Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Kvartol - Kvarts - Kvartsdiabas - Kvartsdiorit - Kvartsextackord - Kvartsglas - Kvartsit - Kvartsitsandsten, Kvartsitskiffer - Kvartslampa - Kvartsporfyr - Kvartsstyrning, kristallstyrning - Kvartstegel - Kvartstonmusik - Kvartärperioden el. kvartärtiden
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
85 Kvartol—Kvartärperioden 86
Kvartol [-å’l], grupp av fyra noter, som gälla
lika med tre av samma tidsvärde.
Kvarts, ett av de allmännaste mineralen,
består av kiseldioxid, Si O2 (vanl. men oriktigt
kallad kiselsyra). Si O2 är polymorf, och k., som
utkristalliserar ej blott ur eruptivmagmor utan
även vid jämförelsevis låga temp. ur
vattenlösningar, utgör den form, i vilken Si O2 i allm.
uppträder i naturen. K. kristalliserar hexagonalt,
har hårdheten 7 och spec. v. 2,5—2,8 (i rent
tillstånd 2,65). Brottet är mussligt till ojämnt och
splittrigt. Kristallytorna ha glasglans,
brottytorna ofta fettglans. K. är genomskinlig till
ogenomskinlig och antingen färglös el. på olika sätt
färgad (vit, grå, gul, brun, röd, blå, grön, svart).
Den vid vanlig temp. stabila formen av k.
kallas a-kvarts. Denna övergår vid 5750 plötsligt
till s. k. /Lkvarts, som liksom a-kvarts
kristalliserar hexagonalt men i en symmetriklass med
högre symmetri. När temp. sjunker under
om-vandlingspunkten, övergår /Lkvarts till a-kvarts.
Kristaller av k., som urspr. bildats som a-kvarts,
äro prismatiskt förlängda och visa ofta höger- och
vänsterformer. Den urspr. som /?-kvarts
utkristalliserade k. (t. ex. kvartsströkornen i
porfyris-ka bergarter) är mestadels utbildad som
hexago-nala dubbelpyramider utan el. med svagt
utvecklade prismaytor. K. uppträder i många eruptiva,
sedimentära och metamorfa bergarter, på
mineral- och malmgångar samt som lösa korn och
stycken i sand o. a. lösa avlagringar. Man skiljer
mellan sådan k., som redan för blotta ögat är
tydligt kristallinisk, och sådan, som är ytterst
finkornig och vars kristallina struktur först röjes
under mikroskopet. Till det förra slaget räknas
dels de olika, vanl. klart genomskinliga, vackert
kristalliserade arterna av bergkristall
(ofärgad bergkristall, ametist, citrin, röktopas och
morion), dels vanlig k., och till det senare
dels chalcedon (svagt genomlysande), dit
också f 1 i n t a lämpligen kan räknas, dels j a s p i s
(ogenomskinlig även i tunna kanter). — Vanlig
k. har många olika varieteter. Med hänsyn till
det geologiska uppträdandet skiljer man mellan
granit-, porfyr- och gångkvarts m. m., och av
strukturvarieteterna av vanlig k. må nämnas
k a 11 ö g a och t i g e r ö g a, en av
vittringspro-dukter efter krokydolit omväxlande guldgult och
mörkbrunt färgad, sidenartat glänsande, trådig k.
Efter färgen åter urskiljer man mörkröd el. brun,
av järnoxid, resp, järnoxidhydrat färgad
järn-k i s e 1, rosenröd rosenkvarts, av
innesluten krokydolit blåfärgad safirkvarts,
lök-grön, av strålsten färgad p r a s e m, vit
mjölkkvarts och avanturin (-k varts). —
J a s p i s är på grund av växlande, ofta betydlig
halt av järnföreningar i typiska fall intensivt
färgad, företrädesvis röd, brun, gul och grön.
Vackert färgade varieteter äro dels plasma,
vars mörkt lökgröna färg förorsakas av klorit,
dels h e 1 i o t r o p, som är plasma med
insprängda blodröda små gnistor av karneol. Till jaspis
hör även den orent färgade, hornartat skimrande
hornstenen, och dit kan också räknas den
som bergart uppträdande kiselskiffern
jämte lyd i t. — K. har en mångsidig
användning bl. a. i metallurgien, vid glastillverkning, som
slipmaterial, som syrefast och eldfast material.
De genomskinliga kristallerna slipas som
ädelstenar, vanl. i briljantform, de färgstarka tillhöra
våra äldsta och mest kända prydnadsstenar. —
Jfr Tridymit och Kristobalit.
Kvartsdiabas, se Diabas.
Kvartsdiorit, se Diorit.
Kvartsextackord, andra omvändningen av
treklangen med kvinten underst (g—c—è);
grundtonen (c) blir således kvart och den ursprungliga
tersen (e) en sext. K. brukas företrädesvis nära
ett musikstyckes slut för att förbereda detta.
Kvartsglas, se Glas, sp. 32.
Kvartsit, en sådan hård, vanl. vit el. grå,
huvudsaki. av kvarts bestående sandsten el.
därur genom omvandling framgången bergart, i
vilken de ursprungliga sandkornen icke el. endasl
otydligt kunna urskiljas med blotta ögat el.
under lupp. Mellanformer mellan typisk k. och
typisk sandsten kunna kallas
kvartsitsand-sten. Kvartsitskiffer är en genom
inblandning av glimmerfjäll skiffrig k.
Kvartsitsandsten, Kvartsitskiffer, se
Kvartsit.
Kvartslampa, se Elektrisk belysning, sp. 516.
Kvartsporfyr, gångbergart, som mineralogiskt
och kemiskt överensstämmer med granit och
skiljer sig från granitpor fyr genom vanl. tät
grundmassa. K. för i typiska fall strökom av
fält-spat och kvarts, i vissa fall dessutom glimmer.
Likartad, ehuru ibland glasigt stelnad, är den
effusiva bergarten 1 i par i t el. ryolit. Där
denna uppträder i äldre geol. formationer, kallas
också den (t. ex. i Sverige och Tyskland) ofta
kvartsporfyr.
Kvartsstyrning, kristallstyrning,
metod att med en av kvarts bestående
piezoelekt-risk ”kristall”, ingående i en återkopplad
elektrisk svängningskrets, fixera en frekvens, antingen
kristallens grundfrekvens el. någon av dess
övertoner. Konstanthållningen blir härigenom en el.
flera tiopotenser bättre, än om vanliga
rörgenera-torkopplingar användas, detta till följd av de
se-nares känslighet för temp.-ändringar. — K. är
mycket vanlig inom radiosändningstekniken och
användes även vid vissa typer av astronomiska
ur, s. k. k v a r t s u r.
Kvartstegel, dets. som dinassten.
Kvartstonmusik, experimenterande med
halvering av den tempererade skalans halvtoner, har
i större utsträckning komponerats först av A.
Håba (f. 1893). Särskilda harmonium- och
kla-vertyper ha konstruerats för utförande av k.
Kvartärperioden el. kvartärtiden kallas
det nuv. skedet i jordens historia. Dess hittills
förflutna del är ojämförligt kortare än den
närmast föreg. tertiärperioden, men den är
jämförelsevis skarpt åtskild från denna, dels genom den
utpräglade klimatförändring, som betingade
istiden, dels genom människans fullt säkra
framträdande såsom sådan. Den jämförelsevis korta tid,
som förflutit från periodens början, belyses av
den obetydliga förändring växt- och djurarterna
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
