Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Kristalloptik - Kristallos - Kristallpalatset - Kristallstruktur - Kristallsystem
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
821
Kristallos—Kristallsystem
822
tande kristaller (enaxliga kristaller), vilka
tillhöra de tetragonala och hexagonala
kristallsystemen, finnes en riktning, i vilken ljusstrålen
passerar utan att uppdelas (optisk axel). I
rom-biska, monoklina och triklina kristaller (tvåaxliga
kristaller) finnas två optiska axlar. Den vinkel
de optiska axlarna bilda med varandra kallas
optisk axelvinkel. De riktningar, vilka halvera
vinkeln mellan de optiska axlarna och samtidigt
ligga i axlarnas plan, kallas spetsiga, resp,
trubbiga bisektriser. Hos de tetragonala och
hexagonala kristallerna sammanfaller den optiska
axeln med huvudaxeln, hos de rombiska
kristallerna sammanfalla bisektriserna med någon av
kristallaxlarna. Vissa kristaller vrida en
polariserad ljusstråles polarisationsplan
(cirkularpolari-sation), t. ex. kvarts. Kristallernas optiska
egenskaper, ljusbrytning, optisk axel vinkel o. s. v.,
spela stor roll vid igenkännandet av mineral, t. ex.
vid mikroskopisk undersökning av bergarter, vid
undersökning av ädelstenar o. s. v.
Kristallos [-ä’s], se Sackarin.
Kristallpalatset, eng. Crystal Palace, i
stadsdelen Sydenham i södra London 1852—54
uppförd jättebyggnad av järn och glas för
utställningar, konserter m. m. Det nedbrann 1936.
Kristallstruktur. Grunden till läran om
kristallernas struktur lades av R. J. Haüy, som
utvecklade en teori, enl. vilken kristallerna skulle vara
uppbyggda av smådelar, s. k.
”integrerande molekyler”, av
samma form som de kristaller,
i vilka kristallerna låta sig
klyvas. Beroende på
smådelarnas anlagring uppkomma
härigenom de olika formerna av
en kristallart. De första, som
framkastade tanken att härleda
kristallernas regelbundna
byggnad av en rymdgitterartad
anordning av molekylerna, voro
M. L. Frankenheim och A.
Bravais. Med en parallellepiped av större el.
mindre symmetri som grundtyp lyckades
Bravais härleda de olika kristallsystemens kristall
former. Dessa idéer modifierades och
vidareutvecklades, framför allt av L. Sohncke, A. Schoenflies
och E. v. Fedorow. De båda sistn. genomförde
en fullst. härledning och systematik av alla
möjliga punktsystem och visade, att det existerar 230
olika rymdgrupper. Denna uppfattning av
kristallernas struktur har av den moderna
kristallforskningen väsentligen
bekräftats och
fördjupats. Fig. 1 och 2 visa
k. hos stensalt
(kristalliserad natriumklorid), resp,
diamant (kristalliserat
kol). Stensalt har ett
ku-biskt gitter. I kubernas
hörn befinna sig ej
molekylerna utan atomerna el.
rättare atomj onerna.
Avstånden mellan jonerna i
kristallerna äro av stor-
Fig. 2. Kolatomernas
anordning i
diamantkristall.
hetsordningen 10-8 cm. —- Litt.: F. v. Wolff,
”Einführung in die K.-lehre” (1928).
Kristallsystem, sammanfattande grupp av
flera symmetriklasser, omfattande kristaller,
vilkas ytor hänföras till samma tredimensionella
koordinatsystem (kristallaxlar). — Till
grund för indelningen i k. ligger den grad av
symmetri olika kristaller uppvisa. Som ett mått
på symmetrigraden står antalet
symmetri-element hos resp, kristall.
Symmetrielemen-ten äro: symmetriaxlar, symmetriplan och
sym-metricentra. Symmetriaxeln kallas en
genom kristallen gående, tänkt linje, omkring vilken
genom vridning kristallens samtliga ytor en el.
flera ggr på ett varv kunna bringas i exakt
samma läge som utgångsställningens (ex.
tvåta-lig, tretalig symmetriaxel). Symmetriplanet
delar kristallen i två hälfter, vilka äro varandras
spegelbilder. Symmetricentrum
förekommer, där varje yta har en parallellyta på andra
sidan centrum. — K. äro till antalet 7, näml.: 1)
Reguljära (isometriska, kubiska,
tesserala) systemet med 3 mot varandra
vinkelräta, lika långa axlar. 2) Hexagonala
systemet och 3) trigonala systemet
med 3 lika långa, i ett plan liggande axlar
(bildande 6o° vinkel med varandra) samt vinkelrätt
mot dessa en 4:e axel av varierande längd;
denna axel är hos hexagonala systemet en 6-talig
symmetriaxel, hos trigonala en 3-talig. 4) T
e-t r a g o n a 1 a (kvadratiska) systemet
med 2 mot varandra vinkelräta, lika långa axlar
samt vinkelrätt mot dessa en 3:e axel av
varierande längd. 5) Rombiska systemet med
3 mot varandra vinkelräta axlar av varierande
längd. 6) Monoklina systemet med 3
olika långa axlar, av vilka 2 skära varandra
under sned vinkel; den 3:e axeln står vinkelrätt
mot de förras plan. 7) Triklina
(asymet-riska) systemet med 3 axlar av varierande
längd, skärande varandra under sneda vinklar.
De sju k. karakteriseras även genom
axelsym-metrien: reguljära systemet har 4 tretals axlar,
hexagonala 1 sextals, trigonala 1 tretals,
tetragonala 1 fyrtals, rombisk 3 tvåtals, monoklina 1
tvåtals och triklina ingen symmetriaxel.
I enlighet med ett äldre åskådningssätt kallas
den avd. (kristallklass) inom varje k., som äger
den högsta symmetrien, för holoedrisk.
övriga avd. kallas då hemiedriska, t e t a r t
o-e d r i s k a och hemimorfa. Motsv. enkla
kristallformer kallas holoedriska etc. Innebörden i
detta åskådningssätt är den, att ur enkla
kristallformer av hög symmetri genom borttagande av
vissa symmetriegenskaper geometriskt kunna
härledas andra kristallformer med hälften el.
fjärdedelen av det antal ytor, som utmärker de
holoedriska formerna. Hemimorfa benämnas särskilt
sådana kristallformer, där riktning och
motrikt-ning ej överensstämma geometriskt och fysikaliskt.
Enkla kristallformer, vilka skära två axlar, kallas
prismor el. domor, sådana, som skära tre axlar,
pyramider. I det reguljära k. ha dock de olika
enkla kristallformerna särskilda namn, ss.
okta-eder, kub, rombdodekaeder och dyakisdodekaeder.
Fig. 1.
Kristall-gitter för
stensalt.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
