Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Kvalster - Kvalöy - Kwan - Kwang- - Kwannon - Kvantum - Kvantummekanik, kvantmekanik, kvantamekanik - Kvantumteorien, kvantteorien, kvantateorien
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Kvalöy—Kvantumteorien
73
skal, bitande mundelar och äro växtätare. — 4)
Mesostigmata ha stigmer vid tredje benparets
rot Gamasidae äro små, fritt levande djur med
läderartat skal. Om fågelkvalster se d. o.
Ixo-didae, fästingar (se d. o.), ha sugande mundelar,
långa, sylformiga mandibler, mångflikig magsäck,
stora, greniga spottkörtlar. De suga i alla
utvecklingsstadier blod av ryggradsdjur.
Kvalöy [-01], namn på flera norska öar. Störst
äro: 1) K. i Troms fylke, v. om Tromsö; 735
km2, c:a 3,200 inv. Djupt inskuren av fjordar.
Högsta punkt Store Blåmand, 1,045 m. — 2) K.
i Finmark fylke; 329 km2, c:a 3,800 inv. På
K. ligger staden Hammerfest.
Kwan, vikt, se Japan, sp. 354.
Kwang-, i kin. geogr. namn, se Kuang-.
Kwannon, se Avalokiteshvara.
Kvantitativ [el. kva’-], som avser kvantitet
(se d. o.).
Kvantitet, myckenhet, mängd, storlek.
1) (Log.~) Den traditionella logiken indelar
omdömena med hänsyn till k. i universella (t. ex.
alla A äro B, inga A äro B) och partikulära
(t. ex. några A äro B, några A äro icke B).
2) (Språkv.} Den tidslängd, som uttalandet av
ett språkljud el. en stavelse upptager. Man skiljer
vanl. mellan två olika huvudtyper: långt och kort
ljud (i vina är i långt, de andra ljuden korta, i
vinna är n långt — i skrift uttryckt genom
bok-stavsfördubbling —, de övriga korta); i
foneti-ken uppdelas huvudtyperna i halvlång, hellång,
överlång o. s. v. En stavelses k. är lika med
summan av de där ingående ljudens. Lång stavelse
utmärkes med tecknet —, kort med —.
Kvantitetsteorien, nationalekonomisk teori
till förklaring av förändringarna i penningens
värde el. köpkraft. Den går ut på att
penningvärdet beror av den förefintliga kvantiteten
(mängden) av penningar i förhållande till
kvantiteten (mängden) av medelst penningar (under t. ex.
ett år) omsatta varor. Prisnivån varierar i
samma riktning som penningmängden och
penningvärdet omvänt mot denna kvantitet. Denna
tankegång hävdades i nyare tid av de engelska
filosoferna Locke och Hume och övergick från
den senare till den s. k. klassiska
nationalekonomien (Ricardo).
Kvantteorien, se Kvantumteorien.
Kvantum, lat. qua’ntum, (viss) myckenhet.
Kvantummekanik, kvantmekanik,
kvantamekanik, fys., en av W.
Heisen-berg 1925 skapad kvantumteori för materiens
atomära förhållanden. Ofta fattas k. i en vidare
bemärkelse, omfattande hela den nyare, efter
1925 utvecklade kvantumteorien. Vid
uppställandet av k. avstod Heisenberg från varje försök
till en åskådlig föreställning inom atomteorien
och sökte utveckla en teori, som endast innehöll
samband mellan direkt iakttagbara
atomfysikaliska storheter. Som sådana valde han
frekvensen och intensiteten hos de för atomerna
karakteristiska spektrallinj erna samt atomernas
energinivåer. Den äldre bohrska teoriens periodiskt
föränderliga elektronkoordinater ersattes med ett
kvadratiskt schema av del-(partial-) svängningar,
74
vilkas frekvenser äro identiska med
spektrallin-jernas frekvenser och vilkas amplituder ange
intensiteten av linjerna. För ett sådant schema av
svängningar definierade Heisenberg
multiplika-tionsförfarandet, så att denna räkneoperation ej
blev kommutativ. Det exakta genomförandet av
dessa ansatser möjliggjordes, sedan man i
matrisräkningen funnit den lämpliga matematiska
apparaten, och härpå grundade M. Born och P.
Jordan den s. k. matrismekaniken. — Ehuru k.
utvecklades utan användning av den klassiska
fysikens föreställningar, innehåller den dock den
klassiska mekaniken som ett gränsfall. Dess
användningsområde är således ej inskränkt till
atomfysiken utan omfattar även alla tidigare
användningar av mekaniken. Med k:s hjälp blev det
möjligt att tyda tidigare dunkla fenomen och att
härleda nya satser, som senare experimentellt
kunnat verifieras. Så kunde man på k:s grundval
göra reda för mera komplicerade spektra och
bestämma atomernas energinivåer samt
övergångs-sannolikheterna dem emellan. K. har även gjort
det möjligt att klarlägga molekylernas byggnad
och att beräkna de kemiska valenskrafterna.
Tillämpning av k. på teorien för det fasta
aggre-gationstillståndet har fört till en god inblick i
kristallernas byggnad och egenskaperna hos det
metalliska tillståndet. Sedan k. visat sig kunna
bemästra praktiskt taget alla problem, betingade
av atomernas elektronsystem, har huvudintresset
knutits till försök att använda k. på atomkärnans
och elementarpartiklarnas problem. Dessa försök
tyda på att man i fråga om elementarpartiklar
med extremt höga hastigheter närmar sig och
överskrider gränsen för k:s giltighetsområde. En
ny gren av kvantumteorien,
kvantumelektrodynamiken, som grundar sig på en kvantisering av
vågfält, är f. n. under utveckling.
Kvantumteorien, kvantteorien, k v a
n-tateorien, fys. Det alltmer fördjupade studiet
av naturfenomenen, spec. utforskandet av
atomernas värld, mikrokosmos, har visat, att dessa
fenomen ej kunna fullständigt beskrivas genom
den kontinuumsteori, vartill den äldre s. k.
klassiska fysiken för mikrokosmos fört. Detta
framkallade uppkomsten av den s. k. k., som
postulerar ett diskontinuerligt skeende i naturen. Den
förste, som införde diskontinuiteter vid
beskrivning av naturfenomenen och därigenom lade
grunden till k., var M. Planck (1900), som genom
ett ingående studium av
värmestrålningsfenomenen leddes att uppställa hypotesen, att strålning
kan absorberas el. emitteras endast i form av
vissa bestämda, diskreta energivärden av
storleken h v, där v är strålningens frekvens
(sväng-ningstal) och h en universell konstant, den s. k.
Plancks konstant el. det elementära
verkningskvantum, som spelar en
betydelsefull roll inom k. h är av storleken 6,55 io-27
ergsek. Ett djärvt steg vidare tog A. Einstein
1905 genom uppställandet av hypotesen om 1 j u
s-k v a n t a, enl. vilken strålningen i och för sig
vid fortplantning genom vakuum el. materia är
sammansatt av odelbara, till rum och tid
koncentrerade strålningskvanta, ljuskvanta, s. k. fo-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
