Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Kyrkostaten - Kyrkostämma - Kyrkosång - Kyrkosångare - Kyrkosångens vänner (KSV) - Kyrkotagning - Kyrkotionde - Kyrkotonarter - Kyrkotukt - Kyrkoår
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
149
Kyrkostämma—Kyrkoår
150
anlopp mot den nu ganska murkna statsbildningen.
I freden i Torentino 1797 måste påven Pius VI
avstå från stora delar av K., 1798 ombildades
resten till Romerska republiken. Redan följ, år
störtades dock republiken, och Pius VII (påve
1800—23) regerade K., intill dess Napoleon 1808
införlivade den med Frankrike. Wienkongressen
återupprättade K. ung. i dess gamla utsträckning;
sina besittningar n. om Po samt Avignon återfick
den dock ej. Den italienska enhetsrörelsen
framkallade i K. ständiga oroligheter, och påvens
makt vilade först på österrikiska, sedan på
franska bajonetter. Österrikes nederlag mot
Frankrike och Sardinien ledde också till att 1860
hela ö. K. införlivades med det nygrundade
kungariket Italien; därmed förenades 1870 efter
Frankrikes nederlag mot Preussen K:s
återstående v. del.
Kyrkostämma, sammankomst, där
röstberättigade medl. i enlighet med lag ®/e 1930 om
för-samlingsstyrelse utöva en kyrkoförsamlings
beslutanderätt. Rättighet att delta i k:s
överläggningar och beslut tillkommer på landet den, som
äger utöva rösträtt å kommunalstämma, och i
stad den, som äger utöva rösträtt å allmän
rådstuga (främmande trosbekännare och de, som
anmält utträde ur svenska kyrkan, ha dock icke
rösträtt). K. behandlar i regel gemensamma
kyrkliga angelägenheter, folk- och
fortsättnings-skoleväsendet samt ärenden rörande folk- och
församlingsbibl. I kommuner utan stads- el.
kommunalfullmäktige skall folk- och
fortsätt-ningsskoleväsendet handhas av kommunen. K.
skall hållas i sockenstuga, församlingshus, kyrka
el. å annat ställe, som blivit av stämman särskilt
bestämt. Där kyrkofullmäktige icke finnas, skola
årl. 3 ord. k. hållas, näml, före utgången av
maj, under tiden V10—15/ii och före utgången
av dec. K:s förhandlingar äro offentliga.
Kyrkosång, benämning på all kristen
kult-musik, avsedd att sjungas.
Kyrkosångare, se Kantor.
Kyrkosångens vänner (KSV), ett sällskap för
församlingssångens höjande inom Skara stift,
grundades 1889 av kyrkoherde O. Elfman. Idén
togs snart upp även i andra stift (närmast
Kalmar, Linköping, Strängnäs, Växjö, Lund); 1892
bildades en centralkommitté. Sedan 1910
samarbetar K. med Sveriges allmänna organist- och
kantorsförening och sedan 1925 med Sveriges
kyrkosångs förbund, varvid dessa samfunds i
mångt och mycket gemensamma arbete kunnat
fördelas på olika sektioner (orgelkonst, körsång,
liturgi, kyrkoskrud och prydnad etc.). — K:s
organ äro Kyrkosångsförbundet (1925 ff.),
Svenskt gudstjänstliv (1926 ff.) och
Kyrkomusikernas tidn. (1936 ff.).
Kyrkotagning, se Kyrktagning.
Kyrkotionde, den tionde, som av ålder
tillhörde kyrkorna i Skåne, Halland, Blekinge och
Bohuslän. Vid dessa landsdelars införlivande med
Sverige bibehölls k., ehuru i övriga Sverige
motsv. tionde redan av Gustav Vasa indragits.
K. avskrevs först fr. o. m. 1900.
Kyrkotonarter, medeltidens grundskalor, som
uppkommit ur de grekiska tonarterna genom
missuppfattning av de fyra antika, d o r i s k, f r
y-g i s k, 1 y d i s k och m i x o 1 y d i s k. De
medeltida äro oktavskalor och uppkallades först efter
nummer (”första, andra kyrkotonen” etc.). K.
framträda fullt utbildade på 700-talet och delas då
i två grupper: autentiska och p 1 a g a 1 a,
den förra med slutton på nedersta tonen, den
senare med slutton en kvart ovanför nedersta tonen.
Man fick på så sätt åtta skalor. De plagala
tonarterna ha även kallats ”hypotonarter”
(hypodo-risk etc.). Under 1500-talet tillkommo jonisk och
eolisk. Med deras hypotonarter fick man således
12 tonarter. Den förste, som fastställde dessa
tolv var Glareanus, som 1547 utgav sin
skrift ”Dodecachordon”. Efter hand förlorade
de åtta k. sin betydelse för den världsliga
musiken, och endast jonisk och eolisk kvarstodo.
Dessa fingo sedan (1700-talet) heta dur och
moll.
Kyrkotukt. De viktigaste straff graderna i den
medeltida k. voro det mindre bannet (uteslutning
från nådemedlen) och det större bannet
(fullständig utestängning ur kyrkan). Dessa
tuktmedel övertogos i den svenska reformerade
kyrkan och kvarstå även i 1686 års kyrkolag. Det
större bannet kom dock helt ur bruk, och det
mindre blev i form av uppenbar skrift mera ett
världsligt straff än ett medel för utövande av
k. Under 1600-talet och senare kom dock en
omfattande k. med avseende på oordningar vid
gudstjänsten och förseelser, som icke föllo under
den borgerliga rättskipningen, att utövas av
prästerna tillsammans med församlingens organ
(sockenstämmor, sexmän, kyrkoråd). Därvid
kommo en rad olika straff till användning, ss.
böter, sättande i ”stocken” m. m. Också denna
form av k. upphörde på 1800-talet. Om än
kyrkoråden fortfarande ha att vaka över religionens
och sedernas vård, har praktiskt taget all k.
genom yttre tvångsmedel upphört.
Kyrkoår, serien av kyrkliga högtider samt
sön- och helgdagar från första söndagen i
advent, t. o. m. domssöndagen. K. föreligger helt
utbildat från omkr. 1200-talet och förbindes
(utom i reformerta kyrkan) med ett s. k.
peri-kopsystem, vars texter äro fastställda för varje
söndag. Förebilden är judarnas kyrkliga år med
dess påsk- och pingsthögtider, som fingo ett
kristligt innehåll. K:s förra, festliga del
omfattar främst j u 1 cykeln med förberedelsetid
i adventet, höjdpunkt i juldagarna samt
efter-firning i nyår och trettondagstid, den s. k.
epi-fanietiden. Påskcykeln har sin förberedelse
i den av fastlagssöndagen inledda fastan under
40 dagar och når sin kulmen i den stilla veckan
med palmsöndag, skärtorsdag (ej helgdag i
Sverige), långfredag och påskdagarna. I de 50
dagarnas glädjetid efter påsk med bl. a.
bönsöndagen och Kristi himmelsfärdsdag börjar
pingstcykeln, som i övrigt inskränker sig
till de båda pingstdagarna. Med ursprung från
medeltiden följer härefter den av
trefaldighets-söndagen inledda trefaldighetstiden, k:s festlösa
tid, där dock Kristi förklarings dag förekommer
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
