (1939). L. har vidare
tagits i anspråk för ett stort antal offentliga
utredningar i framför allt beskattningsfrågor samt
fungerat som ekonomisk expert åt Riksbanken.
Lindahl, Ester, donator (1868—1920),
testamenterade till Akad. för de fria konsterna och
Vetenskapsakad. vardera c:a 450,000 kr, varav
räntan skall utdelas i stipendier å vardera 5,000
kr till unga konstnärer, resp, vetenskapsidkare.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
