Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Kos - Kosacker
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
733
Kosacker
734
rades K. av italienarna 1912 under Tripoliskriget.
1947 förenades K. med Grekland.
Kosa’cker (ry. kazaki, po. koza’cy) är namnet
på den etnografiskt blandade, länge under en
egendomlig självstyrelse militärt organiserade
befolkningen i vissa av Polens och Rysslands mot
stäppen vettande gränsländer. Namnet kosack är
inlånat från de turkiska språken. Tidigast
(början av 1400-talet) synes en kosackbefolkning av
inflyttade tatarer kunna spåras i s. ö. delen av
dåv. Litauen. Större betydelse fick den
kosac-kiska samhällsbildning, som mestadels utflyttade
slaviska folkelement av kristen bekännelse
småningom grundläde i låglandet kring mellersta
Dnjepr i Ukraina. Dessa 1 i 11 ryska k. hade
i s. en förpost i zaporogerna (ry. za
po-rogi, ”på andra sidan forsarna” i Dnjepr). En
annan del var bosatt i små städer. Mest
oberoende voro zaporogerna, vilka på en flodö
(Chor-titsa) uppfört ett palissadfäste (setjd), som var
medelpunkten för deras republikanskt
organiserade brödraskap. K:s egentliga näringsfång (vid
sidan av fiske och jakt) var rovtåg in på turkars
och tatarers område. Efter de viktigaste
kosackdistriktens införlivande med Polen 1569 blev den
polske hetmanen k:s militäre överordnade. K:s
otämda sj älvsvåldstendenser slogo på 1590-talet
ut i ett första kosackuppror. Vid
omstörtning-arna i början av 1600-talet spelade k. en stor roll;
1613 kom Mikael Romanov på tronen som k:s
kandidat. Polska regeringens upprepade försök
att inskränka de registrerade k:s antal skapade
alltjämt ett svårt missnöje, som från 1620-talet
slog ut i nya kosackuppror. Till en avgörande
kris kom det under B o h d a n Chmielnicki,
vilken samlade hela Ukraina till ett uppror av
förut okända dimensioner (från 1648) och
underkastade sig ryske tsarens överhöghet (1654).
Rysk-polska stilleståndet i Andrussov (1667)
fastställde, att k. på högra Dnjeprstranden
fortfarande skulle lyda under Polen men de på den
vänstra under tsaren. Ett försök av hetmanen
Dorosjenko (1668) att förena de ”båda
sidorna” till ett självständigt helt under Turkiets
överhöghet misslyckades. Tsar Peter tvang
under stora nordiska kriget k. i Ukraina att göra
krigstjänst långt från eget land. Missnöjet
häröver syntes bereda hetmanen Mazepa, 1687
—1709, ett gynnsamt tillfälle att göra sig kvitt
ryssarna. När Karl XII nalkades Ukraina,
övergick Mazepa till denne (okt. 1708). Men tsar
Peter lyckades söndra Ukrainas folk från
Mazepa och lät (nov. 1708) välja en ny hetman,
Skoropadskij. Poltavaslaget (1709) gjorde
för alltid slut på Mazepas ärelystna drömmar,
och den efter hans död av det honom trogna
partiet utsedde hetmanen O r 1 i k kunde leva
endast genom allmosor från Sverige, där han
flera år vistades som biltog. 1722 lade Peter
Ukraina under ett särskilt kollegium i Moskva,
och sedermera lät han ej k. välja någon ny
hetman, ehuru titeln bibehölls till 1764. Peter lät
även förstöra de till Karl XII avfallna
zaporo-gernas set ja, varefter dessa togo sin tillflykt in
på turkiskt område. Under kejsarinnan Anna
(reg. 1730—40) fingo de återvända till nedre
Dnjeprlandet men förjagades därifrån 1775 av
Katarina II. En del av dem fick 1792 landet
s. om donska k:s land ända till Kuban, där de
efter 1860 uppgingo i Kubankosackerna; en
annan del flydde till Turkiet. Dessa återvände 1828
till Ryssland och fingo 1829 slå sig ned dels vid
Azovska sjön, azovska k. (deras korporation
upphävdes 1865), dels i Bessarabien, ny rys ka
k. (korporationen upphävdes 1868).
De d o n s k a k. äro till allra största delen
av storryskt ursprung. Deras första officiella
förbindelse med ryska riket daterar sig från 1570.
Deras mycket demokratiska organisation stadgade
sig först under 1600-talet. Jorden var gemensam
egendom, och allmän jämlikhet rådde.
Verkställande makten låg i händerna på en av
”härringen” vald hetman. När Donkosackerna genom rov
och plundring gjorde Volga och trakterna
däromkring osäkra för handeln, skickade tsar Ivan
1577 trupper mot dem. En flock k. under J e
r-mak Timofejevitj begav sig då undan
och bröt in i Sibirien. En annan svärm drog sig
till Kaspiska havet, for uppför Jaikfloden,
byggde där 1584 en stad samt blev stommen till
j a i k s k a k. Efter Pugatjevs uppror 1773
—74 lät Katarina II ändra flodens namn till
Ural, varefter dessa k. kallats u r a 1 s k a k.
Kosackväsendet vid Dnjepr och Don nådde sin
största utveckling under 1600-talet. De
missnöjda element, vilka samlades till kosackhärarna,
dessas obändighet och ryska styrelsens
bemödande att utvidga sin makt över dem framkallade
flera farliga uppror, ss. Stenka Razins
(1665—71), Bula vins (1708) och, framför
alla andra, Pugatjevs (1773—74). 1835 års
författning ålade k. en långvarig krigstjänst och
förvandlade dem åter till en sluten kast: den, som
en gång inträtt i kosackhären, måste för alltid
stanna där och hans efterkommande likaså. 1865
—70 genomförde emellertid ryska styrelsen en
fullständig reform av kosackhärarna i avsikt att
åstadkomma en sammansmältning mellan dessa
och det övriga Rysslands befolkning.
Vid ryska rikets gränser organiserades i
samband med rikets tillväxt även andra kosackhärar
som skyddsmurar för de nya landvinningarna, så
t. ex. de kubanska och terekska, de
orenburgska (vid övre Ural), de
sibiriska (längre österut), de
semirjestjens-kiska, de transbaj kalska (på andra
sidan Bajkalsjön, längs kinesiska gränsen) och de
a m u r s k a (utefter Amur och dess biflod
Us-suri, från 1858).
Med avseende på härkomsten äro de egentliga
k. till allra största delen storryssar; endast ett
mindretal utgöres av lillryssar (Kuban),
kalmuc-ker (Don), tatarer (Don, Ural m. fl.), burjäter
och tunguser (Transbajkalien), kirgiser,
kaukasiska folk o. s. v. — K. anlitades i både fred
och krig i första hand till polis- och
ordonnans-tjänst, och särskilt använde man dem som ett
slags politisk reservpolis vid ordningens
upprätthållande i storstäderna. Revolutionen 1917 gjorde
slut på den gamla kosackinrättningen. — Litt.:
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
