- Project Runeberg -  Nordisk familjebok / Fjärde upplagan. 13. Kufstein - Longör /
171-172

(1951) [MARC] - Tema: Reference
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Känsla - Känsö - Käppfäktning - Käppi el. keppi - Käpplingemorden - Käpp och krycka - Kära - Kärande - Kärda

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

171

Känsö—Kär da

172

härefter vanliga indelningen av
själsförmögen-heterna i förstånd, k. och vilja har man
emellertid på olika sätt sökt modifiera. — Skillnad
måste göras mellan själva känslomomentet och
hela det känslotillstånd el. känsloförlopp, vari
detta ingår. Ordet k. begagnas om bådadera. I
den k., som vid riksdagen i Västerås grep
Gustav Vasa, kan man särskilja tre moment: i) vad
han såg, hörde, mindes och tänkte, alltså
före-ställningsunderlaget för känslan, 2) själva
känslomomentet, av grämelse och förbittring, 3)
gråten, minspelet o. a. kroppsliga förändringar, vari
k. kom till uttryck. Detta sista moment har av
några ansetts vara själva k. ”Tag hos den
förskräckte bort de kroppsliga symtomen”, säger
dansken C. Lange, ”låt hans puls slå lugnt, hans
blick vara livlig, hans färg frisk, hans rörelser
raska och säkra, hans tal kraftigt, hans tankar
klara — vad återstår då av hans förskräckelse?”
Känslomomentet, isolerat från de andra
momenten, är i själva verket något odifferentierat, som
ej kan genom analys el. definition närmare
bestämmas ; det endast ger hela tillståndet dess
känsloton. I allm. uppfattas känslotonerna som
liggande på skalan lust—olust, men k. kan
därjämte ha karaktären av spänning, lugn, lyftning.
— Ingen undgår att instinktivt göra en skillnad
mellan lägre och högre k., men ha vi något
objektivt mått för vår värdesättning? Det har
funnits filosofer och psykologer, som härtill svarat
nej, men under hela filosofiens utveckling ha
försök gjorts att angiva ett sådant mått. I allm.
ha de k. ansetts lägre, som uppbäras av mera
elementära föreställningar, och de högre, som
vila på en vidare syn, den lyckokänsla lägre, som
blott beror på stundens intryck, den högre, som
hänför sig till vidare livssammanhang. En
annan värderingssynpunkt anlägges, då man t. ex.
anser den enkla människans tillgivenhetskänsla
stå högre än den mest kringsynta egoism.
Härvid skiljer man mellan idiopatiska (inkl,
egoistiska), sympatiska och ideella k., allteftersom k.
hänför sig till vad som är bäst för en själv,
för en annan el. för en idé. — Man begagnar
ibland termen ”omotiverade känslor” om t. ex.
den glädje, som uppstår genom förtärande av
sprit. Det finns i dylikt fall icke egentliga ”skäl”
för glädjen men väl en orsak, näml, en
fysiologisk förändring, resulterande i det kroppstillstånd,
som brukar beledsaga glädjen och som nu genom
association framkallar denna. — Vid beskrivning
av k. kan man hålla sig antingen till
föreställ-ni ngsunder laget el. till de fysiologiska
verkningarna; känslomomentet kan, såsom odifferentierat,
ej beskrivas. I första fallet beskriver man eg.
den situation, varunder känslan uppstår; genom
”inlevelse” förstår då var och en, hur man
under sådana omständigheter känner. De
fysiologiska verkningarna kan man dels direkt angiva,
i det man konstaterar t. ex. utvidgning el.
sammandragning av ådrorna, dels kan man angiva,
hur de av oss förnimmas, t. ex. att man vid
skräck känner hjärtklappning el. knäsvaghet; dels
kan man slutl. angiva de mimiska uttrycken för
känslan, ss. bleknande el. rodnande. — Litt.: A.

Lilius, ”De växandes känsloliv” (2 bd, 1923—
24); H. Larsson, ”Gränsen mellan sensation och
emotion” (3:e uppl. 1925); H. Mikesell,
”Själs-hygien” (1941); A. Nyman, ”Människor i affekt”
(i943), ”K:s hygien” (i ”Själens läkarbok”, s. å.).

Känsö, f. d. karantänplats vid inloppet till
Göteborg n. v. om Styrsö.

Käppfäktning. En idrottsbetonad form av k.
med gamla traditioner och utarbetade regler finns
fortfarande i Frankrike och Japan. Den franska
k. är av två slag, dels la canne med en c:a 1 m
lång käpp, dels le b åton med en käpp av c:a 1,5
m längd (förda av en, resp, båda händerna). Den
japanska k., k endo, utföres med en c:a 1 m
lång bambustav, varav den inre utgör fäste
för båda händerna (kavel).

Käppi [kä’- el. -pi’] el. k e p p i, militär
huvudbonad, i allm. av läder,
överdraget med kläde,
något smalare upptill än
nedtill och med baksidan
lutande. I Sverige var k. förr
paradhuvudbonad vid
arméns artilleri.

Käpplingemorden är
namnet på ett våldsdåd
begånget av de tyska
hätte-bröderna i Stockholm mot
stadens svenska borgare
1392. Staden försvarades
för Albrekts räkning mot
drottning Margaretas
trupper, med vilka svenskarna
misstänktes stå i
förbindelse. Ett större antal svenska
borgare skola då av
tyskar

na ha blivit innebrända på Käpplingeholmen
(Bla-sieholmen). N. Ahnlund har (”Svenskt och tyskt
i Stockholms äldre historia” i Hist. Tidskr. 1929)
visat, att det svaga källmaterialets uppgifter om
k. äro dels missförstådda, dels överdrivna,
varjämte ej blott nationella utan även sociala
motsättningar torde ha spelat in.

Käpp och krycka, små, ofta av förgyllt silver
el. dyl. utförda efterbildningar av en
promenadkäpp och en kryckkäpp, vilka under 1700- och
1800-talen sändes som lysningsgåva åt den
blivande bruden, fästa på ett hyende av siden. De
åtföljande lyckönskningsbreven kallades
kryc-kebrev och själva bruket att ge lysningsgåvor
på sina håll ge till krycka. Jfr Kryckeståt.

Kära, jur., vid domstol anhängiggöra talan mot
en person.

Kärande, den, som vid domstol anhängiggör
talan mot annan (svaranden). Beteckningen
brukas vid underrätt i tvistemål samt i brottmål, däri
allmän åklagare icke för talan, vidare i hovrätt i
vädjande mål.

Kärda, sn i Jönköpings län, östbo hd, v. om
Värnamo; 105,91 km2, 728 inv. (1952).
Begränsas i v. av Storån; småkuperad, myrlänt
skogsbygd, i n. del av Storemossen. 878 har åker.
Egendomar: Källunda, Vallerstad och Åminne.
Kyrkan är byggd 1876. Ingår i K. och Hångers

Käppi m/1880 med
pompong och plym.
Svenska artilleriet.

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sun Dec 10 19:18:59 2023 (aronsson) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/nffm/0102.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free