Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Kristofer III (konung i Danmark, Sverige och Norge) - Kristofer (hertig av Mecklenburg) - Kristofer (greve av Oldenburg) - Kristofer Andersson - Kristologi - Den äldsta kristendomen - Den gammalkyrkliga kristologiska dogmbildningen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
853
Kristofer Andersson—Kristologi
854
illa till boks i den följ., av Karl Knutsson
inspirerade svensk-nationella historieskrivningen
(t. ex. Karlskrönikan), vars omdömen blivit
bestämmande för svensk historisk uppfattning om
K. intill våra dagar. K:s namn är framför allt
knutet vid den förändrade redaktion av Sveriges
landslag, som han efter sin eriksgata stadfäste
i Stockholm 2 maj 1442. K. gifte sig 1445 med
Dorotea av Brandenburg. Äktenskapet var
barnlöst. — Litt.: G. Carlsson i ”Sveriges historia
till våra dagar”, 3:1 (1941).
Mecklenburg. Kristofer (ty. Christoph),
hertig (1537—92). Han blev 1555 koadjutor åt
ärkebiskop Vilhelm i Riga med successionsrätt
till ärkebiskopsstolen. Sedan Livland införlivats
med Polen 1561, sökte K. hjälp bl. a. hos Erik
XIV och förlovades 1562 med hans halvsyster
Elisabet. Efter ärkebiskop Vilhelms död försökte
K. med svenskt bistånd bemäktiga sig stiftet men
blev 1563 polsk fånge (till 1569). Efter nytt
frieri äktade K. 1581 i Stockholm prinsessan
Elisabet. — Biogr. av A. Bergengrün (1898).
Oldenburg. Kristofer (da. Christoffer),
greve (1504—66). Han uppfostrades för kyrkan
men hade mera lust för krigaryrket och utbildade
sina egenskaper som soldat hos lantgreve Filip
av Hessen, som också vann honom för
protestantismen. Efter att ha tjänstgjort i olika arméer
ingick K. 1534 förbund med Lybeck för att
återinsätta Kristian II på Danmarks tron och anförde
sedan dess här under grevefejden (se d. o.). Han
gjorde sig till herre i största delen av landet, men
han var icke mäktig de invecklade förhållandena.
Då Köpenhamn 1536 måste överlämna sig till
Kristian III, var K:s roll utspelad. Han deltog
sedan bl. a. i schmalkaldiska kriget 1546—47.
Kristofer Andersson, riksråd, se Röd.
Kristologi (av Kristus och grek. lo’gos,
ord, lära), läran om Jesu Kristi person. — Först
med den historisk-kritiska forskningens
framträngande blev k:s historia ett problem.
Närmast var man då benägen att draga en rätt skarp
gränslinje mellan ”bibelns lära om Kristus” och
den senare ”kyrkoläran”. Denna uppfattning har
satt sina spår ännu i Harnacks dogmhistoria, där
”det kristologiska dogmat” betraktas såsom ett
verk av den hellenska anden på evangeliets mark.
De senaste årtiondenas forskningar ha med
växande beviskraft ådagalagt, att varje försök att
draga upp någon mera markerad gränslinje mellan
N. T. och den senare ”dogmbildningen” är dömt
att misslyckas.
Den äldsta kristendomen framträder redan från
första början som bekännelse till Kristus. Detta
faktum präglar hela det urkristna vittnesbördet
i de nytestamentliga urkunderna.
Kristusbekän-nelsen är den unga kristendomens samlingspunkt
och grunden för dess egenart. Kristus träder i
det kristna livets centrum. Olika ärenamn
åskådliggöra detta faktum: Messias, Människosonen,
Herren (Kyrios), Frälsaren o. s. v. överblickar
man den k., som möter inom N. T:s ram,
återfinner man de huvudmotiv, som senare inom den
gamla kyrkan kommo till uttryck i formlerna om
Kristi ”väsensenhet med Fadern” (homousios)
och hans ”sanna mänsklighet”. För Paulus
samlar sig allt kring den vissheten, att intet skall
kunna skilja oss från Guds kärlek i Kristus Jesus,
vår Herre (Rom. 8:39). Det gudomliga har med
Kristus trätt in i syndens och dödens värld. I
de johanneiska skrifterna, som representera ett
senare skikt, varieras det kristologiska
huvudtemat i formler sådana som: den, som ser mig,
han ser Fadern, o. dyl. Här möter också
inkarnationstanken direkt uttalad i Johannesevangeliets
prolog — Ordet (Logos) blev kött —, och
härvid är det att märka, att detta ”Ord” icke är
något från Gud skilt väsen: ”Ordet var Gud”
(Joh. 1: 1). Samtidigt förutsättes överallt Jesu
”sanna” mänsklighet, vilket kommer till uttryck
redan i den karakteristiska sammanställningen
Jesus Kristus. Just i de skrifter i N. T., som
uttryckligast hävda ”väsensidentiteten” mellan
Gud och Kristus — de johanneiska —, finnes
den första direkta polemiken mot en ”doketisk”
uppfattning; man vänder sig mot dem, som neka,
att Kristus vore ”kommen i köttet” (1 Joh. 4: 2).
Den gammalkyrkliga kristologiska
dogmbildningen måste förstås såsom en fortgående kamp
på två fronter. Den riktar sig främst mot
alla försök, som gå ut på att separera Kristus
från Gud, Fadern, och att under sådana
förhållanden betrakta Kristus såsom något slags
mel-lanväsen mellan Gud och människa (s e p a r
a-tionskristologi), samt vidare mot alla
försök, som gå ut på att på det sättet
identifiera Kristus med Gud, att den mänskliga
gestalten mer eller mindre skulle utplånas och
Kristus därmed framträda såsom något slags
teofani (teofanikristologi). Det
kristologiska dogmat utformas under avvisande av båda
dessa tendenser. Mest typiskt framträder
sepa-rationskristologien i arianismen. Gud är
här tänkt som den oåtkomlige, vilken tronar i
ett abstrakt fjärran, och Kristus såsom ett
mel-lanväsen, vilket vore ”av annat väsen” än Gud,
Fadern. Dessa arianska tankegångar ledde till en
kris, i vilken den segrande k. formulerade sin
motsatta åskådning i Nicaeabeslutet av år 325:
Sonen är, hette det här, ”av samma väsen som
Fadern”. Denna av Irenaeus förberedda och av
Athanasios hävdade position betyder, att den
religiösa synpunkten segrat över den filosofiskt
orienterade. Denna k. är tänkt som ett
skyddsvärn kring den rena monoteismen: kompassen
har hela tiden sin inriktning till den Ende Guden
— det är denne Gud, vars ”väsen” möter i
Kristus. När man kunde skilja mellan Sonen och
Fadern såsom representerande olika gudomliga
”hypostaser”, avsåg denna distinktion ingalunda
att försvaga den nyssnämnda huvudintentionen;
när ordet hypostas översatts med ”person”, är
detta egentligen misstydbart: ”hypostas” hade för
de gamle ingalunda samma bestämdhet som vårt
”person”.
Den andra frontens kamp gäller alla
bemödanden att på så sätt identifiera Kristus med Gud,
att det historiska skjutes undan och de
konkretmänskliga dragen försvinna från Kristusbilden.
Oppositionen gäller de doketiska tankegångar
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
