Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Kisel - Kiselalger, diatoméer, diatomacéer - Kiseldioxid - Kiselgalmeja - Kiselgur - Kiseljärn - Kisellegeringar - Kiselsinter - Kiselskiffer, lydit
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
351
Kiselalger—Kiselskiffer
352
Skal av kiselalger. Förstoringar 50 till 200 ggr.
reduktion av kvarts med magnesium el. aluminium.
K. kan erhållas i kolloidal form som ett
brunak-tigt, i vatten svårlösligt pulver el. eljest som
svarta metallglänsande oktaedrar. — K. har svagt
sur karaktär men bildar ändock föreningar med
starka syror. Behandlas kiseltetraklorid, SiCh,
med vatten, hydrolyseras kloriden, varvid förutom
klorvätesyra även bildas amorfa el. kristallina
hydroxider av k. Dessa hydroxider, som äro
svaga syror, ha mestadels varierande
sammansättning, och man har med säkerhet kunnat urskilja
dels metakiselsyra, H2SiO2, vars salter
kallas m e t a s i 1 i k a t, dels dikiselsyra, H2Si2
Os. I form av salter kan man även urskilja o r t
o-k i s e 1 s y r a, HtSiOt, vars salter kallas
orto-s i 1 i k a t. De olika kiselsyrorna polymeriseras
lätt under vattenavspj älkning och gå under det
gemensamma namnet polykiselsyror.
Dessa olika kiselsyrors salter, s i 1 i k a t, bilda
grundstommen i den oorganiska världen. De
vattenlös-liga alkalisilikaten ha fått praktisk användning
som vattenglas, alkalimetasilikaten som
tvättmedel. Anhydriden till kiselsyra, kiseldioxid,
SiO2, är k:s viktigaste förening och bildar
utgångsmaterial för framställning av
kiselproduk-ter. Vanligast uppträder den i form av kvarts.
Denna smälter vid 1,470° till ett glas, som kan
formas till kärl och verktyg för olika ändamål.
Sådana föremål ha stor motståndskraft såväl mot
hastiga temperaturändringar som mot kemikalier
med undantag av fluorvätesyra. Vid hög temp.
verkar kiseldioxid som en stark syra. Behandlas
kiseldioxid el. ett silikat med fluorvätesyra, bildas
kiselfluorid (fluorkisel), SiF4, enl. formeln
SiÜ2 + 4HF = SiF4 + 2H2O. Då SiF4 är flyktig,
har man här ett sätt att avryka k. ur dess
föreningar, vilket man i praktiken använder sig av
vid etsning av glas, samt inom bergartsanalysen
vid finbestämning av kisel. Inledes fluor, väte
och kiselfluorid i vatten, erhålles k i s e 1 f 1 u o
r-vätesyra, H2SiFs, vars salter fått en viss
användning för härdning av porösa byggnadsstenar
el. putsade murytor. Kiselkarbiden, SiC,
karborundum, framställes genom reduktion av
kvarts med koks i elektrisk ugn. K. bildar med
väte föreningar, som
motsvara de mättade kolvätena;
man känner hela serien k
i-s e 1 m e t a n, SiH4, till k
i-selhexan, SieHi4. K:s
stora likhet med kol
framgår även av existensen av
k i s e 1 o x i d, SiO,
motsvarande koloxid, CO. Inandas
man under längre tid
kisel-syradamm el. damm av vissa
silikat, uppstår en
lungsjukdom, silikos. — Av
kisel-kloriderna har endast
SiCL,
kiseltetraklori-d e n, teknisk betydelse. Den
är en färglös vätska med
kokpunkt 57°, tillverkas
genom inverkan av klor på en
blandning av kiseldioxid och
kol el. på tekniskt 50%-igt kiseljärn. Användes
för att impregnera organiska ämnen, särsk.
textilier, för att göra dem brandhärdiga, vidare
för att alstra rökmoln för militära ändamål.
Kiselalger, diatoméer, diatomacéer
(Bacillariophyta, Bacillariaceae, Diatomeae,
Pyri-tophyceae), alggrupp, innefattande encelliga,
merendels i stort individantal uppträdande former,
stundom genom slembildningar förenade till
större kolonier av växlande form. K. innefatta c:a
2,000 arter. De förekomma i salt el. sött vatten,
en del även på fuktig jord. De flesta finnas i
havet, bildande plankton, och visa då ofta
särskilda byggnadsförhållanden, ss. svävinrättningar i
form av horn- el. vinglika membranutväxter.
Särsk. de planktonbildande k. spela en stor roll i
naturen, emedan de utgöra de organismer, som
bilda urnäringen i havet. I fossilt tillstånd äro
k. kända ända från kritperioden. Mäktiga lager
av sådana förekomma i vissa tertiära och
allu-viala bildningar. Som kiselgur, bergmjöl,
diato-macégyttja el. diatomacéjord ha k. erhållit olika
teknisk användning. De skilda k.-arternas olika
anpassning till olika salthalter och temp. är
grunden till den för arkeologien och kvartärgeologien
mycket betydelsefulla diatomacéanalysen.
Kiseldioxid, kem., se Kisel.
Kiselgalmeja, se Galmeja.
Kiselgur, geol., se Bergmjöl.
Kiseljärn, se Ferrolegeringar.
Kisellegeringar. Med många metaller bildar
kisel legeringar; viktigast äro järnlegeringarna,
främst kiseljärn, vidare kiselmanganj ärn,
kisel-aluminiumjärn och kiselaluminiummangan j ärn,
vilka användas i gjuterier såsom
desoxidations-medel.
Kiselsinter, miner., porös, amorf el.
krypto-kristallin opal i vita el. av föroreningar färgade
massor, avsatta kring varma källor, t. ex. på
Island och i Yellowstone National Park.
Kiselskiffer, 1 y d i t, en tät och mycket hård,
på grund av kolhalt vanl. mörkgrå el. svart,
hu-vudsakl. av små kvartskorn i blandning med
chal-cedon och något opal bestående sedimentär,
organ-ogen (radiolarier m. m.) bergart, som i utlandet
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
