Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Kommun
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
539
Kommun
540
ningsorganisatoriskt en enhet. Stadfästelse härpå
erhölls genom kungliga privilegier. Omkr. 1200
kunna städerna antas ha börjat bilda egna
rätts-samfund. Under utländskt, särsk. tyskt,
inflytande utvecklades städerna till samhällen med
egen rättskipning och förvaltning. Magnus
Erikssons stadslag (omkr. 1350) innehöll bestämmelser
bl. a. om städernas förvaltning. Styrelsen
utövades av konungens fogde jämte rådet, d. v. s.
borgmästare och rådmän. Rådet, en korporation av
kommunala förtroendemän, handhade
rättskipningen, förvaltade stadens medel, upprätthöll
ordning och säkerhet m. m. Fogden försvann
småningom, borgmästaren kom att utses av
K.m:t, magistraten — en benämning från
1600-talet på rådet — byråkratiserades och blev ett
led i den statliga administrationen. Samtidigt
behöll magistraten dock kommunala uppgifter,
även sådana, som sammanhängde med stadens
ekonomiska förvaltning. Städerna fingo skapa
nya organ som motvikt mot magistraten. I
anslutning till 1619 års (aldrig utfärdade) stadga
om städernas administration tillkommo för
nämnda ändamål stadens el. borgerskapets äldste, en
representation med rötter i äldre tid. Under det
kungliga enväldet inskränkte Kronan å sin sida
magistraternas makt över städernas medel. Under
frihetstiden frigjorde sig magistraterna från
Kronans inflytande; samtidigt växte dock
borgerskapets inflytande på den ekonomiska förvaltningen.
För denna inrättades efter hand drätselkammare
och andra styrelser el. kommissioner.
Maktfördelningen i fråga om städernas ekonomiska
förvaltning löstes dock först 1862. Stadsstyrelsen
erhöll då genom en k. f. sin moderna
utformning. Även andra än borgarna, de
burskapsägan-de, blevo delaktiga i styrelsen. Staden fick
kompetens i överensstämmelse med landskommunerna
och kunde fatta majoritetsbeslut samt erhöll
självbeskattningsmakt. Beslutande organ blev den
allmänna rådstugan el. i städer med över 3,000
inv., stadsfullmäktige. Magistraten behöll vissa
förvaltningsuppgifter, men för den ekonomiska
förvaltningen inrättades som obligatoriskt organ
en drätselkammare. 1930 fingo städerna ny
kommunallag, 1948 utvidgades deras kompetens. -—
De kyrkliga angelägenheterna i stad ha
väsentligen handhafts efter de regler, som gällt för
församling å landet. I början av 1900-talet
överfördes i städerna skolväsendet till den borgerliga
k. — Allmän kommunal rösträtt genomfördes
1918.
På landsbygden utgjorde till 1952 varje
s o c k e n en k. Två el. flera socknar kunde dock
vara förenade till en k. Om den nya
k.-indel-ningen se ovan. Har K.m:t förordnat, att för
visst område på landet skola tillämpas de s.k.
stadsstadgorna el. någon av dem, skall sådant
område utgöra ett municipalsamhälle
med egna organ för sina speciella
angelägenheter. Ett municipalsamhälle kan vara beläget inom
mer än en k. Köping, som ej utgör egen k.,
är likställd med ett municipalsamhälle och kallas
stundom municipalköping. 1919 infördes
stadgandet, att köping alltid skall utgöra
sär
skild k., men den köping, som vid den tidpunkten
var blott del av annan k., skulle få fortfara
därmed. I självständig köping skola alltid
byggnadslagens och -stadgans samt brandlagens och
-stadgans bestämmelser för stad gälla.
Kännetecknande för denna k. är dessutom bl. a., att den, i
likhet med staden, själv skall bestrida kostnaderna
för polisväsendet. Köpingen har eljest samma
organisationsform som landskommunen. Varje
stad utgör en k. Skanör och Falsterbo utgöra
tillsammans en stad. Den kommunala
organisationen är olika i magistratsstad och stad under
landsrätt, varjämte för Stockholm gälla särskilda
bestämmelser. — Betr, den kyrkliga k. märkes, att
varje territoriell församling äger själv vårda
sina gemensamma kyrkliga angelägenheter samt
även folk- och fortsättningsskolväsendet, såvida
ej detta handhas av annan k. (den borgerliga k.
el. kyrklig samfällighet). Två el. flera
kyrkoför-samlingar el. delar av skilda församlingar må
för vården av ovannämnda angelägenheter el.
vissa av dem förenas till en kyrklig
samfällighet efter K.m :ts förordnande.
Medlem av k. är envar, som är där
mantalsskriven, ävensom var och en, vilken, utan att
vara mantalsskriven i k., där äger el. brukar
fast egendom el. är taxerad till allmän
kommunalskatt. — Kommunal rösträtt såväl i
lands- som stadskommun tillkommer envar inom
k. mantalsskriven man el. kvinna, som är svensk
undersåte samt senast under nästföregående
kalenderår uppnått 21 års ålder. Utesluten från
rösträtt är den, som är omyndig. Varje
röstberättigad äger 1 röst. Rösträtten är numera
knuten enbart till fysiska personer, under det att
tidigare även juridiska personer hade rösträtt.
Rösträtt inom den kyrkliga k. tillkommer samma
personer, som äga rösträtt inom den borgerliga
k., dock härifrån undantagna främmande
reli-gionsbekännare och de, som anmält sitt utträde
ur svenska kyrkan. Den, som är medl. av icke
territoriell församling, äger ej rösträtt inom
annan kyrkoförsamling. — I vissa fall gälla
speciella rösträttsbestämmelser. Angår ärende å
kommunalstämma endast i mantal satt jord (t. ex.
frågor rörande sockenallmänning o. dyl.), få ej
andra än innehavare av sådan jord delta i
behandlingen av ärendet och detta oberoende av
mantalsskrivningsort, omyndighet eller
konkurstillstånd; även juridisk person (oskiftat dödsbo,
bolag el. annan samfällighet) må utöva rösträtt
å s. k. j ordbruksstämma. Liknande är
förhållandet i en stad betr, angelägenheter, som enl.
särskilda författningar äro förbehållna vissa klasser
av kommunens medl. och som handläggas å
allmän rådstuga (”klassrådstuga’’).
Landskommunernas beslutanderätt utövas å
kommunalstämma el. av för 4 år valda
kommunalfullmäktige. I k. med över
700 inv. skall beslutanderätten uppdragas åt
kommunalfullmäktige, i k. med 700 inv. el. därunder
ankommer det däremot på k. själva att bestämma,
om ett representativt system skall tillämpas. I
k. med fullmäktige äger stämman endast ta
befattning med ett fåtal ärenden: sådana, för vilka
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
