Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Lappskogräs - Lappsparv - Lappträsk - Lapptyg - Lappuggla - Lappula - Lappvesi - Lappvide - Lappvik - Lappsana - Lapska fjällmissionen - Lapska språket och litteraturen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
407
Lappskogräs—Lapska språket och litteraturen
408
Lapporten från Njulja.
Ur ”Årets bilder” 1938.
Lappskogräs, bot., se Starr.
Lappsparv, zool., se Fältsparvar.
Lappträsk, kommun i Nylands län, Finland;
330 km2, 5,500 inv., omkr. hälften svensktalande.
Lapptyg, se Jakttyg.
Lappuggla, se Ugglor.
La’ppula, bot., se Piggfrö.
La’ppvesi, fi. Lappee, kommun i Kymmene
län, Finland, vid staden Villmanstrand; 574 km2;
11,500 inv., finsktalande.
Lappvide, Sa’lix lappönum, se Salix.
Lappvik, lastageplats och station vid
Hangö-banan, i Tenala kommun, Nylands län, Finland.
La’psana, bot., se Harkål.
Lapska fjällmissionen, sammanslutning för
kristligt, socialt och kulturellt arbete inom den
svenska fjällvärlden, bildad 1942; expedition i
Sorsele. L. utger tidskr. Fjällglimten.
Lapska språket och litteraturen. Lapska
språket är ett finsk-ugriskt språk. De lapska
dial. kunna indelas i tre huvudgrupper, som
avvika så pass mycket från varandra, att man vore
frestad tala om tre lapska språk: A) ö s
t-lapskan; 1) kolalapskan på Kolahalvön,
2) skoltlapskan, mellan nordligaste
sträckan av Murmanskbanan och finska gränsen samt
i Petsamo och Varanger (Neiden), 3)
enare-1 a p s k a n, som talas av fiskarlapparna i den
finska socknen Enare (Inari); B)
central-1 a p s k a n el. västlapskan, omfattande
1) norsklapskan (Finmarkslapskan) i de
finska socknarna Utsjoki och Enare, där den
talas av rennomaderna, i Finmarks och Troms
fylken, Ofoten och Torne lappmark samt, efter
de senaste årtiondenas förflyttningar av
Kare-suandolappar söderut, i snart sagt alla lapska
trakter i Sverige ända ned till Härjedalen, 2)
1 u 1 e 1 a p s k a n i Lule lappmark och (största
delen av) Arjeplog; C) sydlapskan fr. o. m.
Arvidsjaur och sydligaste Arjeplog söderut
(sydlapskan i inskränkt mening omfattar
stadieväx-lingen helt och hållet). I Norge från
Lyngen-fjord till Rörostrakten talas samma lapska
dialekter som i närgränsande trakter i Sverige. L:s
ställning inom den finsk-ugriska språkfamiljen är
omstridd. Lapskans nära likhet med finskan är
iögonfallande, men detta är icke avgörande för
lapskans ställning, ty lapskan har under årh.
genomsyrats av ”lån” från finskan. — Den lapska
fonetiken är rikt nyanserad; särsk. kan man
framhålla de många olika kvantitetsgraderna.
Huvudaccenten ligger alltid på första stavelsen.
Vokalharmoni förekommer icke. Grammatisk
ge-nusskillnad är obekant. Ordparadigmet och
avledningen kännetecknas av rika vokal- och
konsonantväxlingar (särsk. bör framhållas
stadie-växlingen, som omfattar hela ljudsystemet).
Kasus äro 8—10, till olika antal i olika dial.
Personliga pronomen och verb böjas i 3 numerus
(sing., dualis, plur.). Possessiva pronomen
företrädas av suffix, oftast likaledes i 3 numerus.
Avledningsändelser förekomma i rikt antal, särsk.
hos verben. — Äldre lexika av betydenhet äro
det lapsk-latinsk-svenska av E. Lindahl och J.
öhrling (1780) och det synnerligen förtjänstfulla
norsklapsk-latinsk-norska av Knud Leem
(1768—-81); den äldsta grammatiken är av Pehr
Fjell-ström (1738). Den viktigaste lexikaliska källan
är K. Nielsens utförliga
norsklapsk-engelsk-nors-ka (3 bd, 1932—38). E. Lagercrantz har utgivit
en stor lapsk-tysk ordbok, omfattande ett flertal
dialekter (2 bd, 1939). Ordböcker (jämte
språkprov) av flera svensk-lapska dial. äro utg. av I.
Halåsz, lulelapska ordböcker av K. B. Wiklund
och H. Grundström, en kolalapsk av A. Genetz
och sydlapska av E. Lagercrantz och B.
Collin-der Av läroböckerna äro de nyaste K. B.
Wik-lunds lulelapska (1901, 2:a uppl. 1915) och K.
Nielsens utförliga norsk-lapska (1926—29).
Den lapska litteraturen består till
största delen av översatta uppbyggelseskrifter. De
första lapska böckerna, en abc-bok och en
kyrkohandbok, utkommo i Sverige 1619, den mest
betydande av de under 1600-talet utgivna
skrifterna är Tornæus’ ”Manuale lapponicum” (1648).
N. T. på svensk-lapska utgavs 1755 och hela
bibeln 1811; språket anslöt sig här närmare till
de sydligare dial. Senare har dock lulelapskan
allmännast kommit till användning i Sverige;
denna dial. användes även i den nya övers, av
N. T. I Norge utkom den första lapska boken
1728, N. T. 1840, hela bibeln 1895. I Finland
ha publicerats några skrifter på Utsjoki- och
Enare-dial. (den första 1825). På kolalapska
finnes bl. a. Matteus’ evang., abc-böcker och en
räknelära. — Huvudverket för lapsk folklore är
de av J. Qvigstad utg. ”Lappiske eventyr og sagn”
med norsk övers. (4 bd, 1927—29). — Den lapska
litteraturen i egentligaste mening räknar som sitt
främsta namn J. Turi, vars ”Berättelse om
lapparna” (1910) har översatts till fyra språk (sv.
övers. 1917). Samme förf:s berättelsesamling
”Från fjället” utkom på lapska och svenska 1931.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
