Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Kontusion - Konung - Konungabalk - Konungaböckerna - Konungaed - Konungaförsäkran - Konunga- och hövdingastyrelsen (Um styrilsi kununga ok höfþinga) - Konungariket Sveriges stadshypotekskassa
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
651
Konung—Konungariket Sveriges stadshypotekskassa
ningen i underliggande delar till känna som ett
blåmärke. Vid kontunderande våld mot en led
uppstår ofta en blödning inne i leden.
Konung, svensk form för den i germanska
språk vanliga beteckningen på statsöverhuvudet
i en monarki. Titeln k. brukas även, oberoende
av skiftande inhemska benämningar, om större
naturfolks stamhövdingar och om högsta
styresmännen för många forntida folk. Äldre
teokra-tiska föreställningar om konungadömets
gudomliga ursprung och k. såsom på något mystiskt sätt
gudomens representant ha givit upphov till
krö-ningsseden och även inlagts i titeln Maj e s t ä t
och i den förr allmänt brukliga formen ”med
Guds nåde”. För en annan äldre uppfattning
framstod k. såsom ägare med arvsrätt av sitt
rike såsom en privat besittning. Större betydelse
ha de statsteorier bevarat, vilka sökt härleda
konungadömet från en av det suveräna folket
gjord överlåtelse, ett ”härskarfördrag” el.
”stats-kontrakt”, el. sökt garantier mot absolutistiskt
godtycke i en maktfördelningslära. En senare
teori låter suveräniteten tillhöra staten själv samt
betraktar k. och folkrepresentation såsom dess
organ vid sidan av varandra. Alltefter k:s
tillsättning genom arv el. val och omfånget av hans
maktbefogenhet skiljer man mellan olika
historiskt givna slag av monarkier. Enl. nutida
författningar är k. som statschef personligen
oantastlig; ansvaret för hans regerings handlingar
åligger hans offentliga rådgivare.
Konungabalk (fsv. konungsbalker), i
Sveriges gamla lagar en avd., som i allm. innehöll
stadganden om val av konung, om hans
rättigheter och plikter, särskilt hans domsmakt och
formerna för dess utövning. Den äldsta
landskapslag, vari en k. förekommer är
Upplandslagen. Det är dock först i Magnus Erikssons
landslag, som k. kan betecknas såsom ett verkligt
försök att fastställa konungamaktens
statsrätts-liga ställning i dess huvuddrag. Den upptogs utan
mera betydande förändringar i Kristofers
landslag och ansågs århundraden igenom innehålla
statsordningens grundvalar. Först sedan
frihetstidens nya statsskick fastställts i särskilda
för-fattningsurkunder, ställdes statsrätten utanför
den tilltänkta nya lagboken. Någon k. förekom
ej i 1734 års lag, och skilsmässan mellan
statsrätten och den övriga rätten vid kodifikationen
hade alltså genomförts. Att Gustav III åberopade
k. i 1772 års R. F. § 2, ledde ej till k:s
återupplivande utan fick betydelse endast som en
hänvisning till det svenska statsskickets gamla
traditioner.
Konungaböckerna, två av de s. k. historiska
böckerna i G. T. De behandla det israelitiska
folkets historia från den tidpunkt, där
Samuels-böckerna sluta, Davids sista levnadsår, till
Jerusalems förstöring genom Nebukadnessar.
Sannolikt äro de författade av någon i exilen levande
jude. Författaren har använt åtskilliga källor,
ss. ”Salomos krönika” (1 Kon. 11:41), ”Juda
konungars krönika” (14:29) och ”Israels
konungars krönika” (14:19).
Konungaed, se Konungaförsäkran.
652
Konungaförsäkran. Enl. medeltida germansk
uppfattning voro konung och folk samverkande
statsorgan, vardera med egna rättigheter och
skyldigheter. Dessas ömsesidiga iakttagande
plägade utlovas genom eder, som konung och folk
svuro varandra vid regentskifte, och konungens
ed ansågs härvid som ett villkor för folkets
plikt att visa honom lydnad. Detta gav upphov till
att tronkandidaterna i valmonarkierna avtvungos
konungaförsäkringar,
handfästningar el. val kapitulationer. I allm.
gjorde arvmonarkiens och den starka
furstemaktens uppkomst vid den nyare tidens början slut
på sådana k., och efter den konstitutionella
monarkiens seger har en ed på författningen trätt
i st. f. både dessa försäkringar och de gamla
konungaederna. — I Sverige fastslogs
konungaedens innehåll under medeltiden i landslagarnas
konungabalkar (Magnus Erikssons kap. 5 och
Kristofers kap. 4). Sedermera framtvungos vid
flera tillfällen k., varigenom stormannaklassen
erhöll stora fördelar. Albrekt av Mecklenburg
måste 1371 avge en k., som gjorde
rådsaristokratien härskande, och under unionen med Danmark
genomdrevos k., varigenom aristokratiens
maktställning garanterades. Gustav Vasa återinförde
konungabalkens konungaed, om också ej helt
oförändrad, som det enda rättesnöret för
konungens och folkets inbördes maktställning.
Behovet av skydd mot Sigismunds katolicism
förmådde likväl ständerna att 1594 avtvinga honom
en k., och även vid de följ, tronskiftena förekom,
att konungen utom sin ed avlade särskilda
försäkringar. Efter enväldets införande utarbetades
ett förslag till k., men Karl XII avgav varken
konungaed el. k. Under frihetstiden avgå vos k.,
som dels återgåvo huvudpunkterna i
grundlagarna, dels inneburo ytterligare band på
konungamakten. I stadfästelsen på 1734 års lag angavs
också k. som en av de rättsurkunder, som i st. f.
den gamla konungabalken skulle anses som
fundamentallag, vilket likväl upphörde efter 1772
års revolution. Efter det nuv. statsskickets
tillkomst fattade konung och ständer beslut om en
k., men den innehåller blott ett löfte att styra
efter gällande grundlagar, allmän lag och laga
stadgar; den är själv ej grundlag och omnämnes
ej i grundlagarna. 1810 års ständiga k. avlägges
av tillträdande konung inför statsrådet.
Konunga- och hövdingastyrelsen (U m s t
y-rilsi kununga ok höfbinga), en
medel-tidsskrift, utgörande en uppfostringslära för en
ung konung, en mycket självständig och i
stilistiskt avseende glänsande bearbetning av Egidio
de Colonnas ”De regimine principum”. K. är
kanske skriven c:a 1330 för den unge Magnus
Eriksson. Dess förf, är okänd. Frånsett ett litet
fragment från 1400-talet är ingen medeltida
handskrift bevarad, men en dylik fanns ännu på
1600-talet, då J. Bure utgav K. (1634). Uppl. av
R. Geete 1878. — Litt.: K. F. Söderwall,
”Studier öfver K.” (1880); H. Schück i ”Samlaren”,
1908.
Konungariket Sveriges stadshypotekskassa,
se Hypoteksinrättning.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
